Vem ska leda vad?

Just nu är den hetaste frågan i svensk inrikespolitik inte vad vi ska göra åt ett antal samhällsproblem, utan vem som ska leda ett av partierna i landets riksdag. Efter månader av spekulationer och tyckande verkar Liberalerna nu ha kommit till ett ställningstagande sedan de alternativa kandidaterna dragit sig ur. Ur processen stiger Nyamko Sabuni, som därmed ger det extra landsmötet möjlighet att i vart fall formellt enas om en kandidat.

Sabuni blir säkert en jättebra ledare för sitt parti, och det hade även andra kandidater kunnat bli. Vad som nu är mest intressant är givetvis vilken politik som kommer att formas av detta nya ledarskap, och vad konsekvenserna av den förda politiken blir både för det egna partiet och för politiken i stort. Där ligger avgörandet i första hand faktiskt inte hos partiledaren, och knappt ens hos partiet. Makten över dagordningen i den representativa demokrati som vi är så stolta över ligger faktiskt hos väljarna, ett faktum som tycks ha undgått åtskilliga debattörer och kommentatorer.

Det som avgör ett politiskt partis öde är faktiskt inte vem som råkar leda, utan om väljarna uppfattar att partiet är relevant och spelar en avgörande roll. Inte ens opinionssiffror är självklart som mätare på relevans; ett parti som med en rejäl opinion i ryggen ändå inte kan göra skillnad för samhällsutvecklingen blir ändå akterseglat - av andra opinioner, konstellationer och intressen.

Där ligger Liberalernas, och vissa andra partiers, utmaning. Den handlar i första hand inte om partiet ska vara "socialliberalt" (vad nu det är) eller inte, utan om i vilken riktning Sverige ska utvecklas. Om frågan formuleras på det sättet, så ligger givetvis också en stor del av lösningen hos den ledare som väljs på fredag.

Det är också värt att ha i bakhuvudet när valet av Sabuni kommenteras från olika håll. Sällan eller aldrig grundar sig dessa kommentarer i omsorg om vare sig Nyamko Sabuni eller hennes parti. de grundar sig i en önskan om en samhällsutveckling, som Liberalerna således nu har alla möjligheter att påverka.

Det ger Liberalerna skäl att inte bara fundera över vilka som är deras argaste fiender, utan också vilka som är deras bästa vänner. De kan samtidigt fundera över var deras politik som helhet kommer bäst till sin rätt, och hur de på bästa sätt kan påverka andra genom sitt eget agerande. Det ska bli spännande att se vad de då kommer fram till. Jag önskar dem all lycka i sin politiska utveckling.