Jag börjar en stillsam söndagsmorgon med att läsa en debattartikel av Ulf Bjereld och Marie Demker i Dagens Nyheter, och kan konstatera att Bjereld och Demker har rätt och fel.
Rätt eftersom de menar att politikens roll i samhällsutvecklingen är viktig, och att den rollen behöver återupprättas. Men det kan ju då också vara bra om dessa statsvetare gör sitt jobb och noterar att förtroendet för politiken faktiskt har förbättrats under senare år. Fler tror på politikens möjligheter, fler har förtroende för de ledande politikerna, till exempel statsministern och finansministern.
Däremot har Demker och Bjereld fel, eftersom de blandar samman politik med socialdemokrati. Alliansens politik har inte enbart handlat om jobbskatteavdrag, den har också handlat om att skapa en köfri sjukvård, om satsningar på kunskap i skolan, om investeringar i en gravt eftersatt infrastruktur och sist men inte minst på att stärka rättsstaten. Till detta kommer ett fortlöpande arbete med att reformera socialpolitiken, socialförsäkringssystemen och förutsättningarna för en fungerande arbetsmarknad. Och allt detta är politik. Det finns nämligen viktiga ideologiska skiljelinjer i svenska politik, och de handlar just om synen på individen, på människan som samhällsvarelse.
De kommer till exempel till uttryck i synen på de samhällsproblem som just nu kräver sin lösning. Och de exemplen går att se även i den lokala och regionala politiken. Medan vi i Alliansen nu arbetar intensivt för att förbättra resenärernas villkor, så är våra motståndares främsta intresse själva huvudmannaskapet. Medan vi vill korta köer och väntetider för alla patienter och medborgare, så vill våra motståndare inrätta särskilda "kategorivårdcentraler". Medean vi vill reformera vården, inte minst för dem med störst vårdbehov, så frågar andra krafter i politiken mest efter "vad som ska slyttas från Akademiska". Som om systemen vore viktigare än människorna.
Människor måste känna förtroende för den politik som förs och för de politiker som för den. Det sker bäst genom att politiken utgår från människors - många gånger högst skilda och individuella - förväntningar och önskemål snarare än från system och samhälsstrukturer. Det viktiga är att tågen går i tid, inte vem som äger loken och vagnarna. Det viktiga är att människor för vård, inte vem som betalar sköterskans lön. Där går en central skiljelinje i politiken, men att stå på människans sida är inte som Bjereld/Demker skriver, att "urholka beslutsmakten" hos de politiska institutionerna. Det är att utgå från det mest centrala: den enskilda människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar