Skuldkris och populism - orsak och verkan

I kvällens Aktuellt ställdes frågan om skuldkrisen kan leda till att populismen kan slå rot i politiken. Frågan är lätt att förstå, men den ger anledning till reflektion.

I själva verket är det ju snarare så, att det är populism som är skuldkrisens orsak och den enda verkliga boten för att komma ur problemen är en politisk ledning som vill och vågar ta ansvar.

Orsaken till problemen i exempelvis Grekland, Spanien och Portugal - för att inte tala om USA - är ju att regeringarna i dessa länder har agerat..tja, just populistiskt. Genom att göra av med mer pengar än de egentligen förfogar över, så har situationen till sist blivit ohållbar. Förr eller senare måste då notan betalas, och då blir medicinen besk.

Dessvärre gríper populismen omkring sig även då notan ska betalas. Det finns nämligen ingen annan väg än att anpassa statens utgifter till inkomsterna - och med den välfärdsmodell som är förhärskande så blir följden ofrånkomligen att den som i mer eller mindre grad får sin försörjning från det allmänna drabbas. Problemet, och det som i verklig mening leder till populism, är att detta sannerligen inte är några av breda väljarkretsar uppskattade åtgärder.

Men men... även detta kan hanteras med en gnutta populism. Att prata om att "de rika" ska "ta sitt ansvar" låter givetvis bra. Den som har gott ställt kan ju vara med att betala genom högre skatter. Kuxet är bara, att om resonemanget och ekvationen ska gå ihop, så måste ganska många människor med ganska normala inkomster räknas till dessa rika. och när skattehöjningarna kryper ner till normala inkomstnivåer så nås snabbt den nivå där samma inkomstlägen också får del av de offentligt finansierade verksamhet som också betalas med skattemedel. Att inbilla sig att "de riktigt rika" är tillräckligt många eller tillräckligt rika för att få ekvationen att gå ihop är antingen okunnigt eller naivt. Eller i värsta fall bådadera.

Den beska sanningen är att det inte finns några genvägar. Om de offentliga utgifterna är för höga, så är det inte säkert att den bästa lösningen är att höja de offentliga intäkterna - det vill säga skatterna. Höjda skatter har nämligen den otrevliga effekten att det kan påverka tillväxten och dessutom leda till att den enskildes marginaler krymper.

Politik handlar inte i första hand om att bli älskad eller kortsiktigt populär. Politik handlar om att bli respekterad och långsiktigt uppskattad. Att hålla hårt i de offentliga finanserna är därför den första och viktigaste uppdraget för varje ansvarskännande politisk ledare. Utan stabila offentliga finanser är den gemensamma välfärden i fara.

Det stora problemet är alltså inte de politiker som är beredda till kraftfulla åtgärder för att lösa skuldkrisen. Problemet är de politiker som b yggt upp välfärden med lånade pengar och som nu inte är beredda att ta sitt ansvar.