Söndagsfunderingar

Har ägnat en stund åt att surfa runt bland socialdemokratiska bloggar och slås av hur trötta, nedslagna och desillusionerade de oftast är.

Opinonssiffror är ett hett ämne bland sossar. INte så förvånande kanske, men jag försöker minnas hur det såg ut när vi hade motgångar i opinionen. Mitt bestämda minne är att få moderater då såg detta som det mest angelägna av bloggämnen. Men eftersom det varje dag är uppenbart att MAKTEN är viktigare än idéerna för (s) så får man kanske förstå att avståndet till makten också är viktigt.

Ett annat ämne som upptar flera (s)-bloggare är välgörenhet. Här finns bland annat mannen som anser att ideella organisationer som samlar in frivilliga bidrag ägnar sig åt "villkorlig och ensidig" välgörenhet - medan utdelning av skattemedel för samma ändamål skulle vara mer solidariskt och ädelt. Förutom att jag har svårt att hänga med i parallellen - öven den som sänker pengar frivilligt betalar ju skatt! - så bör man faktiskt fundera både ett och flera varv över begreppet solidaritet. För egen del anser jag att solidaritet är en aktiv handling som kräver eget engagemang. Det innebär faktiskt att vi inte kan se det viktiga arbete vi utför inom våra gemensamma välfärdsorganisationer, kommuner och landsting, som solidaritetsarbete. Det gör inte den gemensamma välfärden mindre viktig, men man måste skilja på begreppen.

Jag gillar verkligen den offentligt finansierade välfärden, tycker kanske inte att det är häftigt att betala skatt men är absolut beredd att bidra till det gemensamma bästa. Min medkänsla med andra människor, det vill säga min solidaritet, väljer jag dock att kanalisera mer personligt och med omtanke. Där går en knivskarp skiljelinje mellan mig och dem som anser att till och med omtanke och mänsklig värme går att uttaxera på en skattsedel. Bevare mig för en sådan människosyn!