Dessvärre verkar det som om det vardagliga tragglandet, det som skapar verklig förändring, har kommit i bakvatten. Expressen/GT-krönikören Csaba Bene Perlenberg ger ett talande exempel från Göteborgs kommun, men det han beskriver i sin krönika skulle kunna hända precis var som helst. Kommuners storlek, politiska färg eller ekonomiska läge spelar mycket liten roll.
Ett annat exempel är alla kommunpolitiker som ivrar för att "sätta sin kommun på kartan" - som om den inte redan fanns där. I regel är projekt av detta slag präglade av några gemensamma nämnare: de är dyra, når inte sitt syfte och leder - om de "sätter kommunen på kartan" - för det mesta till negativ publicitet. Här finns några tänkvärda exempel från Stockholms län.
Det finns ett skäl till dessa fenomen. Det är att det vardagliga tragglandet med kärnverksamhet sällan är det glammigaste och mest belönande du kan syssla med som politiskt förtroendevald. Att läsa tusen sidor handlingar tar tid och leder visserligen till att verksamheten fungerar bättre (jag ska strax förklara varför), men det blir inte så många rubriker i tidningen. Och absolut inga klick på Facebook.
Om du däremot föreslår någon ting spektakulärt som visserligen inte skapar en bättre situation i skolan eller kortare vårdköer, men som ger en rejäl artikel i tidningen, då kan du raskt räkna med att den politiska uppmärksamhetsskalans alla lampor börjar blinka.
Nu finns det gott om saker som görs, som både är stora och spektakulära och viktiga för verksamhetsutveckling. Det händer mycket som är bra i offentlig verksamhet också, på initiativ både från höger och vänster. Det är inte fel med en eller annan ingivning med bandklippning och tjusiga tal. Men trenden är att allt mer snarare görs som ögongodis än för att det skapar verklig nytta för verksamheten och medborgarna. Man kan fråga sig varför.
Men först: offentlig verksamhet behöver politisk styrning, och bra offentlig verksamhet behöver bra politisk styrning. Det kräver politiker som är insatta, engagerade och nyfikna. Men det kräver också att samma politiker vågar vara kritiska, ställa frågor och kräva svar. Det kräver i sin tur att man som politiker är beredd att lägga tid och kraft på att läsa handlingar, ringa samtal, skaffa kunskap och lära sig hur verksamheten fungerar. Det tar mycket tid - som naturligtvis innebär att den politiker som arbetar just så kanske inte blir riktigt lika synlig i sociala media och liknande sammanhang.
Här ligger i alla fall en del av skälet till utvecklingen. Om det blir viktigare att synas än att verka, så kommer politiker med ambitioner för egen del (och det har alla politiker) givetvis att fokusera på att synas. och om väljarna prioriterar politiker med vackra ord framför politiker som verkligen åstadkommer resultat - tja, då har väljarna fått de politiker som de förtjänar.
Statsvetaren Stigbjörn Ljunggren har skrivit intressant om detta i Dagens Samhälle. Statsvetare brukar, berättar Ljunggren, säga att det finns tre typer av politiker:
- De som är administratörer och helst ägnar sig åt att tråckla sig fram genom vardagen utan att ta i grundproblemen. De är ”förvaltarna”.
- De som är uppviglare och utnyttjar problemen genom att förstärka dem. De vi kallar för ”demagogerna”.
- De som är förlösare och gör flera problem till en lösning, de som lotsar oss vidare runt nästa hörn. Dem vi med ett ålderdomligt uttryck kallar för ”statsmän”.
Den ena är att administratörerna och statsmännen ofta behöver varandra. Den andra är att de som kallas för demagoger och uppviglare inte bara är de som utnyttjar och blottlägger olika problem - utan också de som använder sin demagogi till diverse symbolhandlingar snarare än till att angripa och lösa verkliga samhällsproblem.
Politik ska vara på riktigt. Politik ska leda till att verkliga samhällsproblem får en lösning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar