Med förundran och inte så lite bestörtning läser jag dagens ledare i Aftonbladet. Däremot är jag inte så förvånad. Nog visste jag att frustrationen är stor i de socialdemokratiska leden, men detta tar ändå priset. Ledarskrbenten Karin Pettersson, före detta kommunikationschef (S) drar paralleller mellan kravallerna i London och den folkliga resningen i Egypten.
Det ger anledning till ett antal frågor som varje socialdemokrat faktiskt bör vara skyldig att besvara. Är den folkvalda regeringen i Storbritannien verkligen jämförbar med Mubaraks regim i Egypten? Finns det vissa typer av politiskt betingat våld som är försvarligt, och i så fall vilka? Är det lika legitimt att ge politiskt uttryck för protester med våld mot vänster som mot höger?
I grund och botten är Petterssons hårresande parallell ändå begriplig - om man betänker att den ger uttryck för en frustrerad socialdemokrati i opposition, i fullkomlig avsaknad av egna idéer. Väldigt många i Karin Petterssons parti anser nämligen att en regering som röstats fram av väljarna utan att ha ett socialdemokratiskt inslag eller stöd måste vara suspekt i någon mening. Det kan, enligt dessa, helt enkelt inte stå rätt till om en icke-socialistisk regering får väljarnas förtroende. Med den världsbilden, och den demokratisynen, kan man givetvis se kriminella element som brukar dödligt våld i Londons fattiga förorter, som ett berättigat uttryck för "unga människors aktivism". Det kan vara på plats att påpeka för den som nickar instämmande till Karin Petterssons resonemang att denna "aktivism" har kostat oskyldiga människor livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar