Rättvis vård

Under eftermiddagen har jag haft förmånen att tillsammans med ett antal kollegor från olika delar av landet resonera om hur vi på bästa sätt kan arbeta för att vården ska bli mer rättvis i Sverige.

I Hälso- och sjukrådslagens andra paragraf står det att "Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården". Detta ställer alla upp på. Så vad är problemet? Problemet är att detta idag endast kan ses som en vision, för vården är långtifrån rättvis. När jag tillträdde mitt nuvarande uppdrag trodde jag, kanske naivt, att det såg ut på ett annat sätt. Jag tror dessutom att svensken i gemen lever i övertygelsen att vi har en rättvis vård i vårt land. Men jag har de senaste åren med stigande förvåning och ilska tvingats inse att vården i vissa avseenden är ett lotteri. Bor man på "fel" ställe, har "fel" kön eller etnicitet, så får man en sämre vård än vad man har rätt till. Inget landsting kan på denna punkt slå sig för bröstet, för orättvisorna finns överallt, på olika områden.
Dessa skillnader har uppmärksammats för att vi tack och lov börjat jämföra och mäta resultat. Det finns långtifrån tillräckligt med kunskap och hårda fakta, men det är en början.
Så vad ska vi göra åt det?

Jag vill på en gång säga att jag inte klandrar de som jobbar i vården. De gör dagligen ett fantastiskt jobb runtom i landet. Det är vi politiker som borde skämmas. Vi har inte ställt kraven, vi har inte följt upp resultaten och vi har inte tagit konsekvenserna av den kunskap vi har haft.

Det vi måste göra är för det första att ta reda på hur verkligheten se ut. Vi måste ställa krav på statistik som visar de i behandlingsresultat som finns mellan män och kvinnor, unga och äldre samt personer med olika socioekonomiska tillhörighet.
Forskning om läkemedel och behandling måste vidare ske inte bara utifrån friska unga män, utan anpassas efter hela befolkningens behov.
Vi måste satsa mycket mer än idag på information, på bemötande, kunskapsspridning och utbildning, både i vården och inom samtliga vårdutbildningar.
Vården måste bli mer tillgänglig. De som har svårast att komma till sjukvård drabbas hårdas av bristande tillgänglighet. Valfrihet ökar möjligheterna till tillgänglighet, därför måste Vårdvalet utvecklas.

Vi måste också ha en tydligare nationell styrning av sjukvården. Men det kommunala självstyret då? Det är nog så att vi som är kommun- eller landstingspolitiker får det självstyre vi förtjänar. Och på detta område har vi inte lyckats, det är bara att erkänna. Så det behövs mer av en gemensam, nationell, uppfattning om vilka krav som ska ställas på sjukvården. Patienten måste gå före landstingen.

Patientens rättigheter måste dessutom stärkas. Vi moderater vill ha en patienträttighetslag som sätter individens behov i centrum, inte sjukvårdsproducentens.

Detta är frågor vi arbetar med och kommer att fokusera mer på om vi får förnyat förtroende i valet den 19 september. Vi är ödmjuka inför uppgiften men mycket bestämda med målet, en rättvis sjukvård i hela Sverige.