Samverkan, samförstånd och förståelse är kloka ledord i politiskt arbete - och det gäller på alla nivåer. Med tanke på vad som hänt under de tio år som gått sedan "nine-eleven" så finns det givetvis alla skäl att fundera över hur världen hade sett ut om USA och dess allierade hade valt en väg som mer präglats av ömsesidig förståelse óch samförstånd. Fast den som då ser det som en eftergift för dem som faktiskt förespråkade något i den stilen redan då (och de var inte så många) blir givetvis också svaret skyldig hur bin Ladin och al-Quaida skulle ha övertygats om en sådan linje. Vi får inte, i all önskabn om en fredligare och med gemensam värld, glömma att ljuset har fiender. Det ligger mycket i det min vän och partikamrat Kent Persson, kommunalråd (M) i Örebro, skriver på sin blogg.
För samtidigt som vi alldeles självklart ska utgå från att sträva efter att se det goda även i våra motståndares intentioner, så är det klokt att i en strävan efter samförstånd veta vad man vill. En större förståelse och mer förlåtande attityd till dem som tog livet av tusentals för tio år sedan hade aldrig kunnat åstadkommas utan en kristallklar inställning till begrepp om frihet och öppenhet. det fick vi om inte annat klara belägg för ytterligare tio år tidigare.
Väst och öst, eller mer korrekt, en demokratisk rättsstat med fri ekonomi och en sluten, planekonomisk kommunistdiktatur, levde sida vid sida i en mansålder. Inte förrän väst med (nästan) alla tillgängliga medel satte hårt mot hårt kunde diktaturerna i öst falla samman. Jag tror inte att någon idag önskar dem tillbaka, i namn av någon sorts samförstånd. Framför allt är det idag inte särskilt många som önskar den kommunistiska diktaturen i Sovjetunionen och dess ockuperade lydländer tillbaka.
Samma sak 1938. Neville Chamberlain talade om "fred i vår tid" och trodde på en samexistens med Hitlers tyranni. Lyckligtvis blev det inte så, och till priset av miljoner offer kunde Europa räddas för fred och demokrati.
Vad lär vi oss då av detta? Jo, att fasthet i värderingar och övertygelse om vilken väg som är den rätta att gå är en ganska bra grund att stå på för att kyunna arbeta för ett fritt och öppet samhälle. Men det räcker inte riktigt. Fastheten i sig ställer också krav på att inte falla undan, när ideer som står i strid med de egna i samförståndets namn kräver sitt utrymme.
Dessvärre finsn detta inte bara i oförsolig konflikt mellan demokrati och dikatur, utan också i den politiska vardagen i ett demokratiskt samhälle som vårt. Jag ska visa detta genom det kanske värsta aktuella exemplet men skulle kunna ge många, många fler.
Jag är, i namn just av resonemang om samförstånd och gemensam förståelse, ytterligt trött på tonläget i debatten om reformeringen av sjukförsäkringen. Tiotusentals människor har de senaste åren kunnat gå från utanförskap och isolering till den dagliga gemenskap som det innebär att ha ett arbete att gå till. De har nått den frihet och självständighet som följer av att svara för sin egen försörjning, och de mår ofta både fysist och psykiskt bättre. Allt detta hade aldrig någonsin kunnat komma till stånd utan de reformer som skett - och därmed de förändringar av regelverk och tillämpningar som gjorts.
Reformarbetet måste fortsätta. Att det finns brister kvar att rätta till är det faktiskt ingen som ifrågasätter - men den som i ideologisk iver tror att vägen till ett bättre sjukförsäkringssystem går via en återgång till det gamla och dåliga har faktiskt förbrukat sin rätt att i just samförstånd vara med och göra systemet bättre. Men det stannar inte vid det.
När det pågående reformarbetets motståndare dessutom pådyvlar oss förespråkare uppfattningar och synsätt som vi inte har - då förbrukar de faktiskt sin moraliska rätt att delta i reformarbetet. Jag tror inte att den som blir misshandlad är särskilt intresserad av att lyssna till den som utdelar slagen, hur kloka och riktiga dennes synpunkter faktiskt är. Och när de progressiva krafter som arbetar med att reformera systemet med alla de brister och förtjänster som det leder till ständigt utsätts för osakliga attacker; tja, då finns det annat att roa sig med än att lyssna till dem som utdelar slagen.
Därför är det första den som talar för samförstånd måste göra att ta bort den egna självrättfärdigheten. Konkret blir det då mycket enkelt i samtida svensk politik.
Vi är ganska många som har en minst sagt begränsad tilltro till betydande delar av det politiska system som byggts upp under efterkrigstiden. Men vi är inte ute efter att "riva sönder" eller "montera ner".- Vi är ute efter att reformera, förbättra och utveckla. I det arbetet är alla välkomna som har kloka idéer, begåvade förslag och en positiv inställning. I det arbetet är däremot inte de välkomna, vars politiska grundhållning först och främst är att misstänkliggöra reformarbetet. Med den attityden har man liksom inte bara valt sida i valet mellan olika samhälssystem - man har också valt sida in fråga om att vara med i reformarbetet eller inte.
Med andra ord kan skiljelinjen också gå mellan dem som vill reformera och utveckla välfärden och de som först och främst strävar efter politisk makt över den. För att genomföra reformer behövs väljarnas förtroende och de uppdrag som följer av det. För att uppnå den politiska makten räcker det med att alla till buds stående medel, inklusive kampanjer och retoriska knep, försöka vinna i val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar