En fråga om demokrati

Jag skrev i förra veckan om medias rapportering om "skolkande politiker", och efter dagens artikel i UNT känns det angeläget att skriva igen. det finns nämligen skäl för att klara ut ett och annat om hur politiken faktiskt fungerar, varför det är som det är - och hur det skulle kunna vara.

Missuppfattningarna börjar egentligen redan med synen på politiken som "ett jobb", med allt vad det innebär. men inte ens vi som är förtroendevalda på heltid (det vill säga vi som brukar påstås "ha politiken som yrke") verkar under de omständigheter som gäller för yrkesarbetande. Vi är faktiskt aldrig lediga, och har sannerligen inte som enda uppgift att sitta på sammanträden och rösta på förberedda förslag.

Det som behöver förklaras och beskrivas förstärks dessutom av ett par myter som politiskt förtroendevalda själva brukar underhålla. Den ena myten handlar om hur ärenden förbereds och avgörs, den andra om hur man gör mest nytta som förtroendevald politiker.

Har du någon gång hört att det inte är någon idé för den som sitter i exempelvis kommunfullmäktige att gå på sammanträdena? Jag skrev om det även förra veckan. den absoluta huvuddelen av arbetet med politiska ärenden sker inte alls på själva beslutssammanträdet, utan i långa och djupa insatser i förväg. och den som inte drar sitt strå till stacken i detta förberedelsearbete missar givetvis möjligheten att påverka. Att tycka att politiker skulle prioritera själva sammanträdet framför inläsning, gruppmöten, samtal med väljare och egna reflektioner är ungefär som att tycka att det vore bra att skådespelare och musiker uppträdde utan föregående repetitioner. En bra politiker, liksom en bra artist, lägger den mesta kraften på att förbereda sig.

Det talas om att "sitta av" sammanträden. Ja, för det finns en arbetsfördelning i varje politisk gruppering. Om alla skulle uttala sig i alla ärenden skulle sammanträdena bli olidligt långa och ännu mindre intressanta. OM man då inte har något ärende att svara för eller bevaka - så kanske det finns viktigare saker att göra som helt och hållet ingår i förtroendeuppdraget. Alltså är det inte alltid fyra timmars stolsnötande i fullmäktige som är det som är mest rätt att kräva. Inte om den som uteblir kan göra annat som har med uppdraget att göra.

I grunden är detta - både närvaron och det politiska uppdraget som helhet - i hög grad en fråga om demokrati. Men om bilden av politikens vardag skildras på ett sätt som kan ge människor en felaktig bild av hur denna vardag ser ut; ja, då får det också en påverkan på synen på hur demokratin fungerar.