Det krävs, som bekant, två för att dansa tango. I politiken krävs det många, många gånger mer än så. Jag tänker den tanken både när jag läser UNT debatt om Allaktivitetshus i Knivsta, följde turerna kring Slussen i Stockholm och reflekterar över vår egen politiska vardag i landstinget.
Själva innehållet i den lokala debattan i Knivsta finns det andra som kan argumentera om, liksa så när det gäller Slussen och beslutet om detta i Stockholms stadsbyggnadsnämnd. Jag konstaterar bara att det finns ett förslag till budget från en politisk majoritet i Knivsta, och att det äntligen har fattats beslut om en detaljplan för Slussen i Stockholm. det senare var inte en dags för tidigt, det förstår var och en som passerat platsen under senare år.
Inget av dessa beslut har fattats med den breda enighet som förvisso är önskvärd när riktigt långsiktiga beslut ska tas, men vad är orsaken? Beror det på ohörsamhet från en politisk majoritet, eller finns det krafter utanför denna politiska majoritet som inte konstruktivt kan hantera sin roll som opposition i ett läge där bredare lösningar vore önskvärda.
Efter fem år som ledare för en politisk majoritet, och efter ganska många år i politisk opposition i många sammanhang, är det svårt att inte se ett tydligt mönster.
Det är svårt att vara i opposition om man vill vara konstruktiv. Risken är att man hamnar i en situation där man aldrig för belöning för att delta i breda lösningar, och då blir frestelsen stor, som för alla partier, att välja en linje som ger uppmärksamhet. "Vi är emot..." är ofta en god grund för att få rejäla rubriker och en utmärkt öppning för att framstå som ett fräscht och intressant politiskt alternativ. Men det hindrar givetvis goda möjligheter till brett och konsturktivt samförstånd.
Vi befinner oss både globalt, nationellt, lokalt och regionalt i en situation där politiskt ansvar och brett samförstånd är viktigt. Men ett bra politiskt ledarskap ställer också krav på att veta vad man vill, och på att ha konstruktiva och konkreta lösningar på samhällsproblem. Den som fått förtroendet att leda måste då kunna komma till beslut, även om alla man skulle kunna önska inte kommer med på vagnen.
Mot den bakgrunden är jag glad att Sten Nordin, Regina kevius och andra i Stockholms stadshus har kunnat komma till ett klokt ställningstagande i fråga om Slussen, och jag beklagar bara att lösningen inte blev bredare - inte att det inte blev en annan lösning. Jag är också glad att det finns en bred uppslutning och samstämmighet kring viktiga frågor i politiken i Knivsta, och mindre bekymrad över hur de smalare alternativen ser ut. Möjligen kan jag i bägge fallen beklaga att viljan till kompromiss inte är större i respektive opposition.
Och i landstinget kommer jag att fortsätta att föra den politik som Alliansen fått väljarnas förtroende att föra, men jag kommer självklart också att lyssna till konstruktiva och kloka synpunkter som kan föra politiken framåt. Men till syvende och sist är en av politikens viktigaste uppgifter att fatta beslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar