Jag är inte ett dugg förvånad över kravallerna i Malmö, inte heller över reaktionerna på dem. Tvärtom är det hela fullkomligt logiskt, på flera sätt.
Först och främst ser vi den samlade radikalvänstern agera. Visserligen kan denna delas in i olika grupperingar och därmed ges olika överslätande etiketter som exempel "autonoma". Att olika grupperingar inom radikalvänstern konkurrerar som såväl sympatisörer som uttrycksmedel ska inte heller tillåtas förvirra begreppen. I grund och botten är de ganska lika.
Det som förenar är hat. Hat mot olika grupper, klasser eller oliktänkande. Till detta en lagom dos självrättfärdighet som dels legitimerar visst våld, nämligen det egna, dels leder till acceptans för andras, nämligen likasinnades, mer eller mindre bisarra ståndpunkter. Det är också därför det finns en acceptans för det som nu pågår, nämligen utövande av våld som metod för politisk påtryckning.
Låt oss fundera ett ögonblick på vad det är som pågår i Malmö. En demokrati (Sverige) Möter en annan (Israel) i en idrottstävling. Vad jag kan förstå hade vår motståndare kunnat heta Zimbabwe, Vitryssland eller Nordkorea. Nu heter motståndaren inte så, och är inte ens en vänsterorienterad diktatur utan, som sagt, en demokrati. Konsekvensen blir att det blir legitimt inte bara att ha en ganska relativiserande insttällning till det politiska våld som utövas utanför Baltiska Hallen, utan också för det faktum att matchen spelas utan publik. Det passar sig nämligen med sådana markeringar mot länder som Israel. Av detta kan vi också notera att relativiseringen sträcker sig långt in i mer reformistiska och försonliga vänsterled, till exempel inom socialdemokratin. Till vänster vet man nämligen vad som är rätt, och anser sig också därför ha rätten att legitimera vilka metoder man vill för att kullkasta motstånd.
Just detta beskrev författaren Andres Küng redan på 80-talet i sin bok "sådan är socialismen". Självrättfärdigheten och övertygelsen om den egna ideologins förträfflighet legitimerade en relativisering av begrepp förknippade med rättssäkerhet och demokrati, att dessa begrepp snart eroderade i läner som Vietnam, Tanzania och Kuba. Än idag finns det dock människor, långt in i demokratiska led, som ivrigt förfäktar att just socialister har mer rätt än andra att trampa över. Idag heter namnen i riskzonen Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, för att nämna ett par exempel. Och i Palestina finns de, som synes, en skurk och ett offer. Tänk så enkelt det verkar vara att stå till vänster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar