Vaddå marknadslösningar? Det handlar om medborgarnas makt!

Under de senaste trettio åren har ett spöke gått genom samhället: medborgarmaktens, valfrihetens och mångfaldens spöke. För många aktörer till vänster i politiken har detta varit ett hot, eftersom det minskar de politiska beslutens makt i vardagsfrågor och skjuter fram den enskildes möjligheter att aktivt påverka sin egen livssituation. Föräldrar kan bestämma var barnen ska gå i förskola, patienter vilken vårdcentral de går till och äldre kan själva göra val om vem som ska utföra den mest intima omsorgen. Givetvis leder detta till att människor förvandlas från klienter i behov av politiska beslut till medborgare som inte bara ingår i en samhällsgemenskap utan också har förmåga att fatta aktiva beslut som får konsekvenser för den egna livssituationen.

Om detta tycker akademikerna och debattörerna Jesper Meijling och Sverker Sörlin (DN debatt 20/3) inte särskilt bra. För dem är människors egna val och egna initiativ "marknadslösningar" som inte hör hemma i den politiskt styrda vardagen och som i sig skulle vara skulden till praktiskt taget alla misslyckanden i den minst sagt omfattande samhällssektor som finansieras via skatter och styrs av politiska beslut. Det är bara det att skribenternas analys både är ytterligt grund och totalt felaktig.

För det första kan "marknadslösningar" inte vara aktuella i en verksamhet som finansieras via skatter, ytterst styrs av politiska beslut och vars efterfrågan likaså regleras av politiska begränsningar. Det är således nästan alltid motståndare till så kallade marknadsmodeller inom det offentliga som kallar dem så. Vi andra, som dagligen arbetar med att utveckla dessa modeller, talar hellre om valfrihetslösningar eller medborgarstyrd verksamhet. Det är nämligen vad det handlar om.

För det andra är empirin ytterligt tunn, när det gäller att leda i bevis att dessa modeller skulle upphov till sämre kvalitet och den verksamhet om olika aktörer erbjuder. I själva verket är det så att de kommuner och landsting som kommit längst med dessa medborgarstyrda valfrihetsmodeller i regel också har de nöjdaste medborgarna, den bästa kvalitén beträffande

resultat och dessutom i regel en sund och stabil ekonomi. Problemen med kvalitet, ekonomi och uppföljning finns snarare i de delar av den offentliga ekonomin där de dagliga besluten forfarande bygger på beslut fattade av politiker och företrädare för den verksamhet medborgarnas service utgår från.

Det finns ingen som helst olika syn mellan oss och Meijling/Sörlin på att skolan, vården och omsorgen både skall vara gemensamt finansierade och hålla en hög kvalitet. Det finns heller ingen skillnad i synen på att offentligt finansierad verksamhet faktiskt ska stå under offentlig kontroll. Däremot skiljer vi oss uppenbart i synen på vilken kvalitet som kan uppnås med olika former av styrning utifrån dessa grundsatser, och vad som kan åstadkommas. För Meijling/Sörlin är det uppenbart en styggelse att det finns privata eller fristående utförare oavett vilka resultat de levererar. För oss är det tvärtom självklart att höga krav på kvalitet och insyn för det offentliga för att säkerställa detta är det som politiken i huvudsak ska syssla med – inte att i egen regi producera alla de tjänster som medborgarna faktiskt ställer krav på att får utförda.

Vad debattörerna menar med "marknadslösningar" är således höljt i dunkel. Desto klarare är att det tycks vara själva det faktum att nytänkande och ökad mångfald uppfattas som ett hot mot den rådande, i allt väsentligt socialdemokratiskt formade samhällsmodellen. Vårt nära samarbete i en rad alliansstyrda kommuner och landsting – och de framgångar som detta rönt –övertygar oss inte bara om att färdriktningen är den rätta. Vi är dessutom många, inte minst i den politiska mittfåran, som delar denna övertygelse.