Läkare - ett bristyrke

Gårdagens reportage i Uppdrag Granskning har väckt berättigade reaktioner. Frågan är vad som är mest upprörande; att enskilda läkare kan debitera miljonbelopp eller att patienter tvingas vänta och till och med dö i väntan på att får träffa en doktor. För egen del lutar jag åt det senare.

Det kan vara på sin plats att gå till botten med orsaken, för den är ganska enkel. Det finns helt enkelt för få läkare, och då inte minst allmänläkare och psykiatriker. Och vad är då orsaken till att antalet läkare är för få? Jo helt enkelt att det inte utbildas tillräckligt många! När stora pensionsavgångar dessutom väntar under de närmaste åren, så blir det ännu mer uppenbart att något måste göras för att komma tillrätta med bristen på läkare.

Under den moderata partistämman kommer jag därför att ställa krav på att antalet utbildningsplatser för läkare utökas. Det är en nödvändig lösning på det problem som Uppdrag Granskning uppmärksammar - men också helt avgörande för att förbättra kvalitén i svensk sjukvård. Det är nu dags att göra något åt de allvarliga problemen i svensk välfärd.

Smådriftsfördelar

Sveriges Radio rapporterar idag om att allt fler mejerier startas runt om i landet. Ofta är det bönder som själva tar tag i ett förädlingssteg för att få bättre lönsamhet.

Det är en oerhört intressant utveckling. Större är inte alltid bättre, utan kan tvärtom leda till sämre effektivitet och sämre lönsamhet. Stora organisationer må ha skalfördelar, men risken för byråkrati ökar också. Det finns därför goda skäl för varje organisation att nogra pröva effektiviteten i den verksamhet som bedrivs. Det gäller inom privata företag såväl som i offentlig verksamhet.

I vissa fall är storlek helt avgörande för att nå tillräcklig styrka och konkurrenskraft. I andra fall, inte minst i det offentliga, är jakten på större och större enheter en riskfaktor. Det offentliga och dess verksamhet ska organiseras utifrån medborgarnas bästa - samtidigt som effektivt nyttjande av skattemedel också är en förutsättning.

Det är bara att önska alla nystartade mejerier lycka till i hård konkurrens. Förhoppningsvis kan vi som är verksamma i den politiskt styrda delen av samhällsmaskineriet lära både det ena och det andra av utvecklingen.

Bråkmakarna

Svenska Dagbladet berättar att de boende i Rosengård kastade ut de inkräktande bråkmakarna. Bra. Mycket mer behöver egentligen inte sägas.

Men bakom gårdagens händelser finns något mer, inte minst i det efterspel som också skildras. Det blir nu uppenbart vad ganska många av oss länge sett och varnat för, nämligen att krafterna till vänster (ja, och i detta fall hör terrorismen uppenbart hemma till vänster) inte alls är intresserade av Rosengårdsbornas väl och ve, utan av att få genomslag för sin politiska uppfattning. Den politiska uppfattningen uttrycks, som synes, bäst genom bensinbomber och gatstenas, precis som den gjort i oräkneliga kravaller i mer än hundra år nu.

Någon medkänsla eller omtanke finns icke i denna politiska hållning, däremot en bergfast övertygelse om att man har rätt - och därmed rätt att ta till vilka politiska medel som helst för att få sin vilja fram, även rent våld.

Samtidigt noterar vi hur vänstern - ja, vänstern - i Venezuela med olika metoder försöeker begränsa demokratin i sin del av världen. Mellan Rosengård och Caracas går därmed en spikrak, och blodröd, linje. Hur det brukar sluta är också både välkänt och dokumenterat.

Som av en händelse firar vi just nu också tjugoårsminnet av den "paneuropeiska picknick" som gjorde slut på...ja, just det. Som gjorde slut på årtionden av kommunistiskt förtryck i Central- och Östeuropa. Ett förtryck som en gång inleddes med att arbetare och bönder i Ryssland skulle "frigöras" med Marx, Lenins och Stalins metoder.

Ett parti dominerat av män

Igår lyfte Svenska Dagbladet, mycket förtjänstfullt, fram männens dominans i moderaterna. Idag skriver Hillevi Engström och Mats Johansson, moderata riksdagsledamöter, lika förtjänstfullt i frågan. Vårt parti har ett problem som går längre än att handla om fördelning av tunga förtroendeposter. Engström och Johansson blir dock lite grunda i sin analys, när de pekar ut kommunerna som det stora bristområdet.

Det ser nämligen rätt olika ut, vilket inte heller framgick av artikeln i fredagens SvD. I Uppsala län finns elva moderata med förtroende uppdrag på hel- eller deltid, det vill säga riksdagsledamöter, landstings- och kommunalråd. Fem av dem är kvinnor. Det är, som sagt, bara det att enbart statistik hotar att skymma det viktiga. Vi är ett part med ett i grunden ganska manligt perspektiv. Det gör oss till ett halvt parti i många avseenden.

Den kulturella omvandling av partiet som nya moderaterna innebar har tyvärr inte nått fram till en förändring av detta. Vi är fortfarande ett parti av män, med manligt dominerade frågor i förgrunden. Risken är därmed också uppenbar att även ett jämställdhetsarbete faktiskt blir på männens villkor. Samtidigt innebär ju denna mansdominans - som alltså är ett obestridligt faktum - att vi män faktiskt måste ta ett ansvar, och ett större ansvar än i dag, för att komma till rätta med situationen.

För egen del tycker jag att jag lyckats bra i min avsikt att rekrytera kvinnor i vissa anseenden, men sämre i andra. En rad ledande befattningshavare i landstinget, som jag personligen haft ansvar för rekryteringen av, är kvinnor - för att ta ett exempel. Jag tror också att vi män måste bli bättre på att se, lyfta fram och driva på kvinnor. Vi måste se möjligheter i kvinnors karriärsträvanden - inte hot och faror. Det vi allt för länge gjort är nämligen just att se möjligheter i män som söker karriärpositioner - men svårigheter, hot och risker i kvinnor som gör samma sak.

Jag tänker nu inte, som jag gjorde i våras i ett blogg inlägg på den internationella kvinnodagen, räkna upp och lyfta fram alla förtjänstfulkla kvinnor som jag har förmånen att arbeta tillsammans med. Däremot tänker jag ge två löften. I det kommande arbetet med nomineringar till riksdag, landsting och kommuner tänker jag arbeta aktivt för fler kvinnor på ledande postioner i partiet. Om jag får fortsatt förtroende som politisk ledare för moderaterna i vårt landsting kommer jag dessutom att arbeta aktivt för att lyfta fram fler kvinnor i ledande roller även i det sammanhanget. Det tror jag nämligen är nödvändigt om vårt parti ska fortsätta att förnyas och utvecklas.

Kvalitet, kvalitet, kvalitet!

Dagens stora lokala nyhet är givetvis konkursen i Doctrinagymnasiet. Jag hör till dem som tycker det är bra! Det kräver givetvis en förklaring.

All verksamhet som finansieras med skattemedel måste hålla hög kvalitet. Så är definitivt inte fallet; snarare finns det gott om skattefinansierad verksamhet som helt enkelt inte håller måttet. Doctrinagymnasiet är, definitionsmässigt, ett exempel på detta. Mer beklagligt är att även verksamhet som bedrivs i så kallad egen regi har kvalitetsbrister som ofrånkomligen skulle leda till konkurs om det inte fanns skattemedel i bakgrunden.

Däremot är det angeläget att konkursen inte blir en katastrof för eleverna. I stället måste - måste - vi ha ett skolväsen som ger möjlighet för elever att hitta andra utbildningsplatser om en skola lägger ner, går i konkurs eller av andra skäl inte kan fullgöra sina skyldigheter. Annorlunda uttryckt är det viktigt att det offentliga, som finansiär av skola, vård och omsorg, ser till att säkerställa kvalitet i stället för att själv bedriva verksamhet mer eller mindre i konkurens med andra - privata - aktörer.

Behovet av kvalitetskontroll i skattefinansierad verksamhet är uppenbart och borde vara det offentligas, läs politikens, viktigaste uppgift. Men det som står i fokus är i stället den i egen regi bedrivna verksamheten - och att kontrollera sig själv är som sagt inte det enklaste. Inte minst inom hälso- och sjukvården är detta ett uppenbart bekymmer.

Jag förutsätter att skolpolitikerna i Uppsala kommun ser till att alla gymnasieelever får en gymnasieutbildning med hösta möjliga kvalitet. Det är nämligen en viktigare uppgift än att driva skolor i egen regi.

Tragedin i Rnkeby

Följer idag den tragiska branden i Rinkeby, en händelse som visar hur nära en tragedi kan inträffa i vardagen. Det kan hända när som helst och var som helst - och drabba vem som helst av oss. Därför är en viktig del av vår egen trygghet att vi har beredskap för att olyckor faktiskt kan inträffa och inser att den egna beredskapen aldrig kan ersättas av aldrig så noggranna föreskrifter och varningar. Hur många kastar till exempel en blick på utrymningsplanen då man checkar in på ett hotellrum eller kontrollerar var flytvästarna finns när man går ombord på en färja till Danmark, Finland eller Gotland?

Sverige har en väl utvecklad räddningstjänst och sjukvård, i sammanhanget ska till exempel inte den kvalificerade brännskadevården glömmas bort. Men det personliga ansvaret kan aldrig glömmas.

Än viktigare i detta fall är dock en annan del av samhällets krisberedskap, nämligen förmågan och beredskapen att vara beredd att finnas till hands med det kanske viktigaste av allt: omtanke, tröst och närhet. I Rinkeby finns nu många som är oroliga, chockade och utsatta på olika sätt. Mina tankar går till dem som drabbats, med en förhoppning att de har människor i sin närhet som kan ge stöd och omtanke.

Sex döda medmänniskor en vanlig sommardag, det ger perspektiv på tryggheten och närheten mellan människor.

Egen vaccinfabrik tveksam lösning

Jag brukar inte polemisera med våra egna experter, och framför allt inte med en så namnkunnig och respekterad som professor Björn Olsen, en av världens absolut ledande på infektionssjukdomar. Vi har skäl att vara mycket stolta över att Olsen är knuten till Uppsala universitet, och därmed är i nära samarbete med vårt landsting.

Frågan om en egen (läs statlig) vaccinfabrik stöttes och blöttes ör några år sedan. Åtskilliga utredningar gjordes i frågan, och den samlade bedömningen blev till slut att det varken skulle vara kostnadseffektivt eller patientsäkert att staten producerade vaccin i egen regi jämfört med att teckna avtal som säkerställde leverans i händelse av behov - den modell som nu är aktuell.

Det är således inte säkert att det skulle ha blivit ens tillnärmelsevis billigare med produktion i egen, statlig regi. Det är inte heller säkert att leveranssäkerheten skulle varit bättre eller snabbare bara för att staten haft en "egen fabrik". Tvärtom är risken stor att staten då i stället drabbats av kritik för att man "byggt fast sig".

Det staten däremot bör göra är att se till så att forskningen på området får tillräckliga resurser. Det äör en långt viktigare uppgift på området för staten än att i egen regi producera stora mängder ifluensavaccin.

I övrigt var beslutet om byggande eller inte av statlig vaccinfabrik en fråga för regeringen och därmed är det upp till företrädare för regeringen att diskutera frågan med Olsen.

Chocknotan

Nu beskrivs notan för varje enskild influensavaccination - känd sedan drygt en månad tillbaka - som en "chock för landstingen. I själva verket visste vi exakt vad varje dos skulle kosta redan vid beställningstillfället, och redan då ansåg många av oss berörda att det blev en dyr nota. Men med de avtal som är tecknade är manöverutrymmet något begränsat. 18 miljoner doser influensavaccin av en speciell sort är ingenting som man har liggande på hyllan, om man säger så.

Alltså kan det vara på plats att en engång repetera förutsättningarna. Socialstyrelsen har rekommenderat massvaccination. Staten har tecknat ett avtal om garanti för leverans, och landstingen gemensamt har gjort en beställning. Jag skulle, vilket jag sade redan då beslutet togs i juni, vilja se den som motsätter sig detta som en helhet, sedanär det väldigt enkelt att kritisera de enskilda stegen. Vi i de enskilda landstingen har givetvis ingen möjlighet att påverka priset per dos - det skulle se ut om 21 landsting var för sig började förhandla med läkemedelsolagen.

Slutsatsen av allt detta är att än en gång konstatera hur viktgit det är med tryggt och sakligt agerande i en krissituation - och att det finns åtgärder på hälso-och sjukvårdspolitikens omfråden som ofrånkomligen är statliga/nationella till sin karaktär. Sådana frågor kräver också en nationell lösning, och kan inte ligga på ett enskilt landsting att hantera.

Förnuft och omdöme är viktigt i en krissituation

Svenska Dagbladets utmärkta journalist Inger Atterstam skriver idag en utmärkt artikel om det verkliga läget vad gäller den nya influensan. Det hedrar henne, och hennes tidning, i ett läge då larmen duggar tätt - inte alltid med full täckning.

Nu är det på plats att på en gång konstatera: vi står inför ett allvarligt läge. Det vi vet är att det väntar en världsomfattande epidemi, alltå en pandemi, och att den kommer att få allvarliga följder för en lång rad samhällsfunktioner. Men snälla snälla, låt oss slippa en informations- och propagandamässig kris ovanpå den medicinska och samhälleliga! Det finns alltså inga skäl att tona ned de problem som samhället står för i form av stora skaror av sjukfrånvarande medarbetare, belastning på hälso- och sjukvården, planering, genomförande och finansiering av stora vaccinationsinsatser med mera. Men allt detta finns det för närvarande en metodisk bearbetning av, som vad vi nu kan se kommer att vara på plats när problemen på allvar står för dörren.

Här har massmedierna ett enormt ansvar. Som Atterstam påpekar i sin artikel, så finns all den information som den enskilde medborgaren behöver. Jag kan särskilt rekommendera Smittskyddsinstitutet, myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) och sist men inte minst den särskilda, för olika myndigheter gemensamma webbplatsen för krisinformation. Vidare finns information hos Socialstyrelsen och givetvis hos landsting och olika vårdgivare.

En fråga som diskuteras ivrigt är vem som ska bekosta vaccinationsinsatsen. Låt mig där bara konstatera att det är bra om alla fakta är på bordet innan ett slutligt beslut fattas. Hur vi än hanterar de utmaningar som väntar, så föreligger ett gemensamt ansvar som delas av många aktörer. Var och en av oss som företräder någon av dessa aktörer - staten och dess olika myndigheter, landsting, vårdgivare, kommuner och många andra - så har vi alla skäl att från vår uppgift och utgångspunkt agera så ansvarsfullt som möjligt.

I detta har landets olika massmedier, kommersiella såväl som public service, självfallet en viktig uppgift. Om den uppgiften är att öka människors oro eller att bidra till att ge saklig, korrekt och samhällsorienterande information - ja, det är upp till varje ansvarig utgivare att överväga.

Saklighet särskilt viktigt i hälso- och sjukvårdspolitiken

På söndag är det ett år och två månader kvar till nästa val, och nog kan man redan nu märka att temperaturen stiger. Framför allt kan vi notera en växande desperation hos socialdemokraterna; nog så begripligt men också en källa till riktigt obehag. Det blir nämligen också allt mer uppenbart att (S) med svag politik, svajig ledning och svårhanterade koalitionsvänner är beredda att göra vad som helst för att återta makten. Och då menar jag vad som helst!

Till exempel rena osakligheter! Eftersom det rör patientärenden går jag inte gärna in på detaljer, men mer allmänt kan jag notera att människor tar kontakt med mig och andra landstingspolitiker efter att ha delgetts direkt felaktiga uppgifter av, som det heter, följder av Alliansens politik.

Att skrämmas är givetvis ett verkningsfullt politiskt vapen, och det gäller i all synnerhet sjukvården. Jag har all förståelse för att vi kan ha olika syn på hur vården ska organiseras och på de politiska beslut som leder fram till förändringar. Däremot har jag ingen förståelse för argumentering som går ut på att vissa partiers politik skulle vara mer eller mindre hälsovådlig. Det har inget med ideologiska skillnader att göra, utan handlar som sagt uteslutande om bristande politisk heder.

Därmed skiljer sig hälso- och sjukvården från exempelvis stadsplaneringsfrågor eller till och med skola, socialtjänst och äldreomsorg. Det ställer stora krav på den som arbetar med hälso- och sjukvårdspolitik, inte bara i fråga om vanlig saklighet utan också om vikten av att agera och att agitera så att människor inte oroas eller rent av skräms i onödan.

Det ska på en gång sägas att jag inte vet vem som stått för de uppgifter som gjorde min sagesperson orolig (för att inte säga uppskrämd), inte ens om vederbörande själv är politiskt verksam eller endast sympatisör. Det väcker dock ett behov av att lyfta fram hur viktigt det är att agera klokt och sakligt, även när debattens vågor går heta. Vi får hoppas att övertrampen inte blir för många, då valrörelsen hettar till ytterligare.

Dagsnoterat

Beskedet att staten inte kompenserar landstingen för kostnaderna för influensavaccinering ka´n envar givetvis ha synpunkter på. Det som nu kan konstateras är att sista ordet trots allt inte är sagt - vilket inte innebär att jag räknar med att staten i sin snällhet saklöst kommer att kompensera landstingen. Däremot återstår att räkna av slutnotan och se vilka kostnader, läs merkostnader, som uppstår. Det finns ju skäl att konstatera att kostnader för att hantera en pandemi måste ställas i proportion till det löpande arbete som landstinget bedriver, där ju hälso- och sjukvård som bekant är en minst sagt betydande del.

Likaså finns givetvis skäl att noga följa vad influensans framfart för för konsekvenser för vårdköer och vårdgaranti; här har vi anledning att var mycket vaksamma, för det är synnerligen angeläget att ingen behöver vänta i onödan på att få den vård man behöver, influensa eller inte.

Mer uppseendeväckande är faktiskt den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Marita Ulvskogs utfall mot statsministern i Europaparlamentet. Ulvskog, helt ny i parlamentet, betedde sig verkligen som en nykomling! I ett rasande inrikespolitiskt inlägg anklagades statsministern för i stort sett alla inrikespolitiska försyndelser som hittades kunde. Utfallet kan inte ses som något annat än ännu ett exempel på socialdemokraternas och vänsterkartellens tillkortakommande. Men det är ändå inte det mest uppseendeväckande.

Ulvskogs utfall visar att socialdemokratin har svårt att acceptera ett politiskt landskap där den socialdemokratiska världsbilden och dito problemformuleringen tillåts dominera. Även i en situation där regeringen är borgerlig ska socialdemokratisk politik råda, punkt slut. Någon´"borgfred" om inrikespolitiken kan det givetvis inte bli tal om, med mindre än att alliansens omedelbart överger sina egna ståndpunkter och istället anammar de socialdemokratiska. Jojo, vi känner igen agerandet från andra håll.

Det är nu hög tid att få stopp på detta synsätt och en gång för alla se till så att Sverige blir ett land där det inte bara är möjligt med politiska maktskiften - utan att Sverige också blir ett land där sådana politiska maktskiften faktiskt innebär en politisk kursändring.

För att detta, självklart i varje demokratiskt styrelseskick, ska kunna bli verklighet så är det framför allt en sak som krävs. Det är faktiskt att det inte sker något maktskifte i 2010 års val, utan att socialdemokraterna och deras koalitionskamrater hålls borta från makten ett tag till. Det behöver Sverige.

Väl fungerande donationsrutiner

Kan i all hast - det är ju faktiskt semester - konstatera att Akademiska sjukhuset, och därmed inte bara vårt landsting utan hela den sjukvårdsregion som Akademiska betjänar, ligger bra till när det gäller organ som doneras för transplantationer. Bakgrunden är väl fungerande rutiner och ett väl fungerande samarbete mellan berörda sjukhus och landsting. Med andra ord ännu ett glädjande exempel på vad det goda samarbetet i sjukvårdsregionen innebär för medborgarnas liv och hälsa.

Det goda samarbetet skv givetvis vårdas, inte bara när det gäller organdonationer. Det är också viktigt att tillgången till organ inte isoleras till ett enskilt landsting eller ens till ett visst regionsjukhus. Organdonationer är en nationell fråga, allra minst. Lyckligtvis finns också, framför allt när det gäller mer ovanliga transplantationer, ett väl etablerat internationellt samarbete.

Vi har således, i detta som i många andra fall, skäl att vara ödmjukt stolta. Och, som sagt, att vårda det framgångsrika arbete som utförts genom att arbete vidare och att utveckla de arbetsformer som lett fram till uppnådda resultat.

Fackliga rättigheter - och skyldigheter

Innan jag skriver det följande är det kanske på plats att poängtera att jag tycker det är väldigt viktigt att vi har starka och väl fungerande fackliga organisationer. De är en viktig grundval i en fungerande marknadsekonomi. Men ändock...

Lyssnade idag till ett intressant inslag i radions nyhetsprogram "klarspråk". Det handlade om ungdomar i Umeå som tvingats "provjobba" gratis på en restaurang. Givetvis hade facket fullt berättigade synpunkter på detta, och på ungdomars bristande kunskap om vad man kallade "fackliga rättigheter". Man menade de rättigheter som varje arbetstagare har, ofta med stöd i lag men också med utgångspunkt i kollektivavtal och andra överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Nå, det aningen häpnadsväckande i den facklige talesmannens resonemang var att skulden till dessa bristande kunskaper sades ligga hos skolan! Elever borde ges mer upplysning om hur kollektivavtal fungerar och vilka "fackliga rättigheter" man har på arbetsmarknaden.

Säga vad man vill om svenskt skolväsende, men vi har en unikt stark facklig tradition i vårt land. Denna är uppbyggd av såväl förtroendevalda som av anställda ombudsmän, inte sällan bekostade av välvilliga arbetsgivare - till stöd för goda förhållanden på arbetsmarknaden. Nog borde dessa horder av fackligt aktiva och anställda ha tid för att upplysa ungdomar om vilka regler som gäller på arbetsmarknaden, i regel efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter - alltså det som sagesmannen i inslaget kallade för "fackliga rättigheter".

Men ombudsmännen och de av arbetsgivaren avlönade fackligt förtroendevalda tycks ha annat att göra. Nå, vi har ju inte bara en osedvanligt stark facklig rörelse; i tillämpliga delar är den också osedvanligt politiskt bunden - till ett visst politiskt parti.

Jag har ett gott råd till svensk fackföreningsrörelse. Ägna er mer åt fackligt arbete, och mindre åt politiskt. Följden kommer att bli en bättre fungerande arbetsmarknad där även ungdomar får klart för sig att de har ett stöd i en konflikt med misshagliga arbetsgivare. Kanske kan rent av en och annan nyanställd yngling söka medlemskap på kuppen.

Facket har inte bara rättigheter, utan också skyldigheter.

Egenmäktigt förfarande

Brottsbalken 8 kapitlet, 8§: Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles, olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar annans besittning eller ock med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att kvarhålla eller taga något.

Med andra ord: om du utan lov befinner dig på annans mark, så begår du brottet egenmäktigt förfarande. Om du å andra sidan äger mark och med skyltar eller andra anordningar meddelar allmänheten att hålla sig borta från din egendom så gör du det inte, så länge inskränkningen går ut på att freda ditt privatliv (exempelvis från busliv och störande). Men så långt tycks bristen på respekt för äganderätten ha gått, att folk anser det vara en rättighet att kränka den.

Jag skriver givetvis om Evy, som äger en fastighet i Vårdsätra och dessutom arrenderar mark där hon låter folk bada. Dock inte nattetid och inte under vilket beteende som helst. För detta, att hon upplåter sin mark, har Evy nu polisanmälts!

Kära vänner, markägare eller inte, det är dags att reagera! Faktum är att det allt mer vidlyftiga tolkandet av "allemansrätten" hotar tillämpningen av denna fina sedvänja. Ivern att övertolka den leder till att allt fler markägare tröttnar på att människor med självtagen rätt klampar in på deras egendom - vilket leder till fler förbudsskyltar, fler stängsel och fler markytor där det så kallade rörliga friluftslivet hålls undan. Och det är inte så konstigt; om man tror att rätten att vistas i skog och mark också innebär en rätt att förstöra, störa och bete sig allmänt olämpligt har man fattat helt och hållet fel.

Allemansrätten är ett informellt kontrakt mellan markägaren och den som vill röra sig i skog och mark. Den innebär rättigheter men också skyldigheter för den som vill njuta av markägarens generositet. Tyvärr iakttas dessa skyldigheter inte i någon större utsträckning, och informationen om skyldigheterna är inte precis tydlig. Dte har lett till en situation där många - inte minst ungdomar - tror att det är fritt fram och att enskild egendom inte behöver respekteras.

Jag hoppas att Evy får ha sin egendom i fred. Det har hon samma rätt till som alla andra. Och det är ingen skillnad om det gäller mark eller andra tillhörigheter.

En inte oviktig skillnad

Relativiseringen och urskuldrandet från vänsterhåll av det politiska våldet fortsätter som väntat. Ingen utanför de berörda leden försvarar våldet från nazister, fascister och andra liknande krafter. Många försvarar, legitimerar och beskriver därmot vänsterns våldsanvändning.

Ett argument som förtjänar kommentar är att så många fler fascister, nazister och andra liknande element lagförs för betydligt fler brott som inte har politisk anknytning. Det är inte en bra ursäkt för vänsterelementen; tvärtom. Det visar bara att många av dem som begår politiska brott med nazistiska, fascistiska och liknande förtecken snarare är allmänt kriminella och våldsbenägna snarare än uttalat politiskt medvetna (vilket givetvis inte utesluter att sådana finns). De politiskt kriminella krafterna till vänster, däremot, är utomordentligt politiskt medvetna - och således i kraft att sätta handling bakom sina politiska teorier.

Jag kan med andra ord hålla med om att vänsteraktivister är en hårsmån mer intellektuella än nazister, fascister och liknande element. Det gör dem dock inte mindre otäcka; tvärtom. Noga planerat våld med intellektuell bas skrämmer i alla fall inte mig mindre än mer oreflekterade knölpåkar och knogjärn.

Så till likheten. Den stavas hat. Det är nämligen den kanske viktigaste frågan att ta itu med rent politiskt och ideologiskt. Politiska krafter till vänster är varken ädlare eller mer kärleksfulla än andra, tvärtom.

Obehagligt

Kan efter dagens rapport från Brottsförebyggande rådet och Säkerhetspolisen (refererad i DN och SvD) givetvis inte låta bli att skriva några rader, fast det egentligen inte borde behövas. Både rapporten, referaten och diverse kommentarer, bloggar och andra inlägg talar för sig själva. Notera till exempel den anonyma (och självklart är den anonym) kommentar på gårdagens blogginlägg som jag - givetvis - publicerat. Det har jag bland annat gjort för att visa att våldsverkarna och deras supporters till vänster håller sig med huvor och masker även på nätet.

Våldet är givetvis allvarligt, men minst lika obehagligt är, som sagt, den ständiga relatíviseringen och till och med förhärligandet av vänsteraktivisternas stenkastande. Om inte annat så kan man alltid ursäkta vänstervåldet med att påstå att det skr för ett gott syfte, till exempel till stöd för de grupper i Palestina som har som politisk idé att skjuta granater på israelisk civilbefolkning. Ett beteende som inte får kritiseras för då är man motståndare till "den palestinska saken". Hmmm.

I grunden är det hela faktiskt ganska enkelt. De vänsterorienterade ideologierna (de är många, och understundom så motsägelsefulla att de är varandras värsta fiender) har alltid nära till våldet som politiskt verktyg. Orsaken? Enkelt. En ideologi som bygger på att hata har givetvis lätt att låta hatet gå över i verkställighet. Och om man bygger hela sin samhälssyn på motsättningar mellan människor - och på att dela in människor i grupper i stället för att se individer - så ligger det nära till hands att ta fram vapen när lusten faller på.

Och, som sagt var, något entydigt och förbehållslöst avståndatagande får vi inte från vänsteraktivisterna närstående mer demokratiska krafter. Det finns alltid en ursäkt bakom hörnet för det våld som kallas vänsterextremt. Man kan fundera på varför.

Och, ni som kommenterar mina blogginlägg anonymt, fortsätt gärna med det. Jag kommer att publicera dessa anomyma kommentarer helt enkelt eftersom de säger så mycket. Om synen på öppenhet och synen på att stå för sina åsikter. Bland de politiska så kallade aktivister som är en del av grunden för mitt politiska engagemang. Det öppna och fria samhället måste alltid försvaras!

Trevlig sommar!

Sedan när blev skadegörelse festligt?

Media, i detta fall DN, förnekar sig inte i sina referat av den unga vänsterns orgier i våld och skadegörelse. Den här gången handlar det om Hamburg, men det spelar ingen roll om det är i Sverige eller utomlands.

I grunden är det hela mycket enkelt. Inom valda delar av den politiska vänstern, med alla sina rörelser av skilda slag, finns en allmän tendens till att använda ¨våld och skadegörelse som politiskt vapen. Jag skriver "valda delar" och "av skilda slag", för jag är väl medveten om att alla vänsteraktivister inte aktivt använder våldsmetoder. Däremot finns också en omfattande relativisering av den politiska våldsanvändningen, och den tar sig två uttryck.

Det ena är det som nu, som sagt, skildras i media. När några hundra vänsteraktivister beger sig till Hamburg ska ingen tro att de gör det för att festa lite fredligt på gatorna. Deras vålds- och skadegörelseaktiviteter är i själva verket ytterst välplanerade - men de har varit framgångsrika i att ge sin våldsanvändning en air av gemenskap och trivsamt festande. Tyvärr.

Det andra är att mer stillsamma och demokratiska delar av vänstern aldrig någonsin tar fullständigt och kompromisslöst avstånd från det som händer. Det finns alltid två reservationer. Den ena är att man distanserar sig från de grupper som svarar för våldet -oavsett ideologiskt släktskap. Det andra är att det alltid är någon utomstående kraft - polisen, Israel, USA, kommersiella krafter eller i stort sett vad som helst - som "egentligen" är skyldig.

Men hur svårt kan det vara? Titta här: våld är fel. Punkt. Att slå sönder annans egendom är helt fel. Punkt. Att använda våld i politiskt syfte inom en demokratisk rättsstat är totalt fel. Punkt och slut. Inget av detta borde vara något problem att ställa upp på för i stort sett vem som helst från socialdemokratin och vänsterut. Punkt, slut och inget att diskutera. Men av erfarenhet kan vi lugnt vänta in diverse urskuldrande kommentarer även denna gång, och även om det hände i ett annat land.

Bedrövligt är vad det är, men den fick mig tydligen att blogga en gång till denna sommar. NU är det däremot högst sannolikt att bloggen tar semester fram till början av augusti. På återhörande!

På plats och i full gång

Så är Almedalsveckan i full gång, med mer än 200 seminarier per dag. För egen del väntar nu ett part riktigt hektiska men intressanta dagar. Gårdagen, mest resdag, innehöll bland annat ett mingel på den båt som ett antal aktörer i Mälardalen samsas om. Den goda stämningen var inte att ta miste på, på en absolut proppfull båt med många intressanta människor. Träffade till exempel Våsterås kommunstyrelseordförande Elisabet Unell, min gamle vän Johan Thor, numera på läkemedelsföretaget GlaxoSmithklineBeecham (som sålt influensavaccin inför pandemin till landets alla landsting - vår bekantskap har dock inte med detta att göra alls!!!) och den nye landshövdingen i Västmanlands län, Ingemar Skogö. Och många andra.

Det är nämligen detta sm är en väsentlig del av Almedalen; att hinna möta människor som man mellan varven knappt ens hinner prata med. Här finns tid för lite mer avkopplade samtal, vilket är viktigt för den goda relationen när tempot stiger igen efter semestrarna. På det sättet har dessa möten stor betydelse för vardagen i politiken hemma i Uppsala och i länet.

Vi hörs och syns; slå en signal om du själv är på Gotland denna vecka!

Medielogik är inte alltid så ankelt

Idag finns ett inslag i Radio Uppland som faktiskt stämmer till lite eftertanke i sommarnettan. Det handlar om en ridskola i Slavsta i östra delen av Uppsala. Där bedrivs en av många uppskattad verksamhet, framför allt för barn. Nu ligger emellertid gården i fråga inom detaljplanelagt område, och då finns en gräns på 200 meter mellan bostadbebyggelse och hästanknuten verksamhet.

Att Radio Uppland gör ett inslag om att verksamheten måste upphöra är ganska naturligt. Nyheten fyller rätt många krav på rimlig nyhetsvärdering, och inslaget är välproducerat. Så vad är då problemet?

Frågan är hur medierna hade beskrivit en motsatt situation. Låt oss anta att myndigheterna, kommun och länsstyrelse, hade tillåtit hästverksamheten. Låt oss sedan anta att någon reagerat på detta och påtalat risken för allergier. Gissa om vi hade kunnat se och höra ett reportage fyllt av både indignationoch ilska mot "myndigheter och makthavare".

Låt mig vara tydlig: detta är ingen kritik vare sig mot Radio Uppland eller mot det aktuella inslaget. Det är välgjort och producerat i ett medium med god förmåga att hålla sig till journalistikens spelregler. Däremot är inslaget, och det är skissade alternativet, ett exempel på att nästan alla berättelser i media her mer än en sida - och att det är viktigt att skildra olika sidor av ett förhållande sakligt och neutralt. Medias uppgifte är nämligen inte att bilda opinion, utan att skildra de olika opinioner som har anledning att komma till tals i det offentliga samtalet.

Ingen kritik mot inslag eller aktuellt medium, alltså. Men tänk om det goda exemplet kunde bli utgångspunkt för en mer sansad spegling av många gånger komplicerade och mångfacetterade nyheter - som tyvärr allt för ofta skildras enkelt och ganska ensidigt.

Mingelvecka på gott och ont.

Nyhetskanalen har gått igenom vilka uppsalabor som kommer att vara aktiva i Almedalen och noterat att jag tydligen är den mest aktive politikern. Jag kommer under veckan att delta i tre seminarier om kollektivtrafik, läkemedel och regional utveckling. Det är givetvis smickrande att vara den mest inbjudne uppsalapolitikern, men ännu viktigare är faktiskt att Uppsala syns och är aktivt i Almedalen. Just därför är jag tacksam för att kunna delta i olika aktiviteter - och att vara aktiv i Almedalen.

Det finns fog, det ska erkännas, att ifrågasätta hela fenomenet Almedalsveckan. I grunden är det ett evenemang för de närmast berörda. Almedalen är helt enkelt en träffpunkt för politiker, journalister, PR-människor och beslutsfattare från olika samhälssektorer. Särskilt många beslut fattas inde under veckan - men det knyts många viktiga kontakter.

Det är därför jag åker dit. Uppsala behöver synas och vara aktivt på den nationella politiska arenan. Vi behöver lyfta fram att Uppsala faktiskt är landets fjärde största stad - och att landstinget i Uppsala län till omsättning och antal anställda är landets fjärde största landsting. En viktig orsak till detta kommer också fram i en granskning av deltagarna på olika seminarier. Påfallande mycket handlar i år om medicin, läkemedel, vård och hälsa - och påfallande många av de experter som bjudits in kommer från Akademiska sjukhuset. Det är dock inte så förvånadne eftersom en påfallande stor andel framträdande forskare finns just på Akademiska; ett av landets absolut ledande universitetssjukhus.

Det ska bli ett nöje att delta i Almedalsveckan; när den nu finns går det knappast att bortse från den. Motivet för mitt deltagande är att bevaka länets intressen, det vill säga att se till så att Uppsala län fortsätter att växa och vara starkt. Givetvis kommer jat att blogga, kommentera och referera annat än mina egna evenemang under veckan - som kommer att bli hektisk men också säkert en aning avkopplande.