22 januari 2016

Om korruption

Det här med korruption, det är ju förfärligt. Och det är ju något som bara onda människor ägnar sig åt. Eller?
Det frodas i sådana där miljöer, du vet, där människor gör upp i mörka gränder eller smörje varandra med handtryckningar. Eller?
Korruption är nog knepigare än så. Tyvärr. Sverige är, hur man än mäter, ett av de absolut minst korrupta länderna i världen. Men även i vårt land har vi alla skäl att hålla vaksamma ögon öppna, för risken för ett korrupt beteende lurar alltid runt hörnet. Inte trots att Sverige är ett land som präglas av hederlighet och samförstånd, utan just därför.

Innan jag fortsätter med ett exempel vill jag klargöra en sak för att undanröja alla missförstånd. Jag är en stark tillskyndare till tydligt reglerade förhållanden på arbetsmarknaden. Det är viktigt att arbetsmarknadens parter har bra spelregler som man dessutom är överens om. Det värsta som kan hända svensk arbetsmarknad vore att förhållanden vore sämre reglerade, och att det skulle skapa en grundval för misstänksamhet och ökad risk för konflikter.

Men partsförhållandena på arbetsmarknaden bör hållas just där. Annars finns omedelbart en påtagligt ökad risk för korruption.

Just nu pågår diskussioner om reformering av en av de viktigaste lagarna för att förhindra korruption, nämligen lagen om offentlig upphandling, LOU. Det är en lag som är tillkommen just för att hindra korruption. Dessvärre finns en risk för att LOU används för att åstadkomma helt andra saker - och då rent av leder till ökad risk för korruption.

Ett av svensk arbetsmarknads viktigaste instrument för goda förhållanden är kollektivavtalet. Det reglerar på vilka villkor en facklig organisation kan företräda sina medlemmar och slår fast hur arbetsgivaren ska säkerställa en rad rättigheter och förmåner som de fackliga organisationerna förhandlat fram för sina medlemmar. Och, bäst av allt, det är ett avtal och ingen lag.

Men kollektivavtalet är nu, på ett farligt sätt, på väg att bli en del av lagstiftning på ett helt annat området än arbetsmarknaden. Diskussioner förs om at det ska vara möjligt att ställa krav på denna typ av ganska särpräglat avtal på arbetsmarknaden - när det gäller upphandling av varor och tjänster i det offentliga.

Vid första anblicken kan det verka harmlöst. Alla seriösa företag har väl kollektivavtal - och de som inte har det ska väl ändå inte tillåtas sälja varor och tjänster som finansieras med skattemedel. Eller?

Låt oss komma tillbaka till det där med korruption. Det är alltså inte bara fråga om skumraskaffärer, utan handlar om varje form av otillbörlig påtryckning för att kunna få igenom sin vilja. För fackliga organisationer är kollektivavtalet en viktig faktor för att kunna locka medlemmar. Därför är det viktigt att fackliga organisationer av egen kraft kan argumentera väl för kollektivavtalets betydelse. Då är det viktigt, för att inte säga avgörande, att dessa fackliga organisationer använder sin förmåga att utöva påtryckning för att det ska finnas andra motiv än arbetsmarknadsmotiv för att företag ska känna en anledning att teckna kollektivavtal. Arbetsmarknaden ska så att säga leva sitt eget liv.

Vi ser nu en risk för att den utvecklingen kan komma att hämmas. Motivet för att teckna kollektivavtal förvandlas från att vara en hänsyn till förhållanden på arbetsmarknaden - till att vara en förutsättning för tillträde till en viktig marknad för många företag.

Det skulle förfela hela idén, både med kollektivavtalet och med lagen om offentlig upphandling.

Inga kommentarer: