Tuffa arbetsvillkor

En stilla ledig dag fylld av söndagssysslor blir det utrymme för lite reflektion om en del av politikens villkor, nämligen förhållandet till medierna. Det är en både kärleksfull och många gånger konfliktfylld relation som väldigt tydligt bygger på ett ömsesidigt beroende men också stora krav - från bägge sidor - på det som inte minst ska prägla mediernas och journalisternas arbetssätt: kravet på saklighet, objektivitet och allsidighet. Det som närmast får mig att skriva är ett par inslag de senaste dagarna i lokala medier som på ett bra sätt belyser journalisternas svåra arbetssituation men också visar vilka krav som är rimliga att ställa på den som arbetar professionellt med journalistik. Det handlar om vikten av att det inte bara blir rätt, utan också korrekt och så objektivt och sakligt som det någonsin går. Och det är inte helt enkelt för en stressad reporter med krav på deadlines och bra material. Jag rör mig på stan i Uppsala i stort sett varje veckordag. De senaste dagarna har ett nytt fenomen dykt upp, nämligen en mindre krets personer som träget brukar stå i ett hörn av Stora Torget. Ingen av gångerna då jag gått förbi har antalet personer varit fler än en handfull - eller om man så vill det antal personer som dyker upp på i stort sett vilket möte som helst. Denna mindre krets av, i flera fall, höggradigt partiaktiva personer är knappast ett utttryck för någon massiv folklig vrede; snarare som sagt en mindre krets personer som ger uttryck för sina synpunkter och sin oro. De vill nämligen avskaffa kärnkraften och passar givetvis på att bilda opinion nu, när media rapporterar flitigt från händelserna i Japan. Men är de så många, och har de ett så braskande budskap, att de "förtjänar" utrymme i media? Tja, den ende som ytterst kan bedöma detta är vederbörande mediums ansvarige utgivare - och vi andra, det vill säga alla vi som har media som en viktig grund för vår omvärldsuppfattnining, vi får lita på att medömningen är saklig, korrekt och objektiv. Korrekt och objektivt kräver för övrigt också god sakkunskap, och om den saknas kan det emellanåt bli lite tokigt. En bra journalist behöver således vara hyggligt allmänbildad och dessutom så pass insatt i det man skildrar, så att de mest uppenbara sakfelen helt inte slinker igenom. Och om de gör det, så är det bra med korrekturläsare och redigerare som inte bara kan sätta en riktigt bra rubrik utan också kan se och slå ner på en eller annan felaktighet. Som när ett medium i Stockholm pratar om att "slå ihop femton stift till fyra". Nu börjar Sverige visserligen bli ganska sekulariserat, men nog borde en journalist kunna skilja på ett stift och en församling - och någog borde någon, någon, upptäcka sakfelet innan det läggs ut på vederbörande mediums hemsida. Mitt eget förhållande till de medier som har till uppgift att granska mina förehavanden betraktar jag som gott. Det bygger på respekt och ömsesidig förståelse. Exemplen ovan ser jag som just exempel på att journalisternas arbete är både svårt och knepigt. Därför får man ha respekt för att det inte alltid blir till hundra procent korrekt. Jo, förresten. Grattis till Alexander Gagliano och Kina Pohjanen på Upplandsnytt som belönades med en så kallad Guldspade för en reportageserie om polisen. Vi får hoppas att reportagen fyllde alla tänkbara journalistiska krav.