Det säger kanske mer om svensk politisk kultur än om den tidsanda det sägs handa om, när en artikel i Svenska Dagbladet om Sverige fem år efter Alliansens första valseger i hög utsträckning handlar om - socialdemokraterna.
Visst har Sverige förändrats under de fem år som gått sedan september 2006, men inte bara Sverige och svensk politik. UNder dessa fem år har vi sett en finanskris, en skuldkris, en arabisk vår och nya ekonomiska stormakter som växer fram i exempelvis Kina, Indien och Brasilien. Givetvis återverkar detta på svensk inrikespolitik. Hur Sverige hade sett ut om dessa globala utmaningar skulle ha hanterats av en socialdemokratisk regering vet vi givetvis inte, och ännu mindre vet vi med hänsyn till att det sannolikt i så fall hade varit en S-ledd minoritetsregeriing.
Däri ligger nämligen den viktigaste skillnaden mellan före och efter september 2006, och den skillnaden missar artikeln i SvD genom sin blockering vid uppfattningen av (S) som en betydelsefull politisk kraft. För det är inte socialdemokraterna längre, och därmed inte heller det svårdefinierade allmänna begrepp som brukar kallas för "socialdemokrati".
2014 har Alliansen suttit i den politiska ledningen i åtta år. Visst innebär det att 2014 års förstagångsväljare har väst upp utan några mer konkreta minnen av en ständigt regerande socialdemokrati, men de har ocks växt upp i en mer rörlig, mångfacetterad och svårtolkad tid än folkhemssveriges 60- och 70-tal. Min generation (jag är född 1961) växte upp i en tid då mycket ändå var ganska enkelt, och många stora politiska beslut därmed förhållandevis enklare att fatta. Ekonomin växte, Sverige var ett i många avseenden ganska homogent land (jag vill betona att jag pekar på att det var enklare, inte för den sakens skull bättre!) och arbetsmarknaden dominerades av tung exportindustri med stort arbetskraftbehov. På många orter stod hela industrier som bara väntade på att anställa hela årskullar som gick ut grundskolan.
Det var på den tiden, och med den lika monolitiska politiska styrningen, som många av problemen i dagens Sverige formades. Lyckligtvis har vi idag en politisk ledning både i riksdagen och på andra samhällsnivåer, som inte romantiskt blickar tillbaka till de problem, och de lösningar, som gällde på 60- och 70-talet. Alliansens politik handlar om att lösa 2010-talets politiska problem, med den politik som är lämplig att föra i 2010-talets värld.
För att komma tillrätta med dessa djupa och långvariga problem krävs omfattande reformer. Av sjukförsäkring och pensionssystem. Av arbetsmarknadens funktionssätt. Av ett näringsliv som måste ställa om för att möta hårdnande internationell konkurrens. Av ett samhällsliv som präglas av globalisering, öppenhet, ny teknik och större rörlighet. Av sjukvården och av skolan. Och av en politik som måste bygga på att klara de utmaningar allt detta innebär - inte en tro på att 60-talets politiska lösningar skulle passa i en föränderlig värld på 2010-talet.
Vi vet faktiskt inte hur Sverige hade sett ut om vi hade haft någon annan politisk ledning under de senaste åtta åren. Däremot vet vi att svensk ekonomi idag är stabilare än i jämförbara länder. Vi är väl medvetna om att arbetslöshet fortfarande är ett stort samhällsproblem, men vi vet faktiskt inte hur stort problemet hade varit med en annan politisk ledning.
Sverige har förändrats under de senate åtta åren, men förändringen har inte sina rötter bara i tiden sedan 2006. Behovet av förändring har åtminstone funnits sedan 80-talet, och det var inte en dag för tidigt att dessa förändringar kom i gång i och med Alliansens valseger 2006 och fortsatte i och med det förnyade mandatet 2010. Hur Sverige annars hade sett ut kan vi bara gissa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar