Aftonbladets ledarsida säger att man vill "slå ett slag för snällismen". Eftersom Aftonbladets politiska tendens är ganska klart till vänster, så leder det till att en rimlig fråga är om vänstern skulle vara "snällare" än andra.
Det går rätt fort att klara ut att så inte är fallet.
Vi bör då först klara ut innebörden i begreppet "snäll". Det är nu förstås ett ord som vi alla kan göra våra egna tolkningar av, men an ganska rimlig allmän tolkning är nog ungefär denna:
- Man sätter andra människor före sig själv.
- Man är beredd att manifestera detta i goda gärningar gentemot andra, och
- Man kräver inte heller mer av andra än man kräver av sig själv.
Dessa tre principer skulle för övrigt vara en lämplig grund för vilket samhällsbygge som helst, i synnerhet om det får grundas på frivillighet och överenskommelser snarare än på lagstiftning och tvång. Jag återkommer dock till förhållandet mellan tvångsmedel och "snällhet".
Den första frågan är då om vänstern är en ideologi som sätter andra människor främst. Svaret på den frågan är rent definitionsmässigt nej. Vänstern, oavsett form, är en politisk idé som handlar om att exploatera motsättningar och skillnader mellan människor - i syfte att lyfta fram hur en viss grupp drabbas av subjektiv orättvisa. Nu har vänstern också genom historien varit skicklig på att framställa sig själv i en betydligt ljusare dager - men det sorterar förstås in under punkt två ovan. Vänstern demoniserar gärna sina motståndare för att själv se lite bättre ut. Och det är ju alltså inte vidare snälllt.
Gör då vänstern gott?
Nej, det gör vänstern inte. Vänstern vill att andra människor ska göra gott, och har valt att göra en tolkning av välfärdsstatens konstruktion som framställer vänstern i en lite finare och godare dager. Jag ska förklara varför.
I vänsterns värld är det fint att finansiera goda gärningar med skatter. Men skatten måste komma någonstans ifrån. I regel är som bekant de allra flesta skattesystem mer eller mindre progressiva, det vill säga att den som tjänar mer också förväntas betala en större andel av sina surt förvärvade inkomster i skatt. När dessa skattemedel är insamlade, så finner vänstern ofta stort nöje i att framställare som givare av de goda gåvor skattemedlen ger utrymme för. Ett flagrant brott emot princip nummer tre, således.
Med andra ord är vänstern inte alls särskilt snäll; tvärtom. Man kräver mer av andra än av sig själv, skryter gärna med en snällhet som egentligen bara är påhittad, och drar sig inte ett ögonblick för att dra nytta av andras insater för egen och sina meningsfränders räkning.
Rent objektivt är det helt enkelt inte särskilt snällt, utan egoistiskt, känslokallt och hjärtlöst. Det är också svaret på frågan i rubriken. Tack för att du har läst.
Det går rätt fort att klara ut att så inte är fallet.
Vi bör då först klara ut innebörden i begreppet "snäll". Det är nu förstås ett ord som vi alla kan göra våra egna tolkningar av, men an ganska rimlig allmän tolkning är nog ungefär denna:
- Man sätter andra människor före sig själv.
- Man är beredd att manifestera detta i goda gärningar gentemot andra, och
- Man kräver inte heller mer av andra än man kräver av sig själv.
Dessa tre principer skulle för övrigt vara en lämplig grund för vilket samhällsbygge som helst, i synnerhet om det får grundas på frivillighet och överenskommelser snarare än på lagstiftning och tvång. Jag återkommer dock till förhållandet mellan tvångsmedel och "snällhet".
Den första frågan är då om vänstern är en ideologi som sätter andra människor främst. Svaret på den frågan är rent definitionsmässigt nej. Vänstern, oavsett form, är en politisk idé som handlar om att exploatera motsättningar och skillnader mellan människor - i syfte att lyfta fram hur en viss grupp drabbas av subjektiv orättvisa. Nu har vänstern också genom historien varit skicklig på att framställa sig själv i en betydligt ljusare dager - men det sorterar förstås in under punkt två ovan. Vänstern demoniserar gärna sina motståndare för att själv se lite bättre ut. Och det är ju alltså inte vidare snälllt.
Gör då vänstern gott?
Nej, det gör vänstern inte. Vänstern vill att andra människor ska göra gott, och har valt att göra en tolkning av välfärdsstatens konstruktion som framställer vänstern i en lite finare och godare dager. Jag ska förklara varför.
I vänsterns värld är det fint att finansiera goda gärningar med skatter. Men skatten måste komma någonstans ifrån. I regel är som bekant de allra flesta skattesystem mer eller mindre progressiva, det vill säga att den som tjänar mer också förväntas betala en större andel av sina surt förvärvade inkomster i skatt. När dessa skattemedel är insamlade, så finner vänstern ofta stort nöje i att framställare som givare av de goda gåvor skattemedlen ger utrymme för. Ett flagrant brott emot princip nummer tre, således.
Med andra ord är vänstern inte alls särskilt snäll; tvärtom. Man kräver mer av andra än av sig själv, skryter gärna med en snällhet som egentligen bara är påhittad, och drar sig inte ett ögonblick för att dra nytta av andras insater för egen och sina meningsfränders räkning.
Rent objektivt är det helt enkelt inte särskilt snällt, utan egoistiskt, känslokallt och hjärtlöst. Det är också svaret på frågan i rubriken. Tack för att du har läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar