Att göra rätt för sig

Jag läser i UNT om vad som måste sägas vara en ororande samhällsutveckling. Det är inte det ökande antalet konstroller som oroar, utan att det uppenbarligen behövs. Att det dessutom närmast är på väg att bli en sorts folkrörelse, i vart fall i storstäderma, ger ännu mer anledning att reflektera över hur den gemensamma välfärden ska kunna fungera på ett långsiktigt hållbart sätt.

Liknande resonemang dyker också då och då upp inom exempelvis vården; jag anar till exempel likheter iresonemangen om höjning av högkostnadsskyddet, för att bara ta ett exempel.

Därför kan det vara på plats att erinra både om grunderna för den gemensamma välfärden - och om viktiga demokratiska principer. Här handlar det om kollektivtrafik, men det skulle som sagt kunna gälla vilken del som helst av vår gemensamma välfärd.

Kollektivtrafiken kommer aldrig att vara gratis. Möjligen skulle den kunna göras avgiftsfri för resenären men att kalla detta för "gratis" är ett bedrägeri som vi sett förr i historien. Kollektivtrafiken i vårt län kostar till exempel ungefär en miljard att bedriva, och den andel av detta som resenären betalar i biljettavgift är ganska liten. Alltså är det inte heller i första hand resnärernas preferenser, uttryckt som betalningsvilja, som i första hand avgör utformningen av kollektivtrafiken. Framför allt är det inte den enskilde resenärens önskemål som avgör den enskilda busslinjen.Kollektivtrafiken ingår som en del i en väldigt stor helhet som i grund och botten handlar om hur hela samhället utvecklas.

På samma sätt är det faktiskt med välfärden som helhet. Poängen med sjukförsäkringen har, som exempel, aldrig varit ägnad att ge den enskilde någon sorts allmän inkomstgaranti. Den är en i högsta grad solidariskt utformad försäkring där vi alla gemensamt genom våra arbetsinsatser bidrar till att skydda den som råkar ut för kortare eller längre perioder av nedsatt arbetsförmåga. Alla bidrar, och alla ska ha möjlighet att få del av försäkringen när man behöver det.

Just detta förhållningssätt är helt enkelt en grundprincip för det så kallade samhällskontraktet, och en princip som är oändligt mycket äldre än välfärdsstaten och den politiska demokratin. För att ett demokratiskt samhälle ska fungera krävs helt enkelt att vi alla både bidrar och deltar.

Rörelser som "planka.nu" bygger därför minst av allt på solidariet. Rörelser som denna bygger snarare på en ovanligt rå form av egoism där man gärna ser att andra tar sitt samhällsansvar (genom att betala skatt -och ibland ganska mycket av det) men själv inte har det bittersta emot att smita från den egna delen av ansvaret. Smitandet ges dessutom gärna ganska tjusiga etikletter i syfte att politiskt förädla vad som således inte är något annat än... ja,just egoism.

Bilden av egoisten som en ensmavarg som själv tänker på sitt eget bästa behöver allts¨å revideras. Egoism kan rent av utövas av ganska mångas tillsammans, och slår då med kraft med oss andra.

Så nästa gång du ser en plankare på bussen, tåget eller tunnelbanan: se inte plankaren som någon som går något mot trafikföretaget. Plankaren stjäl från dig, från frukterna av ditt arbete och från din delaktighet i samhällsgemenskapen. Egoismen har inte bara många ansikten; den har också ett annat utseende än vi i förstone tror. Men icke desto mindre behöver den bekämpas!