Perspektiv och djup

Har man ett politiskt förtroendeuppdrag, så är det alltid nyttigt att lyssna till dem som kan ge perspektiv och djup på det man gör. En av dem som gör det är filmaren och opinionsbildaren Martin Borgs, som är verksam med att på olika sätt belysa skattebetalarnas perspektiv på det som försiggår i det offentliga. Han har skrivit en bok som sannerligen ska bli tänkvärd läsning för alla oss som får förtroendet att förvalta skattemedel.

Det är lätt att glömma att vi som har politiska förtroendeuppdrag, har fått våra uppdrag av ett visst skäl, och att de som valt oss har förväntningar. Frågan är bara vilka dessa förväntningar egentligen är.

Att vara förtroendevald politiker vore väldigt enkelt, om man bara behövde ta hänsyn till ett enda perspektiv; om man inte behövde bry sig om det faktum att det finns många olika åsikter om vad som är rätt och fel - och att politikens viktigaste uppgift är att finna en balans mellan de olika perspektiven.

Det går också att göra det enkelt för sig - särskilt om man är i opposition. Martin Borgs har en poäng, när han stillsamt undrar om det var enklare för moderaterna att ha skattebetalarnas perspektiv för ögonen, när man var i opposition.

I någon mening var det säkert så. Att hålla igen, prioritera och hitta de enkla lösningarna är alltid enklare i opposition. Då kan man alltid göra det som låter bra, för vid dagens slut är det ingen som frågar efter konsekvenserna. Tro mig; jag har ägnat betydligt längre tid i opposition än i majoritet.

Det finns ingen, inte i något parti, som gillar slöseri med skattemedel. Ändå förekommer slöseriet, även i vårt landsting. Problemet är bara, att det som kallas slöseri är nästan omöjligt att definiera. Att utfärda en generalklausul emot släseri är inte heller möjligt - eftersom det är en ganska subjektiv uppfattning vad det är som faktiskt är slöseri.

Det finns en motbild till slöseriet. Det är att konsekvent driva på för bättre effektivitet och klokare användning av skattemedel. Det låter ju alltid hedervärt - men i själva verket uppfattas krav på att använda skattemedel mer effektivt (genom press på allt för höga kostnader i verksamheten) ofta som "besparingar". Den som driver på för att minska slöseriet blir ofta den som hängs ut som hjärtlös nedskärare av offentliga resurser, när det i själva verket mycket väl kan handla om att helt enkelt använda begränsade resurser så klokt som det någonsin går.

Men om det finns något generellt som går att säga om väljarna, så är det att de inte är intresserade av ett enda perspektiv. Det går inte att prata om "väljarna" som ett kollektiv med en enda gemensam och enkelt definierad vilja.

Därför behövs flera perspektiv på politik, men också ett djup som bottnar i en insikt om att saker och ting trots allt kanske inte är så enkelt som det kan låta.

Det är också just därför som man som förtroendevald ska ägna mycket tid åt att lyssna - men inte bara lyssna till dem som är enklast att höra och att lyssna till.