Jag får då och då frågan varför vi helt enkelt inte "skjuter till mer pengar" för att lösa de problem som uppenbart finns i vården. Det är en fråga som är lätt att förstå, och som absolut måste få ett svar.
Det svaret är att vi redan idag lägger mycket pengar, och mer pengar än någonsin, på vården i vårt landsting. När det sägs att vården "måste spara" är det till att börja med inte riktigt. Däremot måste verksamheten hålla sig inom de ekonomiska ramar som är beslutade. Arbetet med kostnadsanpassningar handlar inte om att spara utan om att hålla en given budget.
Den budgeten bugger, som sagt, på att vården får mer pengar än någonsin tidigare. Det, i sin tur, har blivit möjligen genom en stark ekonomi som ger möjlighet till satsningar på välfärdens kärnverksamheter - men en stark ekonomi kräver i sin tur ordning och reda och strama tyglar. Det är just därför som vi ställer stora krav på att vårdens kostnader håller sig inom givna ramar, och inte drar iväg utanför dem.
Det vis dessutom kan konstatera, i vården som i alla andra sammanhang, är att sambandet mellan höga kostnader och bra kvalitet inte alls är självklart. Om det vore så, vore det som sagt ganska enkelt - för alla vill ha en verksamhet av högsta kvalitet.
Ett exempel på detta är diskussionen om antalet vårdplatser. Naturligtvis ska det finnas sjukhussängar med all den utrustning som behövs för den vård som krävs, men då ska man också komma ihåg att vården hela tiden förändras, att de vårdplatser som skapas blir allt mer specialiserade och sist men inte minst att förnyelsen av välfärden kanske är tydligast i vården. När utvecklingen går framåt kan allt mer också göras i öppen vård, det vill säga utan att man behöver vara inlagd på sjukhus och ligga i en sjukhussäng. Det är en modernisering av vården som går hand i hand med bättre behandlingsresultat och därmed fler som överlever och blir friska. Vilket ju måste vara det överordnade målet med all hälso- och sjukvård.
Ett bra exempel är vården av TBC-patienter. För sjutio år sedan vårdades tusentals av dem på sanatorier. När mediciner och behandlingsmedtoder blev effektivare och bättre kunde dessa patienter bli friska genom att få antibiotika, ofta hemma i den egna bostaden. De blev friska snabbare, vårdens resurser kunde användas till annat -och tusentals vårdplatser kunde stängas. Är det någon som vill ha sanatorierna tillbaka?
Däremot behövs en ny typ av vårdplatser. Det är för att bättre kunna vårda de mycket gamla och mycket sjuka människor som ofta bor hemma i den egna bostaden vid hög ålder och med mycket stora behov av både vård och av kommunal omvårdnad. Det är därför vi öppnar en närvårdsavdelning i Östhammar, planerar för liknande verkamhet på Samariterhemmet, utvecklar den verksamhet som redan finns i Enköping och ser över hur vi kan koppla ihop landstingets vård med kommunernas omsorgsverkamhet på ett bättre sätt. Det är bara det, att dessa vårdplatser - helt avgörande för att framtidens välfärd ska fungera - inte räknas i statistiken. Så kan det bli när klokt utvecklingsarbete förs in i den torra statistikens värld.
Men tillbaka till frågan som stlldes. Vi satsar alltså rejält på vården, och det ger stora möjligheter till viktig utveckling på många områden. Men att bara sjuta till "mer resurser", det vill säga skattepengar, är inte det som löser vårdens problem. Kanske är det rent av så, att tron på den enkla lösningen är en del av orsaken till att vi är där vi är idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar