Extremt

Just nu finns det goda skäl över att fundera över det politiska samtalet, dess ton och dess konsekvenser för demokratin och samhällsutvecklingen. Det finns det väl för all del alltid, men just nu råder en brytningstid som ger extra anledning till vaksamhet.


Ett fenomen som verkar ha blivit vanligare är att betrakta högst normala företeelser som extrema. Då finns ju goda skäl att fundera på vad det egentligen är som är extremt, och vem som faktiskt avgör. Det som på allvar fick mig att fundera var en insändare i en lokaltidning. Insändarskribenten reagerade över en artikel på ledarsidan, och menade att uppfattningen att våra skatter borde sänkas var en extrem åsikt.


Det kan man ju tycka. Vem som helst får givetvis sätta vilken etikett som helst i det politiska samtalet, men det väcker ändå en del frågor om proportioner och relativitet. Sverige är för närvarande ett av de länder i världen som har det allra högsta skattetrycket. Det gör att vi skiljer oss från andra välfungerande välfärdsstater. Det som skiljer oss är inte graden av välfärd - de flesta utvecklade länder har gemensamt finansierade välfärdstjänster - utan i vilken utsträckning vi invånare beskattas.


Ändå utmålas uppfattningen att vi borde vara som de flesta andra som "en extrem uppfattning". Är det då det övervägande flertalet invånare i välfärdsländer som är extrema, eller är det vi svenskar som har valt en samhällsmodell som skiljer sig från flertalet?

Den som väljer att använda begreppet "extrem" om någon annans ståndpunkt får nog faktiskt vara så vänlig att klara ut vari det extrema består.

Dessvärre är detta dessutom inte det enda problemet med ett sådant språkbruk. Risken är också stor att tillämpandet ger samma effekt som herdepojken som ständigt ropade på vargen. Om varjehanda politisk ståndpunkt som inte stämmer med den egna beskrivs med starkast tänkbara valörer, så är risken stor att orden inte räcker till den dag den verkliga extremismen slår till.

Att vi har olika åsikter i det politiska samtalet hör till demokratins principer. Att vi respekterar andras ståndpunkter likaså. Men det som också hör till är att inse att någon annan kan ha en ståndpunkt som har samma värde som den egna, även om vi inte delar den.

Därmed är den bästa demokraten inte självklart den som fördömer andras ståndpunkter som extrema eller på andra sätt avvikande - utan den som med respekt och ödmjukhet kan ta till sig att det finns fler sätt än ett för att lösa olika samhällsproblem. Och att någon annan kan ha rätt ibland, utan att för den skull vara särskilt extrem.