Samverkan bygger på ansvarstagande

Idag är en av medias stora frågor att, som det uttrycks, ”sjuka på landsbygden kan få vänta längre”. Det kan vara på plats att redovisa bakgrunden.

Ansvaret för ambulanssjukvård vilar på landstinget som huvudman för hälso- och sjukvården. Ansvaret för räddningstjänsten vilar på kommunerna. Mellan dessa viktiga trygghetsfunktioner finns ett väl upparbetat och tydligt reglerat samarbete. Det bygger på en rollfördelning, och på en fördelning av tillgängliga resurser.

Vi har i vårt landsting en ambulansverksamhet som vi har skäl att vara stolta över. Den fungerar väl och utövar sitt uppdrag över hela länet, i en av landets största städer såväl som på en omfattande landsbygd. Samverkan sker med kommunernas räddningstjänst enligt ett avtal som reglerar under vilka omständigheter utlarmning av räddningstjänst på sjukvårdslarm ska äga rum. Det kallas för IVPA (i väntan på ambulans) och är precis vad det heter; ett sätt att i vissa medicinskt motiverade fall ge trygghet till människor utanför större tätorter.

Det handlar alltså om en rollfördelning mellan landsting och kommuner, där varje part har en viktig uppgift. Ansvaret för sjukvården, inklusive sjuktransporter, vilar på landstinget. Den uppgiften löser landstinget mycket väl, och det är den uppgiften som är landstingets. Vi ska i vårt län ha en riktigt effektiv ambulanssjukvård som löser sin uppgift för medborgarnas trygghet. Det har vi idag, med det avtal som finns mellan landsting och kommuner, och det finns inga medicinska skäl att göra förändringar av denna ansvarsfördelning.