Sådana som Hugo Chavez i Venezuela (läs i dagens DN) fyller mig alltid och mycket konsekvent med stort obehag, för att uttrycka sig milt. Diktatorer som Chavez, eller Mugabe, eller Stalin, eller Hitler, drivs nämligen alltid av ungefär samma ideal: de vet bättre än folket vad folket behöver. En av dessa uppräknade socialister (jag skriver inte vem ännu) sade bland annat att "jag för er mot härliga tider, men det gjorde han inte. Däremot avskaffade han, i folkets namn, steg för steg de demokratiska institutioner som i sig är själva gunden för demokratin. Därefter kom sammanbrottet och repressalierna. Mönstret upprepas hela tiden.
I dett mönster ingår också en beundran för "de framsteg som faktiskt görs". Hitles byggde motorvägar, Mugabe genomförde jordreformer och Stalin...tja, det är svårt att tro det nu men även Stalin hade beundrare även i vårt land långt in i vår egen tid.
En lite uppgiven slutsats är alltså att vi aldrig lär oss. En annan, som blir aktuell nu, när Chaves och hans kompis Evo Morales i Bolivia "befriar de fattiga" i sina respektive länder, är att socialism aldrig någonsin har varit den bästa vägen till utveckling, frihet och välstånd. Socialismen är ett repressivt politiskt system som i bästa fall klarar att fördela välstånd lite mera jämnt över befolkningen med just repression och våldsmetoder som verktyg. För att ge människor välstånd som är både berikande som helhet och någorlunda jämnt fördelat behövs en helt annan politik än den som bedrivs i nämnda latinamerikanska länder.
Här hemma kan vi dessutom rysa av obehag av det mest obegripliga. Trots alla dessa socialistiska diktatorer, från Hitler och Stalin till Chavez, Morales, Castro, finns fortfarande en romantisk tro på "den socialistiska revolutionen. Jotack, den brukar sluta som den alltid gjort. Det är värt att tänka på nästa gång du möter någon som hyllar de nämnda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar