Jag noterar att diverse medier och vänsterorienterade bloggar nu skummar av indignation över "det politiska våldet mot vänstern". Men vänta lite nu... Samtidigt konstaterar Dagens Samhälle att moderater är de heltidspolitiker som oftast utsätts för hot om politiskt våld. Vi moderater i Uppsala minns alla attacker mot Moderata Ungdomsförbundets lokal på Sturegatan i Uppsala, inte minst under valrörelsen. Det politiska våldet i samaband med Davis Cup-matchen i Malmö nyligen kan väl heller inte ha fallit någon ur minnet.
Det är bara att konstatera att en av de mer högljudda rösterna i kören kommer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU, en organisation som öppet stöder FARC-gerillan i Colombia (och många andra våldsrörelser). Jag har inte lyckats inhämta om RKU uttalat något efter det att den helt oskyldige Roland Larsson kom hem efter åratal som kidnappad hos dessa vnner till RKU.
Det hela är snarare mycket enkelt. I huvuddelen av det politiska spektrat klarar vi debatten med argument och utan att använda invektiv mot varandra. I några få fall, ganska långt ut på kanterna om man säger så, förefaller våldet dock vara en högst tänkbar politisk kampanjmetod. Det våldet är precis lika förkastligt om det kommer från eller utövas mot, vänster eller höger.
Det är däremot uppenbart så, att mer förenar än skiljer de politiska krafter som inte bara accepterar våld utan rent av själva kan tänka sig att understödja krafter som använder våldsutövning som metod.
Politiskt våld ska man ta avstånd emot. Konskvent och utan ursäkter. Således är våld riktat mot vänsteraktivister inte acceptabelt. Men det är lika oacceptabelt att relativisera det våld som kommer från vänster. Eller att acceptera klotter och annan skadegörelse, inte minst om motivet är i något avseende politiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar