Rätten att välja

Den som till äventyrs följer mig på Twitter har under helgen kunnat följa mina entusiastiska utrop från ett besök hos systerpartiet Höyre i Norge. Två dagar med Höyres kommunalpolitiker i Hamar har verkligen inspirerat. Men ibland är det svårt att sätta mer konkreta ord på sådan inspiration. Det har jag dock fått förtjänstfull hjälp med idag, tack vare en utmärkt huvudledare i Svenska Dagbladet, signerad Maria Ludvigsson.

Visst är den nya inspektionen för vård och omsorg nödvändig, just för att det behövs en löpande översyn av offentligt finansierad verksamhet. men det gäller att inspektionen gör det den ska och inte tar över medborgarnas dagliga roll som utkrävare och granskare. I stället måste vi som är lokala och regionala politiker med ansvar för välfärden se till så att varje kommun och varje landsitng inom sitt ansvarsområde just tar en sorts roll som iniformellt "lokalkontor" för denna statliga inspektion.

Kommunernas och landstingen är nämligen också behäftade med brister - och en av de största av dem är att vi oavsett politisk ledning har en tendens att ägna mer energi åt den egna "verksamhetsproduktionen" än åt att se till så att vi gör det som är vårt uppdrag. det är nämligen att som ställföreträdare för våra medborgare - som ju både betalar skatt för att finansiera verksamheten och väljer oss till sina förerträdare - säkerställa att medborgarna både kan göra egna medvetna val och att dessa val görs mellan aktörer som levererar välfärdstjänster av god kvalitet.

Här måste vi som företräder Alliansen dessutom ta ett särskilt ansvar.

Debatten om "vinst i vården" är nämligen symptomatisk. den kan uppfattas som om den handlar om huruvuda det är moraliskt eller inte att ta ut stora vinster ur verksamheten samtidigt som kvalitén äventyras - i synnerhet som det rör sig om skattefinansierad verksamhet. I själva verket är den viktiga frågan om medborgarna faktiskt ska kunna välja mellan olika vårdgivare, skolor eller andra välfärdstjänster. Ställer man frågan så blir svaret självklart för de allra flesta.

Samtidigt får det faktiskt inte vara någon allmän rättighet att kunna fakturera det allmänna för olika välfärdstjänster. Det behövs klara spelregler för hur olika aktörer etablerar sig, erbjuder brukare och patienter sina tjänster och sedan får betalt - av de allmänna - för de tjänster som utförs. Tummar vi på den ordningen så finns det en risk för att vi får en verksamhet där det offentliga finansierar utan att kunna ställa de krav som offentlig finansiering måste bygga på. Även här kan kommuner och landsting bli bättre.

Sist men inte minst är det bra med statlig uppföljning, och det finns en förväntan hos människor att vården ska ges efter behov och av likvärdig kvalitet. Skillnaderna är för stora i vårt land idag. men det får inte ske på bekostnad av det faktum att demokratin bygger på kommunalt självstyre som iinnebär att olika politiker i olika lägen kan göra olika ställningstaganden. Det kommunala självstyret är, rätt format, en styrka för att bygga upp och utveckla välfärden. det ska vi som är politiker i kommuner och landsting ta fasta på. Och det handlar i grunden om att rätten att välja inte bara är något som utövas en söndag i september  vart fjärde år. I en fungerande demokrati ska medborgarna kunna göra val varje dag. Där finns det skiljelinjer mellan olika partier.