Torsdagen bjöd på två helt olika, mycket intressanta tidsmarkörer. Den ena, och helt rättmätigt mest uppmärksammade, var att en ny arvprins föddes kvällen före och på torsdagen fick namn, hertigtitel och alla andra hedersbetygelser som brukar höra till. Den andra tilldragelsen, som händelsevis hamnade lite i skymundan, var att socialdemokraterna presenterade årets första majtalare.
Bägge händelserna betraktas av många som exempel på anakronismer, alltså något som är ur tiden. Riktigt så enkelt är det nog ändå inte, för medan det ena lyckats verka och förändras i takt med tiden så blir et andra allt mer otidsenligt - för att inte säga patetiskt i ett modernt samhälle.
Det tidsenliga står kungahuset för. Man lyckas skickligt förena tradition och förnyelse på ett sätt som helt enkelt gör att det nya känns nytt men att det traditionella på en och samma gång känns nödvändigt. Födslar, dop, bröllop och allt vad det är ska helt enkelt vara lite särskilt när det handlar om våra kungligheter. Monarkin finns inte för sin egen skull, utan för att fungera som en länk mellan oss som lever i vår tid och de generationer - och deras värderingar - som har tagit oss dit där vi är idag: till ett av världens modernaste, mest framstegsvänliga och utvecklingspositiva länder. Dit har vi tagit oss tack vare en monarki i tiden, inte trots den.
Anakronismen finns i fladdrande röda fanor, tågande skaror och appeller från talarstolar som ärligt talat inte förändrats särskilt mycket under de drygt hundra år som "socialdemokratin", eller "arbetarrörelsen" har marscherat. den obehagliga sanningen, för den senare, är att den svenska monarkin under de senaste 150 åren har förändrats - läs utvecklats - oändligt mycket mer än den politiska rörelse som gärna berömmer sig själv av att vara progressiv och i takt med både tidsanda och människor.
Mitt eget parti, moderaterna, är ny inte så värst mycket modernare än vår huvudmotståndare. Men det finns en viktig symbolisk skillnad i den metamorfos vi tvingades gå igenom för drygt tio år sedan, efter "valstugeskandalen". När ett antal moderater med framträdande roller då beslogs med ytterst olämpliga uttalanden, så kördes de bort från sina poster och partiet som helhet genomgick en omfattande självprövning. När socialdemokratin (som alltså är mer än partiet, till exempel facklig-politisk samverkan med Kommunalarbetarförbundet) drabbas av samma sak, så sluter man leden, låtsas som det regnar och inväntar lugnet efter stormen. Ut på andra sidan kommer samma parti som förut, med röda fanor och allt.
Traditioner ska fungera som en länk mellan det förflutna, samtiden och framtiden. Vi kan inte be om ursäkt för det som gjort vårt land till vad det är - i alla fall inte om vi är stolta över det Sverige är idag. Därför ska vi inte skämmas över, utan tvärtom vårda, de symboler som länkar tillbaka till historien. Men det får heller inte bli löjligt. Därför har ingen svensk kung krönts sedan parlamentarismen genomfördes, och därför åker kungafamiljen bil till sommarnöjet på Öland. Att det skjuts salut, hissas blågula flaggor och sjungs högstämda sånger visar en stolthet över vårt förflutna. Men rollen i samhället har förnyats från att vara en på icke-legitima (med moderna mått mätt) grunder styrande funktion till en roll av sammanhållning och identifikation.
Det före detta statsbärande partiet har inte lyckats med samma metamorfos. Där har traditionerna och de klassiska attributen i stället blivit en kvarnsten, inte för att det är fel med talarstolar och fladdrande fanor - utan för att de till skillnad i fallet med monarkin snarare blir en symbol för att man är ur tiden och inte riktigt lyckas förnya sig. Och det ska vi som verkligen inte ser någon framtid i socialdemokratin kanske ändå vara ganska glada över. Ett socialdemokratiskt förstamajtåg påminner helt enkelt mer om förra sekelskiftet än om Sverige 2025, medan kungahuset har haft vett att sluta leda stadens brandförsvar till häst eller gå omkring på stan i hermelinsbrämad mantel. Där syns skillnaden mellan modernitet och anakronism.
:::::
Till sist, som en liten svans, har jag fått frågan om det då inte vore dags att stryka regeringsformens formulering om att statschefen och övriga i successionsordningen ska omfattas av den rena evangeliska läran. Jag tycker faktiskt inte det. Den potentiella tronföljare som inte vill vara kristen lutheran kan helt enkelt avsäga sig arvsrätten till kronan. Det är, om jag räknar rätt, fler som tackat nej till att kunna bli kung än det är som faktiskt blivit det sedan nuvarande successionsordning infördes. Och den är, som sagt, en påminnelse om varifrån vi kommer. Den påminnelsen är viktig för ett samhälle som vill hålla samman. Religion ska i mina ögon vara en privatsak, men rötterna till dagens moderna och framstegsvänliga samhälle delar vi alla. Det är vad successionsordningen handlar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar