22 maj 2015

Ett arbetsliv i förändring

Sverige på 1960-talet: ett homogent samhälle med stabila förhållanden, inte minst på arbetsmarknaden. Vårt land levde gott på en exportindustri byggd på råvaror från skog och malm. God tillgång till vattenkraft hjälpte också till. Sverige var dessutom ett land med stolta traditioner när det gällde att förena entreprenörskap och ingenjörskonst. Det gav innovationer som telefonen, separatorn och gasaccumulatorn men också utvecklade, mogna produkter som bilar, transformatorer och flygplan. Resultatet blev ett av världens rikaste och mest välmående länder.
Det är femtio år sedan. jag har skrivit tidigare om hur stolta vi alla kan vara över de traditioner från 50- och 60-talet som vi idag kan se tillbaka på.


Idag lever vi i en annan tid. En del är sig likt, och det kan vi bygga vidare på. Annat har förändrats i grunden, och det måste vi förhålla oss till.


Sverige har alltid varit ett öppet samhälle, som har vunnit på rörlighet och öppna gränser. På 50- och 60-talet hade vi förmånen att kunna leverera våra kvalitetsprodukter över dåvarande handelshindrande gränser även om våra viktigaste handelspartners byggde upp tullunioner. Själva var vi med i frihandelsområdet EFTA; en sorts lite lösare alternativ till den tidens EU, som då hette EEC.


Den bakgrunden är viktig att teckna, när vi funderar över dagens, och framtidens, arbetsliv.


Sverige är fortfarande oerhört beroende av sin omvärld, och vi har mer än någonsin skäl att bejaka fri rörlighet och öppna gränser. Då måste vi också vara redo att ta det onda med det goda, och att se alla konsekvenser som öppenhet och rörlighet för med sig. Det gäller inte minst arbetsmarknaden, och de sociala konsekvenserna av denna fria rörlighet. I ett antal blogginlägg tänkte jag utveckla detta.


Det första inlägget handlar om arbetslivet, som verkligen har förändrats de senaste femtio åren. Ändå agerar många som om det mesta är sig likt. Frågan är vem som vinner, och vem som förlorar, på en sådan utveckling.


För femtio år sedan var långt fler människor än idag anställda i stora industriföretag, och de flesta anställda i dessa företag hade manuella arbetsuppgifter. I Edsbyn, där jag själv växte upp, gick en stor del av arbetskraften direkt från grundskolan till anställning i något av de fyra stora industriföretagen som tillverkade möbler, skidor, fönster, yxor och sågar samt träfiberplattor. Även i tjänstemannaleden var de flesta långvägare, med några års handelsskola i Bollnäs och ett yrkesliv som kamrer eller orderexpeditör. En stor del av dessa yrken existerar inte idag.


På den tiden byggde hela den svenska samhällsmodellen på dessa ganska stabila förhållanden. Men de gamla bruksorterna och allt de stod för har förändrats i grunden. Under dessa femtio år har ett nytt arbetsliv vuxit fram, men nya anställningsförhållanden, nya arbetsuppgifter och nya sätt att organisera företag. Ändå finns det en samhällsdebatt som inte verkar ha sett vad det är som har hänt.


Vi diskuterar fortfarande arbetsliv och arbetsmarknadspolitik som om vi fortfarande levde på 60-talet. Det är lätt att förstå en vilja att längta tillbaka till den trygghet och stabilitet som rådde då. men världen har förändrats och det är hög tid att vi är beredda att vara en del av förändringen.


Därför är det hög tid att både de politiska aktörerna och arbetsmarknadens parter - och de är fler än bara LO och Svenskt Näringsliv - på allvar börjar fundera över hur ett nytt och reformerat arbetsliv ska se ut. Det är till exempel dags att sluta kalla lagar som stänger människor ute från arbetslivet för "trygghetslagar" - för de skapar otrygghet för ännu fler än dem som för njuta av deras högst tveksamma trygghet. När tusentals arbeten sveps bort av modernisering och digitalisering är det viktiga inte att kunna hålla fast vid det gamla - utan att våga söka efter det nya.


Än så länge har Sverige klarat sig skapligt. Men jag är mycket orolig för vad som kan hända om vi inte får en förnyelse som rustar oss för nutidens och framtidens villkor. Och jag undrar verkligen om mitt eget parti är moget att gå före i utvecklingen. Jag hoppas det.

Inga kommentarer: