Vanligt folk och alla andra

Igår publicerade två skribenter en intressant artikel på SvD Debatt. Grunden för deras resonemang var att tonen i det politiska samtalet har hårdnat. Jag kan bara hålla med. Det ger skäl att fundera över varifrån tonläget kommer och hur det uppstår.

Igår publicerades också en debattartikel i tidningen Expressen, undertecknad av Marie Linder, som är ordförande i en intresseorganisation för Hyresgäster. Nu beskriver Linder inte sin egen organisation exakt så, utan snarare som en sorts allmännyttig intresseorganisation för alla som bor i hyresrätt. Mot den bakgrunden anser sig Linder (och många andra företrädare för liknande organisationer) kunna ta sig rätten att tala för långt fler än de egna medlemmarna. Linder går så långt att hon till och med gör sig till tolk för vad hon kallar för "vanligt folk".

Det är ett farligt sätt att argumentera, och Linder är inte ensam. I Aftonbladet hävdade till exempel författaren och juristen Malin Persson Giolito att den "borgerliga feminism" som KD-ledaren Ebba Busch Thor står för "verkar hata kvinnor". Att miljontals kvinnor tycker helt annorlunda bekommer dock inte en krönikör som - i egenskap av kvinna med tillgång till den offentliga debatten - anser sig har rätt att tala för alla kvinnor.

En bra utgångspunkt för en sund samhällsdebatt är att acceptera att det finns andra ståndpunkter än den egna, som kan vara högst legitima. Samhällsdebatt handlar inte om rätt eller fel (och det finns gudbevars ingen domare) utan om att olika åsikter med samma värde bryts emot varandra. Att inte se, och förstå, att andra åsikter än de egna faktiskt kan vara legitima är en viktig förutsättning för ett civiliserat samtal om samhället och dess utveckling.

Var och en av oss bör dessutom ha i bakhuvudet att ett bättre debattklimat inte åstadkoms av "någon annan". Vi har alla ett ansvar för tonen i samhällsdebatten, och bör tänka på det även i samtal med personer som vi ogillar djupt.

Vem ska leda vad?

Just nu är den hetaste frågan i svensk inrikespolitik inte vad vi ska göra åt ett antal samhällsproblem, utan vem som ska leda ett av partierna i landets riksdag. Efter månader av spekulationer och tyckande verkar Liberalerna nu ha kommit till ett ställningstagande sedan de alternativa kandidaterna dragit sig ur. Ur processen stiger Nyamko Sabuni, som därmed ger det extra landsmötet möjlighet att i vart fall formellt enas om en kandidat.

Sabuni blir säkert en jättebra ledare för sitt parti, och det hade även andra kandidater kunnat bli. Vad som nu är mest intressant är givetvis vilken politik som kommer att formas av detta nya ledarskap, och vad konsekvenserna av den förda politiken blir både för det egna partiet och för politiken i stort. Där ligger avgörandet i första hand faktiskt inte hos partiledaren, och knappt ens hos partiet. Makten över dagordningen i den representativa demokrati som vi är så stolta över ligger faktiskt hos väljarna, ett faktum som tycks ha undgått åtskilliga debattörer och kommentatorer.

Det som avgör ett politiskt partis öde är faktiskt inte vem som råkar leda, utan om väljarna uppfattar att partiet är relevant och spelar en avgörande roll. Inte ens opinionssiffror är självklart som mätare på relevans; ett parti som med en rejäl opinion i ryggen ändå inte kan göra skillnad för samhällsutvecklingen blir ändå akterseglat - av andra opinioner, konstellationer och intressen.

Där ligger Liberalernas, och vissa andra partiers, utmaning. Den handlar i första hand inte om partiet ska vara "socialliberalt" (vad nu det är) eller inte, utan om i vilken riktning Sverige ska utvecklas. Om frågan formuleras på det sättet, så ligger givetvis också en stor del av lösningen hos den ledare som väljs på fredag.

Det är också värt att ha i bakhuvudet när valet av Sabuni kommenteras från olika håll. Sällan eller aldrig grundar sig dessa kommentarer i omsorg om vare sig Nyamko Sabuni eller hennes parti. de grundar sig i en önskan om en samhällsutveckling, som Liberalerna således nu har alla möjligheter att påverka.

Det ger Liberalerna skäl att inte bara fundera över vilka som är deras argaste fiender, utan också vilka som är deras bästa vänner. De kan samtidigt fundera över var deras politik som helhet kommer bäst till sin rätt, och hur de på bästa sätt kan påverka andra genom sitt eget agerande. Det ska bli spännande att se vad de då kommer fram till. Jag önskar dem all lycka i sin politiska utveckling.

Att beskriva olika villkor

Den liberala skribenten Kajsa Dovstad skrev nyligen en krönika i Göteborgs-Posten om sin upplevelse av hur samhället förändrats under påverkan av hög migration. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, men har också varit högst förutsägbara.

Det Dovstad, själv vän av ett öppet och rörligt samhälle, ville påpeka var lite förenklat att den som står för en sådan öppenhet och rörlighet också måste vara beredd att se konsekvenserna - och att hantera dem.

Dovstad är inte den enda som pekat på detta. En annan skribent som tänkt i samma banor är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Även han pekar, om än från en lite annan ideologisk vinkel än Dovstad, på det ofrånkomliga: en omfattande inflyttning från andra kulturer får avtryck i den kultur de flyttar till. Det får konsekvenser som måste hanteras.

Svar på tal har inte saknats. Ofta har dessa genmälen hållit ett ganska hånfullt tonfall. I Aftonbladet hävdar Martin Aagard att Arpis ganska hovsamma samhällsanalys placerar honom bortom alternativmedia (i förhållande till Aftonbladet, alltså). I samma tidning raljerar ledrskribenten Pernilla Eriksson om Dovstads oro. I bägge fallen synes ingen oro över det som Arpi och Dovstad faktiskt vill lyfta fram, och det är anmärkningsvärt.

För Sverige har förändrats, och det finns skäl att ta förändringen på allvar. Problemet är givetvis inte vilka som sitter på torget i någon småstad eller om en läkarstuderande kan hitta mat på vägen hem från det sena kvällspasset. Båda dessa symptom får nog sorteras som en form av i-landsproblem, vilket däremot inte är möjligt att göra med den oro som inte minst manifesteras i den politiska opinionen.

Personligen har jag, liksom mitt parti, förmågan att kunna tänka två saker samtidigt. Det går att kombinera en positiv syn på öppenhet och rörlighet med en insikt om vilka samhällsproblem som måste bemötas. Men på detta område, liksom i andra frågor i samhällsdebatten, hämmas den goda utvecklingen av en brist på förståelse för andra vinklar på en fråga en den man själv intar. De texter i Aftonbladet som jag länkat till är goda exempel på det.

Arbetslösheten bland infödda svenskar är tre procent. Arbetslösheten i de särskilda områden som polisen pekar ut är nästan tre gånger högre. Att inte se och förstå innebörden av den skillnaden i levnadsförhållanden lägger en utmärkt grund för en ökad misstro emot det politiska system som vi alla borde vårda. Det är därför Dovstad, Arpi och deras texter bör tas på allvar - särskilt i de politiska kretsar som säger sig värna om det öppna samhället.