Miasmer, flogiston och hotet mot klimatet

Eppur si moueve, ”likväl rör hon sig”, påstås Gallileo Gallilei ha yttrat när han tvingades avsvära sig uppfattningen att solen rörde sig kring jorden. Den katolska kyrkan hade nämligen beslutat att världsalltet var inrättat med Jorden i centrum, utifrån skapelseberättelsen i Bibeln. Tvärtemot vad många tror idag, så var detta en också i vetenskapliga sammanhang accepterad dogm, tills den tidens nytänkande astronomer lyckades klarlägga att världsalltet trots allt såg ut på ett annat sätt. Idag vet vi rent av att inte ens vårt solsystem är universums centrum. Vetenskapen har tagit oss vidare, trots att forskargemenskaper genom historien har varit förbluffande eniga - och haft fullkomligt fel.

Orsaken till detta stavas förklaringsmodeller. Forskning handlar om att ställa upp en hypotes och att sedan söka bevis för att den är sann eller falsk. Ofta, om än inte alltid, går det då att hitta tillräckligt starka och tillräckligt övertygande bevis för att övertyga alla berörda. Av det uppstår en allmänt vedertagen förklaringsmodell, som också hålls för allmän sanning. Den håller fram till den dag då någon både har modet att tvivla på den och dessutom kreativiteten att ställa upp en alternativ hypotes. Ofta krävs någon upptäckt av någonting tidigare okänt för att grunda den nya hypotesen på, och det är därför som tvivlet och ifrågasättandet har en så avgörande roll för vetenskapens ständiga sökande efter nya sanningar.

Ett par intressanta exempel på detta är miasma- och flogistonteorierna. Miasmer var en förklaringsmodell för spridande av smittsamma sjukdomar som var allmänt vedertagen tills Louis Pasteur upptäckte bakterierna (eller mikroberna, som de först kallades),varvid hela den teori som präglat vården av smittsamma sjukdomar fick helt nya förutsättningar. För att belägga bakteriernas existens satte Pasteur enligt uppgift dessutom en rabiessmittad pojkes liv på spel - i en tid då vare sig etikprövningsnämnder eller forskarkollegier kunde anlägga synpunkter (idag har vi lyckligtvis mer kontrollerad och reglerad forskning). På liknande sätt trodde kemisterna innan syret upptäcktes att det fanns ett särskilt ämne, kallat flogiston, som förbrukades vid förbränning och uppgick i ett nytt förädlat ämne i form av aska. Upptäckten av grundämnet syre kullkastade denna både eleganta och allmänt omfattande teori.

Skälet är som sagt att vetenskapliga forskare i många situationer måste använda förklaringsmodeller, inte för att en gång för alla beskriva det slutgiltiga vetandet, utan för att beskriva verkligheten så som vi känner och förstår den idag, med den kunskap vi besitter just nu. Det viktiga är då inte bara att blint tro på förklaringsmodellen, utan också att våga ifrågasätta och utmana för att på det sättet hitta vägen till ny, för dagen okänd kunskap.

Denna enkla vetenskapshistoria på låg nivå slår mig i debatten om klimatet och dess förändringar. Jag är själv absolut inte så kallad klimatförnekare, utan är personligen övertygad om att vi snarast måste minska utsläppen av skadliga ämnen i atmosfären. Men även ett enigt forskarsamhälle (för forskarsamhället ÄR enigt på detta område) måste faktiskt ta till sig av de tvivel och de ifrågasättanden som uppstår - eftersom mycket på klimatforskningens område är just förklaringsmodeller.

Som exempel vet vi att klimatet just nu undergår förändringar, som dessutom går åt olika håll. Sanningen är dock att forskningen inte vet exakt vilka mekanismer som ligger bakom de förändringar vi oundvikligen ser, och därför inte heller kan ange exakt vilka konsekvenser olika åtgärder kommer att få. Det är viktigt att erkänna, eftersom risken annars är stor att klimatförnekarna hittar sin förklaringsmodell. Det vore verkligt förödande.

Här har politiken, nationellt och globalt, ett stort ansvar. Politiska beslut lämpar sig sällan för att detaljstyra forskning. Däremot kan politiken ge resurser och stimulera forskningen till att utmana sig själv och att hitta nya hypoteser och nya lösningar. Risken är dock uppenbar, inte minst i rådande läge, att politiken gör tvärtom. Likt den katolska kyrkan under medeltiden och renässansen väljer man att ifrågasätta den som säger ”likväl rör den sig” och att premiera dem som tror att jorden befinner sig i centrum.

Klimathotet är på allvar. Just därför är kritisk prövning, nytänkande och ifrågasättande viktigare än någonsin i mänsklighetens historia. Just därför behöver vi färre rättänkande inkvisitorer, färre överstepräster som brännmärker den som tänker annorlunda och sist men inte minst färre domedagspredikanter som hellre gisslar sig själva än berömmer den som hittar en utväg.

Klimathotet är på riktigt. Medeltidens läkare, upplysningstidens kemister och astronomerna som visste att jorden kretsade kring solen kan ge oss en fingervisning om hur hotet kan avvärjas.