Den liberala skribenten Kajsa Dovstad skrev nyligen en krönika i Göteborgs-Posten om sin upplevelse av hur samhället förändrats under påverkan av hög migration. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, men har också varit högst förutsägbara.
Det Dovstad, själv vän av ett öppet och rörligt samhälle, ville påpeka var lite förenklat att den som står för en sådan öppenhet och rörlighet också måste vara beredd att se konsekvenserna - och att hantera dem.
Dovstad är inte den enda som pekat på detta. En annan skribent som tänkt i samma banor är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Även han pekar, om än från en lite annan ideologisk vinkel än Dovstad, på det ofrånkomliga: en omfattande inflyttning från andra kulturer får avtryck i den kultur de flyttar till. Det får konsekvenser som måste hanteras.
Svar på tal har inte saknats. Ofta har dessa genmälen hållit ett ganska hånfullt tonfall. I Aftonbladet hävdar Martin Aagard att Arpis ganska hovsamma samhällsanalys placerar honom bortom alternativmedia (i förhållande till Aftonbladet, alltså). I samma tidning raljerar ledrskribenten Pernilla Eriksson om Dovstads oro. I bägge fallen synes ingen oro över det som Arpi och Dovstad faktiskt vill lyfta fram, och det är anmärkningsvärt.
För Sverige har förändrats, och det finns skäl att ta förändringen på allvar. Problemet är givetvis inte vilka som sitter på torget i någon småstad eller om en läkarstuderande kan hitta mat på vägen hem från det sena kvällspasset. Båda dessa symptom får nog sorteras som en form av i-landsproblem, vilket däremot inte är möjligt att göra med den oro som inte minst manifesteras i den politiska opinionen.
Personligen har jag, liksom mitt parti, förmågan att kunna tänka två saker samtidigt. Det går att kombinera en positiv syn på öppenhet och rörlighet med en insikt om vilka samhällsproblem som måste bemötas. Men på detta område, liksom i andra frågor i samhällsdebatten, hämmas den goda utvecklingen av en brist på förståelse för andra vinklar på en fråga en den man själv intar. De texter i Aftonbladet som jag länkat till är goda exempel på det.
Arbetslösheten bland infödda svenskar är tre procent. Arbetslösheten i de särskilda områden som polisen pekar ut är nästan tre gånger högre. Att inte se och förstå innebörden av den skillnaden i levnadsförhållanden lägger en utmärkt grund för en ökad misstro emot det politiska system som vi alla borde vårda. Det är därför Dovstad, Arpi och deras texter bör tas på allvar - särskilt i de politiska kretsar som säger sig värna om det öppna samhället.
Det Dovstad, själv vän av ett öppet och rörligt samhälle, ville påpeka var lite förenklat att den som står för en sådan öppenhet och rörlighet också måste vara beredd att se konsekvenserna - och att hantera dem.
Dovstad är inte den enda som pekat på detta. En annan skribent som tänkt i samma banor är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Även han pekar, om än från en lite annan ideologisk vinkel än Dovstad, på det ofrånkomliga: en omfattande inflyttning från andra kulturer får avtryck i den kultur de flyttar till. Det får konsekvenser som måste hanteras.
Svar på tal har inte saknats. Ofta har dessa genmälen hållit ett ganska hånfullt tonfall. I Aftonbladet hävdar Martin Aagard att Arpis ganska hovsamma samhällsanalys placerar honom bortom alternativmedia (i förhållande till Aftonbladet, alltså). I samma tidning raljerar ledrskribenten Pernilla Eriksson om Dovstads oro. I bägge fallen synes ingen oro över det som Arpi och Dovstad faktiskt vill lyfta fram, och det är anmärkningsvärt.
För Sverige har förändrats, och det finns skäl att ta förändringen på allvar. Problemet är givetvis inte vilka som sitter på torget i någon småstad eller om en läkarstuderande kan hitta mat på vägen hem från det sena kvällspasset. Båda dessa symptom får nog sorteras som en form av i-landsproblem, vilket däremot inte är möjligt att göra med den oro som inte minst manifesteras i den politiska opinionen.
Personligen har jag, liksom mitt parti, förmågan att kunna tänka två saker samtidigt. Det går att kombinera en positiv syn på öppenhet och rörlighet med en insikt om vilka samhällsproblem som måste bemötas. Men på detta område, liksom i andra frågor i samhällsdebatten, hämmas den goda utvecklingen av en brist på förståelse för andra vinklar på en fråga en den man själv intar. De texter i Aftonbladet som jag länkat till är goda exempel på det.
Arbetslösheten bland infödda svenskar är tre procent. Arbetslösheten i de särskilda områden som polisen pekar ut är nästan tre gånger högre. Att inte se och förstå innebörden av den skillnaden i levnadsförhållanden lägger en utmärkt grund för en ökad misstro emot det politiska system som vi alla borde vårda. Det är därför Dovstad, Arpi och deras texter bör tas på allvar - särskilt i de politiska kretsar som säger sig värna om det öppna samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar