Det är mycket om kungen i media just nu. Så mycket så att det finns goda skäl att fundera över inte bara innehållet i skriverierna utan också över vad som finns bakom dem.
Låt mig först konstatera att kungen, som alla offentliga personer, får räkna med att granskas av media. Men det innebär också ett stort ansvar för granskande medier. Att granska innebär att ställa frågor - men det måste också innebära att kritiskt granska de utsagor som man grundar sina utsagor på.
I Aftonbladets granskning av kungens förehavanden finns en aningen underlig artikel om kungens dementier som handlar om just detta. Anklagelserna mot kungen redovisas, liksom kungens egna tillbakavisanden. Därefter presenteras "bevis" för att dessa dementier skulle vara falska, men bevisen är minst sagt tunna. I en rättegång skulle de malas till småsmulor av vilken försvarsadvokat som helst.
Problemet i detta fall är att kungen knappast har någon möjlighet att försvara sig. Inte när journalister håller påståenden om kungen för sanna utan att göra samma granskning av dessa påståenden som av kungens. Vilken tilltro har till exempel den dörrvakt vid en nattklubb i Bratislava som säger sig vara "helt säker" på att kungen besökt deras arbetsplats? Är den högre, lika hög eller lägre än kungens och hans medarbetares? Det är upp till var och en som följer turerna i media att fundera över.
Följden av detta blir att kraven på journalister att svara upp mot höga krav på integritet och kritisk granskning blir mycket höga. Och det är inte bara kungar, företagsledare, politiker och andra offentliga personer som måste granskas. Samma krav på granskning måste ställas på dem som gör mer eller mindre obelagda påståenden. Annars är det inte de offentliga personernas heder och tilltro som hamnar i skottgluggen, utan journalisternas. Och det vore verkligen inte bra för demokratin.
1 kommentar:
Instämmer helhjärtat!
Skicka en kommentar