Landstingspolitisk debatt

I två dagar ska landstinget nu debattera landstingsplan och budget för de närmast kommande åren. Det är, som alla säkert är medvetna om, en budget som balanserar viktiga satsningar med ekonomisk återhållsamhet. Men en genomläsning av de olika budgetförslagen (finns på landstingets hemsida) gör att jag inte kan låta bli att bli en aning förundrad över hur olika partier verkar se på landstingets ekonomiska förutästtningar.

Att det ekonomiska läget är kärvt, är det ingen som förnekar - i alla fall inte i ord. Men när det ska omsättas till handling, i form av praktisk politik, är läget en aning annorlunda. Då haglar nämligen förslagen på så kallade "satsningar" på både det ena och det andra. Dessvärre är det inte lika väl beställt från oppositionens sida med att se till så att dessa satsningar är finansierade.

En budget måste gå ihop, men den måste också bygga på realistiska utgångspunkter. Och om man pekar ut saker som man vill ska kosta mer - så måste man också vara beredd att berätta vad man vill satsa mindre på. Den politiska oppositionen är tråkigt nog bättre på det ena (på att göra nya satsningar) än på det andra (berätta om hur det ska finansieras).

Det är bland annat därför som Alliansens bugdetförslag är det mest genomarbetade och kompletta. Vår budget är inte bara en genomtänkt idé om hur landstingets verksamhet ska formas under kommande år; den är dessutom rundad på ansvar både för den egna verksamheten och för länsinvånarnas ekonomi.

Politik handlar nämligen om att göra prioriteringar. "Allt åt alla" är lätt att säga, och lätt att göra - men följden blir ofrånkomligen just det som vi nu ser utspelas i länder som Grekland och Spanien. Att hålla hårt i pengarna innebär att man måste säga nej till ett eller annat - men ger också en långsiktig ekonomisk trygghet som innebär att drastiska besparingar kan undvikas. Alliansens budgetalternativ innebär prioriteringar. Därför kan vi ta ansvar inte bara i dagens debatt, utan också under en följd av kommande år.

Folkvilja

Dagens viktigaste politiska nyhet är att konservativa Ny demokrati gick segrande ur det grekiska valet. Men det är en valseger som lämnar en del eftersmak. Segern är visserligen knapp, men ändå klar. De grekiska väljarna valde höger framför vänster, Europasamarbete framför isolering och ansvarstagande framför att smita undan de problem som tidigare grekiska regeringar lagt grunden för. På det sättet är valet i Grekland en framgång inte bara för Ny Demokrati och för väljarna i Grekland, utan också för Europa och förhoppningsvis för världsekonomin.

Men efterdyningarna innehåller också oroande om än inte helt oväntade signaler. Förlorande Syrizas ledare har visserligen gratulerats Ny Demokratis premiärministerkandidat Samaras, men också enligt media krävt att Smaras ska "följa folket vilja". Ursäkta, men i min föreställningsvärld är det exakt vad fria val i en demokrati handlar om: folket ger uttryck för sin vilja genom att rösta. Och det alternativ som får rösterna, regerar också med folkets mandat. Nu fick förvisso inte Ny demokrati egen majoritet, men förhoppningsvis ska det vara möjligt att samla en bred koalition, under Ny Demokratis och Samaras ledning, som kan föra en konstruktiv politik som för Grekland ur krisen.

Om nu inte...

För i vassen lurar enligt uppgift valets andre förlorare, Pasoks ledare Venizelos, vilken siktar på en koalition som nog är aningen bredare än vad Ny Demokrati fått mandat för - nämligen med flera av de partier längre till vänster (inklusive Syriza) som motsätter sig den krisplan som Ny Demokrati, och för den delen Pasok, gick till val på. Konsekvensen av ett sådant krav kan inte gärna bli annat än att just folkviljan sätts ur spel.

"Folkviljan" i Grekland har nu nämligen visat sig inte bestå av dem som under senare tid högljutt gett uttryck för sina åsikter genom att demonstrera på Atens gator. Folkviljan är snarare alla dem som inser hur dessa demonstranter bokstavligen skämt ut Grekland genom att utmåla landet som oansvarigt och ovilligt att ta på sig de bördor som krävs för att klara krisen. Låt oss hoppas att denna folkvilja nu också får sitt uttryck även i den politik som framöver kommer att föras i Grekland.

Så kan det gå

I dag kom så beskedet att Medpro Clinic begär sin egen vårdcentral i Bålsta i konkurs. Kanske inte helt förvånande efter alla turer, men inte hller något att glädjas över; absolut inte. Det som ändå känns betryggande är att vårdcentralen drivs vidare av konkursförvaltaren och att människor i Håbo kommun inte behvöer vara oroliga över att inte ha tillgång till bra primärvård i Bålsta.

Det finns ingen anledning för mig, eller för landstinget överhuvudtaget, att spekulera i orsakerna till vårdcentralens konkurs. Vår uppgift är att se till så att människor i vårt län har tillgång till en god hälso- och sjukvård och att landstingets ekonomi är i god ordning. Vi kan konstatera att så är fallet, men inte nog med det. Tillgängligheten till primärvård är idag väsentligt bättre än tidigare i länet, och inte minst i Bålsta. Skälet till detta är det fria vårdval som gett möjlighet för företag som medpro Clinic att etablera sig.

Att återgå till tidigare ordning, där landstinget självt drev alla vårdcentraler, tillgängligheten var sämst i landet och primärvårdens ekonomi urusel, är naturligtvis inget fungerande alternativ. I sjävla verket finns det idag inga andra lösningar presenterade, vilk,et i sig ger en bra bild av hur pass framgångsrikt vårdvalet varit. Att alla aktörer som etablerar sig inte klarar ekonomin är tråkigt, mend et visar också att alla påståenden om att dessa vårdcentraler skulle vara överkompenserade är gravt felaktiga.

Väljarkontakt om vardagspussel

Det har varit en givande dag, med verksamhetsbesök på BVC i Storvreta och dörrknackning på kvällen.
Besöket i Storvreta gav en hel del tankeställare kring barnens situation. att vara barn är snart lika jobbigt och stressigt som att vara vuxen, om vi inte hittar lösningar för att få vardagspusslet att fungera. Det blir uppenbart i en ort som Storvreta där många pendlar och har långa arbetsdagar. En väl fungerande BVC (barnavårdscentral) är då inte bara en självklarhet utan en viktig pusselbit för att lösa problen, int minst för unga föräldrar.

Kvällen har ägnats åt samtal med väljare, denna gång i Alunda mellan Uppsala och Östhammar. Som vanligt ledde kvällen till riktigt intressanta samtal både om sådant som fungerar i vården - och om sådant som fortfarande kan bli bättre. Det senare är en hel del, men samtal som de jag har fört i kväll ger också en annan dimension till förhållandet mellan oss som arbetar med politik och de väljare vi företräder.

Det kanske starkaste intrycket är nämligen reaktionen från dem som blir glada över att få berätta om sina upplevelser för någon som lyssnar. Ett av de stora problemen med det politiska samtalet, inte minst när det förs i massmedia, är att det för det mesta förs mellan olika politiker. Möjligen är ibland också media deltagare i samtalet (om än på sina högst egna villkor), och vid vissa tillfällen kan någon representant från allmänheten - helst men mycket starka åsikter - ges möjlighet att delta i den offentliga debatten.

Men den största och viktigaste delen av det politiska samtalet förs faktiskt på helt annat håll, utom hörhåll för politiker och journalister. Det handlar om samtalet hemma vid köksbordet, och om mycket vardagliga frågor långt från de ganska teoretiska debattämnen som ofta präglar det politiska samtalet.

I grunden handlar tillvaron nämligen för de flesta människor om ett ganska knepigt vardagspussel, och den trots allt kanske viktigaste uppgiften för oss politiker är att hjälpa till med att få detta pussel att gå ihop. Det gör vi inte i första hand genom diverse reformer - utan genom att se till så att vården helt enkelt fungerar och finns till hands när människor behöver den.

Att lära av historien

En av de saker som sysselsätter mig just nu är det faktum att landstinget i år firar att det var 150 år sedan som landstingen inrättades. Att följa landstingens historia är att följa en intressant utveckling, där stora förändringar har ägt rum i takt med tidens och samhällets utveckling.

Därför ska vi vara glada och tacksamma över att det hela tiden sker en utveckling. Alternativet till att förnya landstingets verksamhet är inte att gå tillbaka till hur det var förr; en sådan utveckling skulle nämligen leda till just - en tillbakagång. Därför blir jag ibland en aning uppgiven när jag mötes förslag som inte ser den samhällsutveckling som sker - inte bara inom de områden som landstinget har snavar för.

Det är en utveckling på en lång rad olika områden. Människor är idag mer informerade än för bara ett decennium sedan. Med några knapptryckningar går det att hitta olika vårdgivare, jämföra resultat och väntetider, framföra synpunkter och hitta olika diagnoser och behandlingar. Den rätta politiken i en sådan verklighet är naturligtvis inte monpol, politisk detaljstyrning och låsning till en gammaldags styrmodell.

Frö femtio år sedan fungerade säert en sjukvårdspolitik byggd på politisk styrning av vårdproduktionen. Idag ställs helt andra krav, inte minst av de medborgare som faktiskt också är uppdragsgivare.

Mot den bagrunden är det bra att vi i landstinget nu reflekterar över hur det var förr. Det ger nämligen möjlighet till två saker. Det ena är att vi inser hur det var förr. Det andra att det ger oss möjlighet att tänka nytt, och fundera över hur vi vill att sjukvården ska vara formad i framtiden.

När man inte vill se

Noterar att oppositionens olika budgetförslag idag kommenteras i UNT. Att de olika partierna presenterat sina budgetförslag är gott och väl, men hur det av detta ska kunna bli ett samlat alternativ till Alliansen är aningen oklart.

Men det är inte det allvarligaste. Det är att oppositionen är så förblindade av sina egna dogmer att man faktiskt inte ser effekterna av den politik som förs. En av oppositionens företrädare ifrågasätter möjligheten att välja vårdcentral - för att de flesta "ändå väljer den som ligger närmast". Tja; det kan ju bero på att man faktiskt tycker att vårdcentralen "som ligger närmast" numera fungerar. Sedan 2006 har primärvården nämligen gått igenom en fullständig omvandling, och från att vara bland de sämsta i landet är både väntetider och ekonomi i topp. Orsaken är den politik som Alliansen fört på området. Så, visst kan man säga att vi har "ideologiska motiv" för att föra den politik vi för. Vi tycker inte att folk ska behöva vänta på vård i onödan, och vi tycker att vården ska vara effektivt skött.

Det betyder inte att vi är nöjda med läget som det är idag. Fortfarande finns det för många som får vänta för länge på att få vård de behöver, och det är inte acceptabelt. Men vägen till en vård utan onödiga väntetider går inte genom oppositionens domatiska fasthållande vid en gammaldags vänsterpolitik utan genom att öppna för mer mångfald och fler möjligheter att välja. Det sätter patienten i centrum, så som reformera i primärvården, patientens tillgång till den egna journalen och öppnare gränser för vårdval också gör det.

Den politiken för vi i Alliansen. Vi har två gånger gått till val på den och fått väljarnas förtroende att föra den. I valet 2014 komemr vi en tredje gång att redovisa hur vi har uppfyllt tidigare ställda vallöften och hur vi kommer att fortsätta arbetet med att renovera och förnya sjukvården.

Argument i ljuset av fakta

"Forskning visar att privat omsorg har lägre kvalitet än den gemensamma omsorgen" skriver en insändarskribent i UNT idag. Det är ett vanligt men ack så försåtligt retoriskt grepp. Ingenstans framgår vad det är för forskning som det refereras till, eller mer exakt vad de refererade forskningsrönen går ut på. Såvitt jag vet så finns det gott om forskning på området som stöder både det ena och det andra, helt beroende på vad det är man vill studera. Det ger ingen, vare sig man är för eller emot valfrihet i omsorgen, rätt eller möjlighet att på ett rimligt sätt använda forskning som bas för argumentationen om något som i grund och botten är helt och hållet en ideologisk fråga. Personligen tror jag på mångfald och möjlighet för människor att välja välfärdstjänster. Det finns gott om empiriskt stöd för en sådan hållning - men i grund och botten är det ett ideologiskt ställningstagande som jag står för. Därför försöker jag inte slå mina motståndare i huvudet med konstruerade vetenskapliga argument, utan konstaterar att i en situation när det faktiskt finns vetenskapligt stöd för både det ena och det andra - så måste rollen som förtroendevald vara att göra politiska ställningstaganden. Som bygger på värderingar och som lägger grunden för en riktigt bra kvalitet i vård och omsorg.

Blir det någon spade?

Jag har ägnat en stund av morgonen åt den här veckans nummer av Dagens Samhälle. En av de större artiklarna i veckans tidning handlar om den så kallade Carema-skandalen. I efterhand har det visat sig att denna skandal inte riktigt ser ut som den speglats i åtskilliga medier. Dagens Samhälle har helt enkelt klätt av myterna bakom mediedrevet. Det man bland annat har redovisat är att:
- det inte var Dagens Nyheter som "avslöjade Carema-skandalen". Beträffande de brister som förekom hade Carema redan innan DN började skriva gjort egna anmälningar, helt enligt gällande regler.
- inga pengar har gått till så kallade skatteparadis. Pengarna har återinvesterats i verksamheten.
- vården inte har blivit sämre. de kvalitetsmätningar som gjorts visar ingen skillnad jämförtt med innan Carema tog över verksamheten på Koppargården.
-bemanningen inte är lägre än tidigare. Faktum är att den är högre, både jämfört med före Caremas övertagande - och jämfört med Caremas åtagande enlig avtal.
- antalet avlidna inte är högre, utan till och med lägre än då kommunen drev Koppargården.
- antalet sjuksköterskor inte har halverats, vilket har hävdats som en del av "granskningen".
- privata företag inte alls "bara tänker på vinsten". Varför arbetar man i så fall så mycket mer med kvalitetsutveckling än vad som görs i kommunal drift.

Allt detta reser givetvis frågor, man inte i första hand om Carema. Däremot finns två andra saker som det är hög tid för två andra funderingar.

Den första är vem som granskar granskarna. Journalistikens viktigaste uppgift är att granska oss makthavare. Då är det ytterligt viktigt, inte främst för oss makthavare utan för våra uppdragsgivare, medborgarna, att den granskningen är orubbligt korrekt och vederhäftig. I Carema-fallet har det uppenbarligen inte varit så. Hur är det andra gånger så kallade "skandaler" rullas upp. Vem kollar att den som säger sig ha kollat verkligen har gjort det.

Den andra frågan är vilka politiska slutsatser som kan dras av detta. I spåren av Carema-skandalen har vi sett många politiker yla högt inte bara över det rapporterade utan över i stort sett all offentligt finansierad verksamhet som bedrivs av andra än kommunerna och landstingen själva. det tuffaste drevet har kanske trots allt inte gått mot Carema, utan mot en omfattande verksamhet som handlar om välfärden för hundratusentals människor, och som med detta har misstänkliggjorts på tämligen lösa grunder.

I det förra fallet har journalistkåren en ypperlig möjlighet att rehabilitera sig. Det första steget är att redan nu nominera Dagens Samhälles reprotage till Guldspaden. Det andra är att reportaget givetvis får priset. det skulle ju visa att kåren själv klarar att sanera sina brister. Omvänt skulle allt annat innebära att journalistiken erkänner sin egen ofelbarhet, med allt vad det innebär.

I det senare faller är inte mycket annat att göra än att föra debatten ungefär som i detta inlägg. Vi som tror på mångfald, valfrihet och alternativa utförare i välfärden får fortsätta med att driva vår tes. Vari således ingår att bekämpa även de myter som sprids, av mer eller mindre uppenbart politiska skäl. Även i vårt landsting.

Det ska gå att välja

Sammanträden är inte alltid det roligaste att pyssla med, inte ens om man är intresserad av politik. Men vissa sammanträden är ändå både roligare och mer konstruktiva än andra, särskilt om de kan leda till bättre verksamhet för de människor som är direkt berörda.

Idag har jag ägnat mig åt ett möte som kan leda till just det. Jag har träffat mina kollegor i kringliggande landsting för att bland annat diskutera hur vi kan öka valmöjligheterna för den som vill söka vård utanför det egna länet.

Tiotusentals människor i Uppsala län bor nära en länsgräns. Många av dem pendlar till Västerås, Stockholm, Gävle eller andra orter utanför Uppsala län. Tusentals människor pendlar också till vårt län. Målet är nu att underlätta för dem som vill välja vård på den ort där man arbetar i stället för att till exempel behöva ta en hel dag ledigt för ett besök på vårdcentralen.

Glädjande nog är samsynen mycket stor om detta i de landsting som jag träffat idag, nämligen de sex län som vi samverkar med om regional sjukvård. För oss i Uppsala län handlar det framför allt Västmanlands och Gävleborgs län där detta är aktuellt - förutom Stockholms län som vi för särskilda diskussioner med. Först och främst gälelr det naturligtvis husläkare, men det kan också bli aktuellt med specialistvård.

Det är idag lite svårt att svara på när det kan bli aktuellt, men arbete pågår för fullt och jag vet att vår ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen komemr att arbeta vidare med detta. Det blir i så fall ännu en välfärdsreform som ökar människors makt över den egna vardagen - och i detta fall också över den egna kroppen. Alliansen i länet fortsätter att ta steg mot en modernare sjukvård och en bättre välfärd för människor i Uppsala län.

I världsklass

Nittio procent grå vardag och tio procent lite mera spännande. Ungefär så ser nog de flesta arbeten ut, även om vi alla tror att livet är lite ljusare och grönare på andra sidan. För egen del ska jag gärna erkänna att det uppdrag jag nu har på heltid är både spännand eoch givande för det allra mesta - men även arbetet/uppdraget som landstingsråd innehåller ändå en hel del rutin, vardag och måsten.

Men så händer det... På torsdag är jag inbjuden till riksdagens Näringsutskott för att prata om hur vi i Uppsala län arbetar med samverkan mellan sjukvården och näringslivet. det är ett både spännande och mångfacetterat område - som jag ska klara av att täcka på åtta minuter. Så när jag skrivit manuset klart, så tänkte jag att det ikan vara på plats att fylla på med några rader på bloggen.

Givetvis är jag lite stolt över att ha fått inbjudan. den känns faktiskt som ett erkännande för något som jag arbetat ganska hårt med under de senaste fem-sex åren, och ett erkännande för hur hela vårt landsitng och vårt län arbetar med dessa frågor. Nu ska i ärlighetens namn erkännas att mycket var gjort redan innan 2006, då jag tillträdde. Men samverkan med näringsliv och akademi ÄR en av mina viktigaste frågor på agendan, och även om Uppsala län låg bra till redan före Alliansens tillträde, så har det varit en aktiv strategi att flytta fram positionerna i en mycket konkurrensutsatt värld.

Det har till exempel handlat om många och långa diskussioner om att få satsningen på Science for Life Laboratory till Uppsala och Stockholm, om att bygga vidare på samarbeten med andra lärosäten, om att flytta fram positionerna beträffande rikssjukvård och inte minst om att rikta in Akademiska sjukhuset på att vara vad det ska vara: ett ledande universitetssjukhus med stark profil mot forskning och utveckling.

Satsningar som Sci Life Lab, men också till exempel U-CAN, U-Care, vårt regionala cencercenter, Skandionkliniken med mera visar på Uppsalas starka position inom cancervård och cancerforskning. Då är det också på plats att tydligt men mycket ödmjukt konstatera att det rör sig om nationella satsningar som lokaliserats till just Uppsala därför att vi har kvalitéer som gör oss lämpliga.

Även på neurovetenskapernas område står sig Uppsala mycket starkt, och det är en händelse som ser ut som en tanke att jag på tosdag inte bara ska tala i riksdagen, utan dessutom på kvällen får tillfället att gratulera våra enastående verksamheter inom käk- och plastikkirurgi för deras starka verksamhet som också nått internationell ryktbarhet och ger landstinget möjlighet att inrätta ett rikscentrum för dessa viktiga områden.

Men inte nog med det - för att återknyta till ämnet. Uppsalas starka ställning som nationellt medicinskt centrum har dessutom lagt grunden för ett näringsliv som i sin tur är grunden för Sveriges lägsta arbetslöshet. det är kanske inte landstingets direkta förtjänst - men visst bör det finnas ett samband mellan aktisa insatser för att stärka life science-sektorn och draget i länets arbetsmarknad.

I länet finns idag hundratals företag som har sin bas i medicinsk och biovetenskaplig forskning, företag som många gånger startat utifrån en frågeställning hos någon forskare på Akademiska sjukhuset eller Uppsala universitet. De hade aldrig kunnat komma dit de är idag utan en infrastruktur bestående av allt från finansiering och rådgivning till kollegor och rent av konkurrenter som både stimulerar och innebär ett kluster av olika funktioner för att skapa en livskraftig näringslivssektor. En sektor som därtill inte bara leder till jobb i vårt län utan också till jobb och tillväxt i andra delar av vårt land. Allt detta kan tyckas ganska långt från tragglandet med vårköer och ekonomiska begränsningar som trots allt är landstingspolitikens "grå vardag" - men det är i grund och botten samma sak. Vi har ju nämligen en sjukvård i världsklass som egentligen är den verkliga grunden för en framgångsrik sektor.

Frågor och svar

Jag noterar att socialdemokraten Börje Wennberg enligt UNT dundrar vidare om avtal med Bålsta Vårdcentral. Det kan då vara på plats att helt kort konstatera att Wennberg på landstingsstyrelsen fick full information om det aktuella läget och hade alla möjligheter att både ställa de frågor som kan behövas och göra de yrkanden som eventuellt också kunde vara på plats. Det är dock uppenbart att det är viktigare för Wennberg att dundra i media än att lyssna till de svar han faktiskt fick vid det aktuella sammanträdet. Vilet härmed är noterat.

Snart är det första maj, del två.

Bristen på bostäder är ett av Uppsala läns svåraste problem. Det skapar både sociala och ekonomiska problem, och det av flera orsaker. Tillväxten hämmas, matchningen på arbetsmarknaden försämras och människor som vill flytta till vårt län  för att arbeta tvinas bo kvar i andra regioner med väsentligt sämre arbetsmarknad. Sist men inte minst gynnar det inte precis Uppsalas rykte som lärosäte att det är fruktansvärt svårt för studenter att hitta en bostad till rimlig kostnad.

Detta borde givetvis innebära att det borde vara ett allmänt intresse att lösa problemen och att hitta konstruktiva idéer som faktiskt gör situationen bättre. I en rapport (du kan läsa den här) presenterar länasstyrelsen en rad konstruktiva förslag som faktiskt skulle leda till att bostadsmarknaden skulle fungera bättre.

Arbetet har letts av tjänstemannen på Handelskammaren Magnus Åkerman, en skicklig analytiker och utredare som brukar ha en god förmåga att föra samman olika intressen. Så har han också gjort i den aktuella rapporten, och Magnus har verkligen vinnlagt sig om att tillvarata olika synpunkter. Det kan jag intyga trots att jag själv inte har haft tid att lägga den energi jag skulle ha velat på att vara delaktig i arbetet.

Men alla gillar inte rapporten, utan betraktar den som någon sorts politisk pamflett. Anledningen till det är lätt att genomskåda, för kritiken kommer bland annat från det parti som gärna talar sig varmt för breda politiska lösningar - men alltid kräver att dessa lösingar mer eller mindre ska se ut exakt som just detta parti föreskriver.

Gärna en samsyn om utrikespolitiken, bara vi blir överens om att den ska vara socialdemokratisk. Gärna samförstånd om styrningen av hälso- och sjukvården -bara samförståndet inte innebär större mångfald och mer vafrihet i form av till exempel vårdval. Gärna en bostadspolitik i stor enighet - bara det inte finns inslag av sådant som socialdemokratin har svårt att svälja.

Den rapport som Åkerman presenterat innehåller många bra idéer om hur bostadsmarknaden kan fås att fungera bättre och om hur bostäderna i länet kan bli fler. Rapporten bygger på inspel från en rad olika aktörer, varav alla sannerligen inte kan sägas stå moderaterna nära.

Några alternativa idéer om detta, och någon bostadspolitik som faktiskt löser problemen har jag inte sett röken av, framför allt inte från de klagande partierna.

Snart är det första maj, del 1

Den första och mest grundläggande förusättningen för att kunna bedriva politik är att man har konkreta idéer om vad det är man vill. Den andra förusättningen är att man också har kraft att genomföra sina idéer. Men det är lätt hänt, att politiska partier i stället för att formulera idéer, producera förslag och hitta sätt att genomföra dem i stället hemfaller till att göra det som annars lätt blir följden. Man kritiserar sina motståndare, gärna kryddat med diverse kraftord.

Vi har idag haft landstingsstyrelse. Rapporter gavs om landstingets ekonomi, om planerna på att renovera och bygga om Akademiska sjukhuset, om turerna kring Bålsta Vårdcentral samt sist men inte minst om verksamheten i stort. På alla dessa punkter gjorde Alliansen sitt jobb. Vi har inte bara tagir fram den politiska förslagen och hur de ska genomföras; vi tog också tillfället i samband med de verkamhetsrapporter som lämnades att ställa krav på åtgärder kring det som kan bli bättre.

Om detta hade våra politiska motståndare i oppositionen som väntat inte mycket att säga. I alla fall inte på sammanträdet. De satt förmodligen och tittade ut på det vackra vårvädret och planerade sina fina tal till Första Maj nu på tisdag. Då får de ju chanden att göra det de är allra bäst på, nämligen att häva ur sig spydigheter om det som inte fungerar så som de skulle önska, och helt oemotsagda formluera sina dogmer om hur samhället borde utvecklas.

Jagh tycker i grunden att det är en ganska bra arbetsfördelning. Vi i Alliansen ser till att driva välfärdens verksamheter framåt. Oppositionen kritiserar och håller tal.

Att lyssna handlar om - att lyssna!

Gårdagen innebar många intressanta samtal med väljare i Bälinge, med goda synpunkter om hur vi i Alliansen kan arbeta vidare med de viktigaste välfärdsfrågorna. Men kvällen innebar också ett kort samtal som gav en intressant tankeställare.

"Jag är inte ett dugg intresserad av politik" sade en man till mig, när vi ringde på och ville lyssna. Här ligger ett av politikens största problem av idag. Väldig många människor uppfattar politik som något som endast angår politiker, något som vi som är politiskt verksamma själva får ta på oss. Det är nämligen lätt att få uppfattningen att politik snarare handlar om det politiska spelet mellan förtroendevalda och partier än om vad de politiska beslut vi fattar faktiskt får för konsekvens för människor.

Det är ett problem, för det kan leda till att besluten bara fattas av dem som är direkt berörda - när den politiska demokratin faktiskt förutsätter ett bredare deltagande. Det är därför vi moderater ägnar mycket tid och kraft åt att lyssna och samtala, i stället för att propagera. Visst måste man som politiskt aktiv och förtroendevald också berätta vad man vill göra, men det måste faktiskt utgå från en verklig vilja att sätta sig in i människors problem och människors förväntningar.

Att lyssna betyder också att lära. Det är verkligen inte alltid som de samtal vi för leder till att den politik vi driver blir bekräftad. men dessa samtal ger också en chans för oss moderater att faktiskt ifrågasätta våra egna ställningstaganden, och ibland fundera över hur den moderata politiken - med självklar utgångspunkt i våra grundläggande värderingar - kan leda till ett bättre samhälle att leva i för människor.

Allt börjar alltså med att lyssna. med trygg förankring i våra moderata värderingar kan vi sedan utveckla vår politik, baserat på en nyfikenhet på människor och deras villkor. Det moderata samtalet rullar vidare, och jag ser redan fram emot nära tillfälle till möten med människor.

Samtal med väljare

Det är alltid intressant att ägna en kväll åt samtal med människor om vardagsfrågor. För ett par veckor sedan besökte jag Harbo, då blev det till och med en artikel i tidningen (läs här), och i kväll ska jag besöka Bälinge för att knacka dörr och samtala.

Frågorna som dyker upp i sådana samtal kan förvåna den som ägnar för mycket av sitt politiska arbete åt att prata med andra som är politiskt aktiva. Det handlar ofta om att får vardagen att gå ihop, om balansen mellan arbete och fritid, om hur skolan fungerar och inte minst om att kunna kombinera familjeliv och arbete.
En god vän till mig påpekade i helgen att familjen kom först. Sedan kom jobbet, som ju är viktigt för att försörja familjen. Därefter, om det blir tid över, kommer fritiden och aktiviteterna tillsammans med vänner och bekanta. Men om man är mitt i livet och ska klara både familj och yrkesliv, så kan allt det andra komma att sitta trångt.

Det ger minst två frågor att fundera på, om man är politiskt aktiv. Den ena är hur välfärden i form av allt ifrån barnomsorg till sjukvård akn fås att fungera så smidigt som möjligt. Att vi som är politiskt verksammma arbetar med det är nog ganska självklart för de flesta. Men den andra frågan är hur arbetsliv, familjeliv och "allt det andra" kan fås att fungera tillsammans. Inte minst när jobbet tränger sig på som allra mest under de år då vi helt vill ha tid för barnen också.

Stressen är mångas största vardagsproblem, och det är inte alltid den rena stressen på jobbet utan snarare hur man ska hinna hämta barnen, handla, laga mit, diska, tvätta, städa - och helst också hinna med att koppla av tilsammans med livskamraten och barnen.

Om vi med politiska beslut och kan hjälpa till att få det pusslet att gå ihop, då är mycket vunnet. Vi kan knappast rycka in och hjälpa till med tvätt och städning. Men vi kan i alla fall se till att underlätta. Ett exempel på det som ligger mig varmt om hjärtat, det är en fungerande buss- och tågtrafik.

Det ska som sagt bli intressant att lyssna till vad människor vill prata om i kväll. Och om de har tid en stund på kvällen mellan sex och åtta. För det är mycket annat än politik som är viktigt.

Nödvändigt?

Den första frågan som en allianspolitiker måste få vid en skattehöjning är ytterligt enkel: är det verkligen nödvändigt? Lika viktigt är sedan att svarat inte blir lika enkelt - utan att det faktiskt finns en motiverad och välgrundad bakgrund till svaret.

Det reflexmässiga svaret måste nämligen vara nej. Ambitionen måste alltid vara att sänka skatter, för att i så lite utsträckning som möjligt ta ut av medborgarna vad som krävs för att hålla välfärden i gång. Därför är det aldrig enkelt för en allianspolitiker, allra minst för en moderat, att ställa sig bakom - och än mindre föreslå - en skattehöjning.

Men med ansvar för viktiga välfärdsområden följer också ansvar för att de sköts väl och fungerar så bra som människor har rätt att vänta sig. Det är också på plats att först som sist konstatera att den gemensamma välfärden består av många olika delar, som både är separata och sammanhängande på en och samma gång.

Landstingen har ansvar för två av de viktigaste delarna av välfärdens kärna - och två områden som rätt eller orätt har fått mycket skäll på senare år. det gäller hälso- och sjukvården, och det gäller kollektivtrafiken. Bägge är områden där behovet av renovering och förbättring är stort, både när det gäller att använda skattemedel så klokt som möjligt och att svara för en riktigt bra verksamhet.

Men landstingen har ytterligare ett litet bekymmer. Utöver dessa två ansvarsområden används mycket lite skattemedel till mer frivilliga åtaganden. Landstingens verksamhet är ganska renodlad, och mycket renodlad mot två väldigt viktiga välfärdssektorer. det gör att en av de vanligaste uppmaningarna jag brukar få i mitt dagliga arbete helt enkelt inte låter sig göras. Det är maningen "spara på något annat".

Uppsala län är ett av landets snabbast växande. Här finns landets lägsta arbetslöshet, och samtidigt en skriande bostadsbrist som hämmar tillväxten och gör det svårar för den som får ett arbete och vill flytta hit att faktiskt göra det. Medan andra delar av landet lider av matchningsproblemet brist på jobb och överskott på bostäder, så lever vi i regionen tvärtom. det vi då måste göra, är att göra så att människor kan bo på ett ställe och arbeta på ett annat. Satsningar på kollektivtrafiken bidrar till det.

Vårt län har en relatvit ung befolkning. men även i vårt län ökar antalet äldre - och särskilt de som har stora behov av både sjukvård och äldreomsorg. Allt för länge har dessa människor med stora vårdbehov kommit i kläm, delvis mellan det faktum att kommuner och landsting delar ansvaret för deras välfärd. Därför gör landstinget satsningar på en bättre vård för de mest sjuka äldre.

Det hade varit enkelt att helt stryka dessa satsningar. Med några penndrag hade både mellanvårdsplatser för de mest sjuka äldre och kapacitetsförstärkningar i kollektivtrafiken kunnat plockas bort ur landstingets budget. det hade till och med kunnat räcka till en liten skattesänkning. Om det nu vore så, att sänkt skatt vorde det enda svaret. Men en seriös politiker måste inte bara se konsekvenserna utan också vara beredd att ta dem.

Det ätr alltså enkelt att säga att skatten borde sänkas - men jag är inte helt övertygad om att ens den som vill det alltid också skulle vara själaglad över följderna. Vi vill nämligen alla ha bussar och tåg som går i tid och är hyggligt bekväma, och vill vill att gamla farmor får en riktigt bra omvårdnad. Och det tänker vi i landstinget åta oss att ordna. Vi får nämligen rätt många krav på just det _ och en del av kraven framställs rent av från människor som också ropar på sänkta skatter.

de senaste fem åren har alla som arbetar fått mer kvar i plånboken efter skatt. Jobbskatteavdraget har sänkt skatterna med långt mer än en tusenlapp varje månad. Mot detta kan nu ställas en skattehöjning som handlar om mindre än hundra kronor i månaden för de flesta. Om du vill veta mer om vad skattehöjningen innebär kan du läsa här.

Jag kommer att arbeta vidare för både sänkta skatter och bättre välfärd. det ena utesluter inte det andra. men jag kommer inte att tumma på att kvalitén ska vara god, och på att varje krona i skatteuttag ska vara väl motiverad. Nu återstår, till exempel, att se hur alternativen till Alliansens samlade och väl genomarbetade förslag kommer att se ut.

Var det bättre förr?

Jag har roat mig med läsning, närmare bestämt av en bok som heter "Det stora tågrånet" av Mikael Nyberg. Författaren är ännu en i den långa redan av opinionsbildare med klar ideologisk hemvist som i den journalistiska berättelsens form argumenterar för politiska teser. det är kanske bäst att påpeka att fenomenet finns i alla politiska/ideologiska läger.

Vad jag menar med det är att den allsidiga spegling och kritiska granskning av alla fakta, som bör vara en sann journalists signum, fullständigt kommer till korta i denna typ av litteratur. Det viktiga är inte att spegla fakta, utan att skilda en viss bild med stöd av utvalda fakta. I det aktuella fallet gäller det att med alla till buds stående medel misstänklliggöra den så kallade avregleringen av järnvägen för att i stället måla upp en romantisk bild av hur det var förr. På den gamla goda tiden, när SJ var statligt och kallades för "hela folkets järnväg".

Jag kan bara konstatera att jag själv har den epoken i färskt minne, och jag kan berätta ett och annat som ryms även i bloggens litterrära form. Som att inte många åkte tåg på den tiden. Som att det förekom både förseningar och trassel även då. Som att 60- och 70-talens järnvägar minsann inte heller präglades av komfort, kvalitet och service. Och sist men inte minst att den tid då SJ var en "allmännytta" inte precis präglades av massiva investeringar i nationell infrastruktur - utan av att tusentals kilometer järnvägssträckor helt enkelt lades ner och rälsen revs upp! För den som inte minns men vill ha epoken återkallad i ännu en litterär form, kan jag tipsa om Stefan Demert och hans pricksäkra "SJ, SJ, gamle vän".

Tekniken är lika enkel som förrädisk. Måla upp ett aktuellt problem som alla känner igen, koppla problemet till en ideologisk inriktning som du vill distansera dig i från - och romantisera kring ett alternativ som känns så där lagom avlägset för att inte kunna beslås med felaktigheter. Sluta så med att göra tydligt att det finns ett alternativ till aktuella misshagligheter, nämligen den lätt romantiserade bild du själv vill sätta.

Botemedlet är enkelt: att blottlägga hur det faktiskt ligger till. Det var inte bättre förr - och det fanns ett skäl till att förändringar har gjorts på rader av olika samhällsområden. De förändringarna gjordes för att människor var missnöjda, och förbättringar behövde göras. Den massiva järnvägsdöden på 50- och 60-talen berodde inte på att den tidens politisker var elaka varelser - utan på att människor föredrog bilen i stället för tåget. Nu innebär det inte att allt har blivit bättre (och ibland inte ens att det har blivit bättre), men att skylla dagens misstag på något annat än vad som faktiskt ligger bakom, det är inget annat än att kasta ut barnet med badvattnet.

Järnvägens problem idag är inte någon sorts "marknadstänkande", utan att järnvägen har misskötts i årtionden. Länge berodde denna misskötsel på en direkt misstro mot järnvägens framtidsutsikter - med ledande företrädare för den politik som idag försäker romantisera i främsta rummet. Nedmonteringen av den svenska järnvägen sammanfaller exakt med den epok, då "socialdemokratin" var som starkast. På likartat sätt förhåller det sig även inom andra samhällsområden.

Med andra ord: det var faktiskt inte bättre förr. Kanske kan det ibland verka som oom det är "sämre nu" - men vi glömmer så lätt alla de samhällsförändringar som ligger till grund för den verklighet vi lever i just idag. Vi glömmer att människor idag har det bättre, är friskare, lever längre och kan resa på ett helt annat sätt än för bara en generation sedan. Och den som romantiskt längtar tillbaka till hur det var förr, med någon sorts diffus "allmännytta" som grund för sin längtan, den personen blir svaret skydig till en hel del. Till exempel vem som faktiskt ska betala för den "återreglering" som ibland efterfrågas, och hur den ska gå till.

Inget är så enkelt som att göra det enkelt för sig. Och inget är så svårt som att göra rätt, framför allt om man granskas i efterhand. Det kan vara värt att komma ihåg när man följer en del av den aktuella samhällsdebatten.

Kravalldags

Det är tydligen dags för olika politiska extremrörelser att störa påskfriden, denna gång i Göteborg. Jag är int ehelt klar över upprinnelsen, men tydligen har några så kallade högerextremister bestämt sig för att exploatera en otäck misshandel för att piska upp hat mot invandrare. Vilket ett antal vänsterextremister genast tar som förevändning för att psiak upp hat mot lite allt möjligt, inklusive ett och annat i den lagligt valda regeringens politik.

Jag blir inte ett dugg förvånad, möjligen en aning trött på både det ena och det andra. Att ett antal politiska våldsverkare har hittat en anledning för att både ställa till med allmänt elände och slåss med varandra, det går kanske att överse med. Däremot finns det faktiskt anledning att fudnera över hur de olika politiska rörelserna skildras, särskilt i media och inte minst i public service.

Att fördöma så kallade högerextremister är nog inte så svårt. Inte nog med att deras åsikter går på tvärs med vad de flesta av oss anser, de har dessutom politiska kampanjmetoder som knappast är ägnade att öka sympatin för den., Alltså är de allmänt utpekade och politiskt marginaliserade, lyckligtvis.

Knepigare tycks det vara med vänsterextremisterna. De kommer inte sällan undan med att anses vara en aning ädlare eftersom de av någon oklar anledning sägs stå för något annat än de högreextrema. jag hör dock till dem som inte ser det så. Att kalla sig "socialist" är inte det minsta förmildrande, om den politiska etiketten är till för att dölja knogjäörn, molotovcocktails, hat mot politiska motståndare och våld och skadegörelse som politisk metod.

Kravaller, ockupationer, våld och hot hör inte hemma i det demokratiska samtalet. Det finns inga ursäkter, och det finns inga skäl att relativisera och urskuldra vissa av dessa tendenser och peka finger åt andra.

Att lyssna för att lära och fatta beslut

Demokrati är ett spännande styrelseskick. Jag vet inte hur många gånger jag har hört uttrycket att "demokrati betyder att det är folket som bestämmer". Visst är det så, men det gäller också att vara klar över hur kloka beslut fattas i en fungerande demokrati.

En av de viktigaste grunderna för ett riktigt bra politiskt beslutsfattande handlar om kunskap. Väldigt mycket tid för oss som är förtroendevalda - särskilt om vi har ledande roller - handlar i själva verket om att ta reda på så mycket som möjligt för att kunna fatta så bra beslut som möjligt. men det handlar inte bara okm att skaffa sig mycket information. Det gäller också att se till så att man får rätt iinformation, och att man kan sortera alla de fakta och alla synpunkter som man får del av.

Jag noterar dessvärre att det brister på den punkten ibland. En viktig utgångspunkt är att kunna skilja på fakta och åsikter, en annan minst lika viktig är att kunna skilja på när människor som vill påverka oss i vårt beslutsfattande framför synpunkter utifrån ett allmänintresse och när man gör det utifrån det egna, personliga intresset.

I morgon ska jag besöka Harbo strax norr om Uppsala. Skälet är att jag på plats vill prata med dem som bor i Harbo och lyssna till deras synpunkter på den kollektivtrafik som landstinget har ansvaret för. Vid ett sådant besök är mitt viktigaste syfte inte att berätta om den moderata politiken, utan att lyssna och lära mig om vardagen för de människor som bor i just Harbo. De kommer förhoppningsvis att berätta för mig om sina problem, och om vilka brister de tycker finns med den busstrafik som idag betjänar invånarna i Harbo. Går bussarna tillräckligt ofta? Är de bekväma och säkra? Hur fungerar hållplatserna? Innan jag själv kan ha en uppfattning om hur de som bor i Harbo tycker att busstrafiken fungerar så måste jag låta dem berätta för mig. Genom att lyssna får jag tillfälle att fundera på hur trafiken kan bli bättre.

Jag kommer också att behöva tala med andra än just de som bor i Harbo. Det är nämligen väldigt enkelt för just dem att formulera hur de vill ha det. men busstrafik är till sin karaktär sådan, att den påverkar de som bor på flera platser. Därför gäller det också att lyssna till fler än bara dem som bor i Harbo för att få en väl fungerande kollektivtrafik.

Politik, och demokrati, handlar nämligen först och främst om att lyssna. Den grundläggande orsaken till det är att politiska beslut nästan alltid påverkar många människor, och då också många fler än dem som är direkt berörda. Därför är en viktig del av att fatta politiska beslut förmågan att ta hänsyn till fler än dem som berörd direkt av ett politiskt beslut. Däri ligger nämligen själva grunden för den politiska demokratiin.

Mångfald ger kvalitet

Vi har sedan en tid haft en ganska högljudd debatt om mångfald, valfrihet, vinstuttag och privat företagande i offenltig verksamhet. Det som ofta förundrat mig är hur lite en sak som idag lyfts fram har förekommit, trots att det kanske är det viktigaste argumentet för mer mångfald och fler andra utförare än kommunen/landstinget självt.

Det handlar om något som borde - jag skriver borde - ligga varje kommun- och landsitngspolitiker varmt om hjärtat, nämligen möjligheten att ställa tuffa krav på kvalitén i all verksamhet, och ytterst att kunna sätta stopp för den verksamhet som inte håller måttet.

I Radio Uppland intervjuas idag Anders A Aronsson, ordförande i Uppsala kommuns socialnämnd för banr och unga. Aronsson får frågor om vad kommunen gjort för att stoppa den verksamhet som - enligt uppgift med bristande kvalitet - lett till att ägaren kunnat ta ut höga vinster. Och Aronsson fokuserar på helt rätt sak, nämligen har bra den verksamhet som bedrivs är, hur det skulle kunna fungera - och vad som kan göras om det inte fungerar som det ska.

När det finns mångfald och flera olika - även externa - utförare, så är möjligheterna att ställa krav och sätta kraft bakom kraven nämligen goda. Om det däremot inte finns olika alternativ att välja mellan så står sig kommunen slätt. och om verksamheten är den egna så blir det enkelt uttryckt en aning knepigt att ställa krav på nedläggning eller indragning av ekonomisk ersättning. den enda som drabbas är kommunen själv, och därmed ytterst medborgarna i kommunen.

Därför är mångfald och fler externa utförare inget annat än ett sätt att kvalitetssäkra verksamheten. Mer mångfald ger inte bara bättre kvalitet - det är också en garanti för att dålig verksamhet kan sållas bort, till nytta och glädje för alla.