Stort!

Edsbyn vann igen, för femte gången i rad. Det finns inte så mycket mer att säga.

Tack

Till er som hört av sig under de två senaste dagarna med kommentarer: tack. Jag väljer att inte publicera dem, eftersom jag fått kommentarer både via e-post, till bloggen och på telefon. Kan bara konstatera att fler än jag trodde har visat uppskattning för det nya listningssystemet. Nu är det bara att hoppas att det leder till en mer tillgänglig vård för dem som behöver.

Samtidigt kan jag bara beklaga att ett extra landstingsfullmäktige krävdes för att fatta de nödvändiga besluten. Det blir förhoppningsvis inte någon vana.

Nu börjar läktarna komma på plats på Studenternas. Läckert!

Mindre läckert är det att studera minnesanteckningar från Landstingsrådsberedningen i ljuset av oppositionens kritik. Faktum är att man på ett år har väckt ett enda förslag i detta det viktigaste beredningsorganet i landstinget. Det är en önskan om att diskutera även ärenden som rör regionförbundet och sjukvårdsregionens samverkansnämnd i beredningen.

Med andra ord: oppostionen är inte bara passiv utan helt handlingsförlamad. Så här kan vi inte ha det, helt enkelt.

Tomhänt opposition

Nähä.
Det kom inga besked idag heller. Fortfarande vet vi inte ett dugg om vad socialdemokraterna faktiskt vill med ersättnings-och listningssystemen för primärvården. Kanske är de nöjda som det är. Eller också vill de göra förändringar, stora eller små. Det kan vi inte veta, för socialdemokaterna, vänsterpartiet och miljöpartiet passar i frågan.

Det enda vi vet om deras syn på våra förslag, är att det vi i Alliansen gör är fel. Helt fel. Visserligen har de inte lagt några andra yrkanden, och antyder emellanåt att den modell vi presenterat kanske inte är helt galen, men något definitivt besked har vi inte fått.

Givetvis är detta ett bekymmer. Inte i första hand för oss i Alliansen, men för den som grundat på partiers ställningstaganden vill engagera sig och ta egen ställning. Då är det inte så enkelt att ta ställning för (s), (v) eller (mp) eftersom de faktiskt inte tycker någonting alls!

Bakom denna passivitet anar vi dock nu en strategi, och det är motståndet mot ökat inflytande för patienten på bekostnad av politiker och byråkrater. Även om (s) och deras kamrater inte säger det rakt ut, så finns det en linje i deras motstånd: allt som liknar vårdval och ökad makt till patienten ska stoppas. Och om det inte lyckas så ska det i alla fall misstänkliggöras. Helst i förening med en indignation över vår påstådda ovilja till samarbete och samförstånd.

Det vore verkligen kul att förhandla lite med oppositionen; ge dem något som de får igenom och känner igen som sitt. Det är bara det att eftersom de inte sagt ett ljud om vad de faktiskt tycker så är det lite svårt att bjuda dem på något. Trist men sant!

S-kampanjen mot vårdval

I kväll kan vi höra Mona Sahlin debattera med Filippa Reinfeldt, som är moderat landstingsråd i Stockholm. Ämnet för debatten är människors rätt att sjävla välja vilken läkare som ska få ta hand om det mest intima och personliga som finns: våra sjukdomar och krämpor.

Socialdemokraterna föraktar en modell där människor själva får välja läkare. De motsätter sig också att det ska finnas ett positivt värde för läkare och vårdcentraler i att ta emot och behandla fler människor. Sist men inte minst är det viktigt för socialdemokraterna att vi alla går till den vårdcentral där vi bor, inte den vårdcentral där vi kan få det bemötande och det omhändertagande som passar oss bäst.

Även i vårt landsting, där vårdvalet inte ens införts, är motståndet mot varje förändring kompakt. Hur socialdemokraterna vill lösa de stora och viktiga utmaningar som vården står inför har vi inte fått några som helst besked om vad de vill. Lika lite har vi fått några som helst besked om med vem socialdemokraterna, om de mot förmodan får väljarnas förtroende, tänker samarbeta med. Det finns helt enkelt inte någon socialdemokratisk sjukvårdspolitk att förhålla sig till, bara ett motstånd mot den förnyelse och den utveckling som nu pågår under borgerlig ledning.

Vår förnyelse - och andras

Det talas mycket om den moderata förnyelsen, även om det avtagit efter valet. Nu tycks även Miljöpartiet vara på väg att ompröva traditionella ställningstaganden. frågan är bara om de gör det för att bli regeringsdugliga tillsammans med (s) eller om det är en verklig uppgörelse med förlegade politiska positioner.

Poängen med politisk förnyelse är ju att det alltid gäller att föra en politik i samspel med samhällsutvecklingen. det går inte för något parti att låtsas som om ingenting har hänt sedan det senaste handlingsprogrammet skrevs. De utmaningar som vi i de politiska partierna tar oss an måste kännas verkliga för dem som berörs: alla dem som lever i det samhälle vi vill utveckla.

Säga vad man vill om Miljöpartiets förnyelse, men än så länge känns det mest som om det gäller att städa ut de mest orimliga ställningstagandena ur programmen, som medborgarlön och nej till EU. Riktigt intressant blir det om detta parti vågar utmana sin egen bilfientlighet eller motståndet mot kärnkraft - och ändå hitta en hållning som är genuint miljövänlig. Det har ju vi moderater lyckats med, bland annat genom att fokusera på koldioxiden och på att hitta alternativa drivmedel till den bilism som är helt nödvändig i ett modernt samhälle men som måste få ned sina klimatpåverkande utsläpp radikalt.

Igång med närvården!

Tänk så trevligt att kunna hålla ett möte i fullständig enighet! Nu uteblev visserligen huvuddelen av oppositionen, men tillräckligt många var närvarande för att vi ska kunna se dagens möte som ett första steg mot en bättre samverkan kring multisjuka, äldre, funktionshindrade och andra som har särskilda behov av att samhällets vård och omsorg fungerar - oavsett vem som är huvudman.

Allt för länge har vi varit allt för dåliga på att ge medborgarna lika god service oavsett vilket politiskt organ som har ansvaret. Det är därför det är så viktigt att vi börjar arbeta tillsammans i kommuner och landsting och ser till att samordna de verksamheter vi bedriver. Det kan förefalla både enkelt och naturligt, men det är helt klart att det finns både önskemål, behov och efterfrågan när det gäller det samlade erbjudandet av välfärdstjänster.

I grund och botten är det inget konstigt, och mycket fungerar redan bra. Men alla vi som är verksamma i kommuner och landsting har en skyldighet att göra vad vi kan för att det ska fungera ännu bättre. Det kan vi göra genom bättre information, genom att se över hur verksamhet lokaliseras, genom samordning av olika projekt och sist men inte minst genom att inventera de resurser som används. Allt detta inleds nu. Inte en dag för tidigt.

Jag tänker inte se "Sicko"

Lite krasslig ägnar jag mig åt att bläddra bland filmrecensioner på DN.se. Hittar bland annat lysande omdömen om Michael Moores "Sicko". Men jag har sedan länge bestämt att jag inte tänker se den.

Varför då? Borde inte en sjukvårdspolitiker titta på detta tidsdokument? Finns det inte något att lära för den svenska debatten av Moores film?

Svaret är nej. Däremot försöker socialdemokraterna ivrigt göra poänger av det även i mina ögan tämligen misslyckade sjukvårdssystemet i USA genom att helt grundlöst påstå att något liknande skulle kunna vara aktuellt i vårt land. Sanningen är att det inte finns någon svensk politiker, och knappast någon i hela Europa, som ser något som helst värde i den amerikanska sjukvården.

Däremot finns det mycket att göra för att förfina och utveckla vår svenska modell - och det behöver den. Just därför är det så tragiskt att dessa ambitioner att skapa en bättre sjukvård i Sverige attackeras av oppositionen med argumentet att det "skulle bli som i USA".

Sanningen är att jag, utan att ha sett filmen, har förstått att ett av de länder som Moore håller fram som föredöme i Europa är Frankrike. Här finns en sjukvårdsmodell som många experter håller fram som en bra blandning av offentlig finansiering och privat drift, och som hittat en mix av sjukhusvård och öppenvård.

Tragiken i svensk sjukvårdsdebatt ligger inte i hotet från USA. Tragiken ligger i de politiska krafter som inte vill, kan eller orkar söka formerna för att utveckla och förnya denna viktiga och kostnadskrävande del av den samlade välfärden.

Vaccinering en kvinnofälla?

Har Socialstyrelsen helt missat den debatt som pågår kring användning av och kostnader för läkemedel? Det känns motiverat att ställa frågan i ljuset av den debatt som rasar kring vaccinet mot virus som kan orsaka livmoderhalscancer, Gardacil. Detta vaccin har presenterats som ett "vaccin mot cancer", vilket det alltså inte är. Gardacil skyddar mot två av totalt ett tjugotal virusm som i sin tur kan orsaka cancer i livmoderhalsen. Så blir den vaccinering som sägs skydda unga kvinnor i själva verket en falsk trygghet - en kvinnofälla!

Gardacil är dyrt och ger alltså inte ett så komplett skydd mot livmoderhalscancer som påstås. Därmed är det sannerligen inte en "klassfråga" om alla eller bara de som har råd ska få ett fullgott skydd mot cancer. Snarare är det en fråga om hur vi skyddar oss mot sexuellt överförbara sjukdomar, och det kan vi alla göra till en ganska billig kostnad. Det överlägset bästa skyddet mot allt från HIV till cancer i fortplantningsorganen är kondom, i synnerhet vid tillfälliga förbindelser.

Sexuellt överförbara sjukdomar förutsätter dessutom att man är två, det vill säga oftast två av olika kön. Med andra ord är ansvaret för att flickor får sexuellt överförbara sjukdomar i hög grad ett ansvar för deras manliga partners.

Betydligt viktigare, effektivare och mer säkert för att förebygga cancer är regelbundna cellprovskontroller. Det vore långt bättre att lägga den kraft som nu ägnas åt att propagera för skattesubventionering av ett dyrt vaccin på att se till så att dessa provtagningar blir mer heltäckande än idag. Propagandan har nu i stället skapat en felaktiv bild av att man kan "vaccinera sig mot cancer". Frågan är vilken reaktionen blir när unga kvinnor besviket inser att de fått cancer fast de trott sig vara vaccinerade. Riskerna med detta tycks Socialstyrelsen inte ha tänkt på.

Sist men inte minst är Gardacil dyrt. Det pekar mot att debatten också måste handla om hur vi värderar kostnader för läkemedel i förhållande till effekten - i vart fall när det finns alternativa vägar att förbättra hälsan eller förebygga sjukdomar. Om vi med statliga subventioner ska knapra oss till bättre hälsa i varje läge blir det svårt att hålla sjukvårdens totala ekonomi inom rimliga ramar. Det måste bli tydligare att vi har ett eget, personligt ansvar för den egna hälsan. Det beslut om Gardacil som nu aviseras pekar inte i den riktningen heller. Tyvärr.

Positiva reaktioner

Tittar på "Sjukhuset" i TV3 och kan inte låta bli att fundera på den äldre dam som ringde mig idag och ville veta vad det nya listningssystemet kommer att innebära för henne. Det kändes bra att kunna förklara för henne hur det skulle bli. Ganska många har hört av sig med olika frågor, och alla har blivit nöjda när de fått svar och kunnat diskutera vad förändringen innebär. Överhuvudtaget har jag stärkts i min tro på den nya modellen efter dessa samtal med dem som verkligen berörs.

Äntligen...?

Så har vi då haft extra landstingsstyrelse för att fatta beslut om nytt ersättnings- och listningssystem för primärvården. Oppositionen bet återigen huvudet av skammen, men all heder i alla fall till Miljöpartisten Tord Andersson, som kom med några kloka synpunkter som ledde till förbättringar av det ursprungliga förslaget.

I överigt visade det sig, som väntat, att oppositionen kom helt tomhänt till sammanträdet. Utöver ett avslag på det förslag som lades fram hade man ingenting allt att komma med - vilket inte är särskilt förvånande. Hos socialdemokraterna finns nämligen ingen insikt om de utmaningar som sjukvården står inför, och därmed heller ingen beredskap för de förändringar som faktiskt krävs.

Det vi nu inför, innebär att pengarna följer med patienten och därmed att makten också flyttas från politiker och tjänstemän till dem som är direkt berörda. Det som nu i högre grad avgör tillgängligheten och kvaliten i mötet mellan läkare, petient och övrig sjukvårdspersonal är faktiskt patientens egna önskemål.

Dagens beslut är ett första viktigt steg. Nu gäller det att jobba vidare för att fortsätta den viktiga utveckling som inletts. Vården behöver förnyas och utvecklas - inte stelna i socialdemokratiska idéer.

Dags att börja om!

Det är bara att erkänna. November, december, januari och början av februari har varit så fyllda av arbete att varken bloggen eller hemsidan fått den tid de borde. Men så har vi också hunnit uträtta en hel del, som till exempel den nya modellen för ersättning och listning i primärvården som diskuterades på landstingsfullmäktige nyligen.

Det som får mig att i alla fall försöka komma igång med regelbundet skrivande är dock faktiskt att folk frågat! Det roar mig en aning eftersom jag inte trodde att min blogg rönte något större intresse.

Det hör inte till vanligheterna att jag hyllar socialdemokratiska debattinlägg här på bloggen, men nu är det sannerligen dags. Dagens DN innehåller en lovvärd artikel av de båda oppositionsråden i Stockholms läns landsting, Ingela Nylund Watz och Dag Larsson, som anser att deras parti nu bör ta steget och modernisera sin sjukvårdspolitik.

Larsson och Watz skriver bland annat att "Den gängse bilden är att socialdemokraterna vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre visst fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral." Visst är det så. När vi i Alliansen tog över landstinget här i Uppsala län fanns det noll privata vårdcentraler och noll beredskap för att överhuvudtaget pröva andra driftformer i vården.

Vi ändrar nu på det, under stort motstånd från Watz och Larsson partikamrater under ledning av Börje Wennberg. (s) i landstinget har inte visat något som helst intresse för större mångfald, ökad valfrihet och fler alternativ i vården. Däremot försöker man gärna påskina att man har samma inställning.

Oseriöst var ordet

Regionfrågan tumlar vidare i debatten, som bitvis är mer förvirrad än någonsin. Hur krånglig situationen är i vår del av landet belyses av att debatten nu är hetast mellan dem som är tillskyndare till Ansvarskommitténs förslag. Idag replikerar Mats O Karlsson i UNT på ett tidigare inlägg av Bo Könberg. Debatten kan tyckas handla om regionernas geografiska indelning, men i själva verket är Karlsson och Könberg djupt oense om vad dessa regioner ska syssla med. Det är ju tänkvärt att en regionförespråkare kallar ett förslag från en annan för "oseriöst". Vad säger då detta om regionfrågan som helhet?

Det vore kanske klokt att reda ut den frågan innan beslut fattas om att bilda regioner, vilket jag tillsammans med Arne Sandemo och Gunnar Hedberg pläderar för i ett annat debattinlägg. Inte nog med det; vi har till och med en lösning på hur regionfrågan kan ordnas till glädje för i stort sett alla.

Det enda vårt förslag till lösning käver är att O'Karlsson och hans socialdemokrater kryper ur sin dogmatiska låsning vid Ansvarskommitténs modell för regionindelning. Men det är nog för mycket begärt. Oenigheten är nämligen monumental inom (s), även om man gör sitt bästa för att skyla över.

Uppdrag: förtroende

En riksdagsman (s) säger sig vilja lagstifta mot politiska vildar. Tanken är hedervärd men dessvärre fungerar det inte av flera skäl. Först och viktigast är ju varje folkvald politiker vald just av folket, i alla fall io formell mening. Dessutom är politik ett lagarbete, och om det inte fungerar är det i regel lagledaren som bör fundera på hur den politiska gruppen fungerar.

Det går, dessvärre, inte heller att lagstifta mot dem som inte förstår vad uppdraget faktiskt går ut på. Det är nämligen där som problemet i de flesta fall ligger, vad vi än tycker om personval. Trots partiernas urvalsprocesser finns det en och annan som får förtroendeuppdrag utan att fullt ut inse vad uppdrgaet går ut på.

Ett förtroendeuppdrag är inget man "tar", utan något man förtros av andra. Riksdagsledamot, landstingsråd eller ledamot av en fullmäktigsförsamling är inget man "vill bli", utan något som andra vill att man ska bli.

Det beklagliga är just den attityd som s-riksdagsmannen pekar på: de som när de är missnöjda med det förtroende som visats dem vänder sig till ett annat parti. Politik är inte som fotboll, där man kan byta lag om man inte platsar. Politiken är en förtroendebransch, och det är när vi som sysslar med politik glömmer det som väljarnas och medborarnas förtroende rasar.

Hemliga budskap

Läser i tidningen Resumés nätupplaga att socialdemokraterna jagar ny reklambyrå inför nästa val. Man säger sig ha lärt av Alliansen att kampanjen måste börja redan nu.

Det är möjligt, men något har man ändå missat. Nämligen att det behövs ett politiskt budskap också. Att kommunicera socialdemokratisk politik just nu måste vara världens svåraste uppdrag eftersom det i praktiken är att kommunicera - ingenting.

Vi vet inget om vad (s) vill med vården, med skolan eller med utanförskapet. Vi vet inte med vem de vill föra sin politik eller vilka visioner de har för framtiden. Det kanske ingår i uppdraget för reklambyrån att tota ihop politiken också.

Självrättfärdighet

Ett sorgligt skådespel äger nu rum i Sundbyberg strax utanför Stockholm. Efter två moderaters byte av parti står nu socialdemokraterna för den politiska ledningen i kommunen. Givetvis är detta ett stort bakslag för demokratin, men också en uppvisning i socialdemokraternas förakt för väljarnas utslag.

Två ledamöter, som uppenbarligen valdes in på den politik moderaterna står för, har helt enkelt lurat sina väljare. orsakerna till detta ska jag inte spekulera i. Väl så allvarligt är att socialdemokraterna, som gärna låter makt gå före rätt, gladeligen nyttjar dessa överlöpare för egna syften.

Det som händer i Sundbyberg är ännu ett exempel på den självrättfärdighet som präglar socialdemokratin. den som trodde att en valförlust skulle rätta till självgodheten inser nu att så inte är fallet.

Brist på kvinnor i politiken

De senaste dagarna hgar bristen på kvinnor i ledande ställning i politiken uppmärksammats. Det är mycket bra, men kräver en djupare analys än att endast förfasa sig över att så få kvinnor "når fram" till topposterna.

Sverige är ju ett land som i årtionden satt sig själv i frontposition i jämställdhetsfrågor. Om vi på viktiga områden inte nått längre är det kanske dags att ställa frågan om själva strategin är fel. Har vi, helt enkelt, jobbat på fel sätt för att nå en bra jämställdhet?

Jag tror det. Ett av problemen är att jämställdhets- och rättvisefrågor separeras från helheten och görs till någon sorts särintresse. Ett annat problem är att de bakomliggande faktorer som gett upphov till det rådande läget glöms bort. Man kan, med andra ord, inte trolla bort en kultur genom enstaka politiska beslut.

Det är hög tid att bringa ordning i jämställdhetsdebatten, och det är vi moderater som ska göra det. Först av allt måste då gamla föreställningar om hur jämställdhet kan åstadkommas mönstras ut, för nu måste det väl ändå vara klarlagt att jämställdhet inte uppnås genom den politik som fört i årtionden.

Den hjärtlösa vänstern

"Det finns ingenting så intolerant som väns­tern. Det vet väl jag."


Citat av Jan Guillou i Svenska Dagbladet. Han har så rätt så.


Vänstern, oavsett vad den kallar sig mer i detalj, har som politisk idé att vara intolerant - och att legitimera de vidrigaste uttryck för denna intolerans. Att elda upp bilar, slå sönder butiker och hota elelr misshandla människor med andra åsikter är aldrig någonsin något annat än intolerant. Allra värst är dessutom dessa vänsterelements ständiga rättfärdigande av sina lagvidrigheter.

Vänstern som politisk rörelse är inte ädlare än någon annan. Om hjärtat sitter till vänster eller inte beror helt på med vilket perspektiv man tittar.

Vem har gett dem rätten?

De senaste dagarna har debatten varit het kring Nerikes Allehandas publicering av Lars Wilks teckning av profeten (frid vare med honom) Muhammed som rondellhund.

Om detta finns mycket att säga.

Först och främst kan jag inte förstå varför yttrandefriheten ständigt ska nyttjas för att provocera. Varje fri- och rättighet förutsätter faktiskt respekt för andras lika rätt, inte bara till den rättighet man själv utövar utan också för dennes egen rätt och integritet. Jag är glad att kunna säga, tycka och tänka vad jag vill, men jag vägrar nyttja denna rätt för att medvetet och överlagt kränka andra människor.

Men inte nog med det. I den efterföljande debatten finns ett obehagligt drag av självrättfärdighet som går ut på att just våra fina, västerländska värderingar skulle vara just finare än andra. Vi ställer upp ett antal premisser och väntar oss sedan att alla andra oavsett kulturell bakgrund ska acceptera dessa.

För egen del är jag kristen och mycket djupt rotad i just dessa kristna, västerländska värderingar. Men jag är därmed också beredd att försvara dessa kristna västerländska värden och ser då att tolerans och respekt för andra står främst.

Den enda verkligt universella fri- och rättigheten måste vara att visa respekt för sina medmänniskor och rätten att bli respekterad av andra. Jag respekterar "rondellhundspublicisternas" rätt att uttrycka sig, men jag kräver av dem att de i gengäld visar respekt för dem som ser annorlunda på de värderingar som de tar för självklara.