I baksätet

Det här inlägget handlar egentligen inte om att Uppsala kommun tyvärr förlorar bandyfinalen. Möjligen är det föranlåtet av Miljöpartiets oppositionsråd Maria Gardfjells uttalande i frågan. Ilägget handlar nämligen om olika sätt att utöva den svåra konsten att vara i politisk opposition. Det ena sättet att utöva politik i opposition, det är att konstruktivt forma en egen linje i olika aktuella frågor - och konsekvent driva den oavsett om den leder till att man får igenom sina förslag eller inte. Påfallade ofta brukar den hållningen leda till ett eller annat politiskt resultat, i form av att man trots minoritetsställning (det är liksom skälet till att man är i opposition) får majoritetens gehör för sina synpunkter. Ett glatt humör och, inte minst, en insikt om att man är just i minoritet - vilket i sin tur beror på att man inte lockade tillräckligt många väljare - brukar vara effektiva hjälpmedel på vägen. Man kan också bedriva oppostion genom att vara emot. Driver man den oppositionslinjen konsekvent kan man således konsekvent vara emot pricis allting som majoriteten driver. Det slutar förr eller senare, oftast förr, med att majoriteten slutar lyssna och inte bryr sig så mycket. Vilket kanske inte är så konstigt. En annan inte obetydlig kategori som också brukar tröttna rätt fort är väljarna - vilket brukar leda till att den formen av opposition inte bara kan bli tröttsam utan också långvarig. Den tredje grundtypen för oppositonsarbete är att inte ens vara emot, utan att helt enkelt i alla lägen vara "kritisk". För det kan man alltid vara. En skicklig oppositionskritiker kan rikta kritik mot precis allting. Det finns ingen anledning i det läget att stoppa vid att vara kritisk emot själva den politik som majoriteten för - absolut inte. Kritiken kan riktas mot precis allting som finns, och i slutänden kanaliseras som kritik mot just den politiska styrningen. Begrepp som "ansvar" och "ledning" kan stoppas in här och var, för att öka graden av lämplig självrättfärdighet. Nu ska på en gång tilläggas att de olika formerna av opposition bedrivs i alla politiska läger varhelst det finns en minoritet som således agerar i opposition. Mitt råd till dig, käre bloggläsare, det är att syna den politiska opposition vi kan se på olika håll och på olika nivåer. Granska om det är "käpp-i-hjulet-och-grus-i-maskineriet" som är grunden för den politik oppostionen för, eller om det möjligen finns kloka och konstruktiva förslag. Passa gärna också på att granska om förslagen då handlar om konkreta förändringar för medborgarnas bästa eller om det snarare verkar vara så att både kritik mot majoriteten och innehållet i förslagen snarare andas något i stil med att "det borde vara vi som sitter vid makten, egentligen". Det blir lite grann som att styra från baksätet. Och det brukar ju sällan bli särskilt bra. För egen del missunnar jag ingen att vara kritisk vare sig mot mig personligen eller mot den politik vi för. Däremot skulle jag emellanåt uppskatta om jag kunde få ett enda litet klart besked om vad det egentligen är oppositionen vill. Det är man nämligen ytterst sällan intresserad av att berätta. Det är ju i och för sig en sorts kritik mot oppositionen, fast det tycker jag själv är mindre viktigt. Det viktiga för mig är den politik vi i Alliansen för, och vad den faktiskt innebär för väljarna.