Måste säga att jag uppskattar dagens insändare i UNT av Eva Edvardsson (FP). Den sätter fingret på vad som faktiskt är ett demokratiskt problem: föreställningen om hur politiskt arbete går till, och vad det går ut på, i förhållande till hur det faktiskt förhåller sig.
Den politiska beslutsprocessen är ofta ganska krånglig. Orsaken är helt enkelt att det rör sig om komplicerade förhållanden på flera plan. Hela processen är dessutom reglerad i lag, och inte bara i en eller några få lagar. Lagstiftningen reglerar hur beslut ska fattas, hur ärenden ska beredas, hur allmänheten ska ges insyn och inom vilka ekonomiska ramar verksamheten ska bedrivas.
Samtidigt handlar politik inte enbart om att fatta beslut om inriktning (vilket är det enkla) utan också om att se till att en omfattande produktion av välfärdstjänster kommer till stånd. Allt detta ska till råga på allt ske i en process där olika viljor ska smältas samman till ett beslut som helst ska delas av så många som möjligt - och under alla omständigheter av en majoritet. Till detta kan läggas ett moment av kamp mellan de olika viljor som vill få gehör får sina ståndpunkter, både i den aktuella debatten och i ett kommande allmänt val.
Föreställningen att ett sammanträde i en fullmäktigeförsamling är själva kärnan i det politiska arbetet är ganska vanlig. I själva verket, just så som Edvardsson beskriver, är mötet och debatten i fullmäktige bara den slutliga formella bekräftelsen på hela beslutsprocessen. Det betyder inte att vare sig debatten eller besluten i fullmäktige är betydelselösa - men de får givetvis en bild av meningslöshet över sig om man inte förstår och känner till de faktorer som ligger bakom varje beslut, varje debatt och varje ställningstagande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar