Den svenska modellen

Idag är det Första Maj. Det är dagen då vi firar vårens ankomst. Vi kan njuta av en dag i almanackan då vi arbetar eller är lediga, vilket vi nu önskar och beroende på yrke och arbetsscheman. Arbetarrörelsen betraktar det som sin egen högtidsdag. Just i år är temat för deras högstämda tal enligt uppgift "den svenska modellen".

Exakt vad som utgörs av denna modell är inte helt klarlagt. Den sägs vara ett uttryck för något mycket svenskt men har många drag som funnits i andra länder långt innan det infördes här. Modellen med en skattefinansierad välfärd och social omsorg skapades till exempel i 1800-talets nationalkonservativa Tyskland. Att just arbetarrörelsen hyllar modellen skulle kunna ses som ett uttryck för att den är sprungen ur politiska beslut fattade av arbetarrörelsens partier, men det stämmer inte heller. Åtskilliga delar av "den svenska modellen" bygger på politiska beslut fattade i vårt eget land långt innan socialdemokratin växte sig stark. Andra reformer grundades i en bred politisk enighet långt över nuvarande parti-och blockgränser.

En av de vanligaste definitionerna av "den svenska modellen" är en löne- och arbetsmarknadsmodell som växt fram i nära samverkan mellan arbetsgivare och löntagare. Redan på 30-talet insåg dessa bägge parter hur mycket stabila och långsiktiga förhållanden betydde för att det svenska näringslivet skulle växa sig konkurrenskraftigt. Den stabiliteten gynnade under många år svensk exportindustri och lade en viktig grund för det välstånd vi upplevt under de senaste decennierna.

Modellen som vi gärna kallar för svensk må vara just det. Men det går inte att slå fast exakt vad den innehåller, och lika lite kan en part på arbetsmarknaden, eller för den delen ett eller flera politiska partier, hävda någon sorts tolkningsföreträde när det gäller modellens innehåll. Det svenskaste med den svenska modellen är snarare att den är så allmänt omfattad att ingen kan ta sig rätten att tolka den entydligt. Det är inte heller det jag gör med den här texten.

En fråga som däremot behöver ställas är hur "den svenska modellen" kan utvecklas vidare under kommande decennier. Ska den se ut som den gjorde från 30-talet och fram till 70- eller 80-talet? Behöver den anpassas till nya förhållanden, på samma sätt som den lagstiftning och de överenskommelser som hittills präglat modellen? Då bör man ha flera saker i minnet.

Det första är att världen förändras. Marknaden för svenska exportprodukter ser inte ut som för åttio år sedan. Arbetslivet är annorlunda, och nya mönster präglar det internationella samhället.

Det andra är att människors villkor har förändrats. Arbetsmarknaden för åttio år sedan byggde i hög grad på stora industrier med hög grad av manuellt arbete. Andelen yrkes- och arbetsuppgifter som krävde högre utbildning var begränsat - och rekryteringen till dessa, ofta ganska kvalificerade, yrken kunde klaras av inom en snäv krets av övre medelklass.

Det tredje är att förändringar i samhället och i människors livsvillkor har lett till att politiken har förändrats, inte minst i vårt land. Ett litet fåtal intressepartier var väljare känner stark identifikation med ett väletablerat politiskt system har ersatts av ett mer mångfacetterat och därmed rörigare politiskt landskap.

Världen, och därmed spelplanen för den svenska modellen, ser helt enkelt annorlunda ut.


I det läget finns två valmöjligheter.

Det ena valet är att hålla fast vid det som är. Det är en enkel väg att gå, för det är alltid lätt att argumentera för det som är känt och välbekant.

Det andra valet är att de samhällsförändringarna i vitögat och verkligen våra utmana det faktum att världen, som sagt, förändras. Det ställer krav på att våga reformera samhällsmodellen så att den hänger med i en allt rörligare - och rörigare - omvärld.

Just nu ser vi också tydliga exempel på var skiljelinjerna går, och vilka politiska partier som väljer de ena eller den andra vägen.

Helt nyligen hölls en omröstning i Sveriges riksdag om en del av "den svenska modellen", nämligen ansvaret för lönebildning och avtalsförhållanden mellan arbetsmarknadens parter. I den omröstningen stod två block emot varandra. Det ena blocket bestod av de partier - regeringspartierna samt deras stödpartier Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet - som vill hålla fast vid en modell anpassad för efterkrigstidens industrialism, medan det andra blocket är mer anpassat till en värld där varor, tjänster, idéer, människor och kapital rör sig över gränser. Givetvis behöver vi även i en sådan rörlig värld ha stabila lagar och spelregler - men reglerna behöver också utgå från verkligheten.

Inte bara varor, utan också tjänster och idéer, har idag en helt annan rörlighet än för en generation sedan. Företag kan erbjuda sina tjänster långt utanför traditionella marknader. På samma sätt som Volvo och SKF kunnat bygga svenskt välstånd genom att exportera verkstadsprodukter över världen kan företag i andra länder idag erbjuda sina tjänster till svenska marknader och därmed bidra till ökat välstånd både i Sverige och utomlands.

Därför behöver den svenska modellen hela tiden utvecklas. Den behöver vara modern och följa med sin tid och vara lyhörd för hur omvärlden ställer krav på att tänka nytt. Politiskt innebär det att de partier som på allvar är beredda att "stå upp för den svenska modellen" också är beredda att ompröva sina egna sätt att se på arbetsmarknad, lönebildning, rörlighet och anpassning.

Jag tror att den svenska modellen hela tiden behöver utvecklas och anpassas till hur omvärlden förändras. Det var så Sverige växte sig starkt under perioden från 1870 och framåt. Nu är det dags att vi funderar på hur vi kan möta de kommande hundrafemtio åren, och inte stirrar oss blinda på de hundrafemtio år som gått.

Att göra rätt

Det här inlägget handlar om politiskt ledarskap och om hur politisk populism får sin näring. Att regeringen får tjäna som exempel ska inte tas som direkt kritik emot regeringen. Det skulle lika gärna kunna vara ett politiskt parti utanför nuvarande regering eller en enskild politiker.

Som bekant har vi sedan valet 2014 en feministisk regering. Exakt vad detta innebär är inte närmare definierat. Denna regering får nu kritik för att den inte deklarerar offentligt hur den röstade då Saudi-Arabien - vars regering knappast är feministisk - röstades in i Förenta Nationernas kvinnokommission.

Problemet är inte hur regeringen röstat. Problemet är inte heller att regeringen har ambitionen att driva en feministisk agenda. Däremot blir problemet stort när regeringen genom sitt agerande inte visar i handling vad man säger i ord.

Vi har som bekant också ett parti med feminismen i sitt namn i svensk politik. Detta parti är till skillnad från regeringen tämligen populistiskt. Det saknar en sammanhållen politik och drar sig inte för att inta helt oförenliga ståndpunkter. Däremot skulle detta parti knappast dra sig för att både rösta nej till en kvinnoförtryckande regim i FN - och högt och ljudligt deklarera hur man röstat även om det hade skapat en diplomatisk kris.

Att regeringen kallar sig feministisk men inte agerar så att feminismen upplevs trovärdig göder därmed populistiska partier både till vänster och till höger i politiken. Det äventyrar trovärdigheten hos politiska ledare och öppnar för en högst berättigad fråga hos väljarna: varför ska man tro på politiker som inte gör som de säger?

Dessvärre har just detta blivit allt mer utbrett i den politiska debatten. Det förefaller idag viktigare att låta bra än att göra gott. Politiker i alla partier - i vart fall alla seriösa partier - lägger betydligt mer kraft på att prata än på att handla.

Lyckligtvis finns det undantag, och därtill i den regering som kallar sig feministisk. Statsministerns agerande i samband med terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm har fått mycket beröm, och det är välförtjänst. det statsministern då gjorde var inte i första hand att prata en massa, utan att visa ledarskap genom att handla och verka. Det är ett sådant agerande som skapar förtroende för politiken och dess verksamhet.

Skatt, moral, samhällsansvar

Den senaste tiden har förslag på skattehöjningar duggat tätt. Höjda marginalskatter, begränsade avdragsmöjligheter, skatt på bilar, på flygresor och eventuellt på socker är några av de förslag som dykt upp i debatten. Samtidigt förs också en diskussion om vem som ska betala skatt och vem som egentligen drabbas eller gynnas av de allt högre skattenivåerna.


I en sådan debatt bör vi ha i minnet att skattepolitiken har en moralisk dimension.


Naturligtvis ska vi alla betala den skatt vi är skyldiga enligt lag att betala. Men det finns också skäl att fundera en stund över vem det är som betalar skatt, och hur mycket skatt vi betalar beroende på ekonomiska omständigheter.


Det finns också en ganska bred enighet om att skattesystemet gott kan ha en viss progressivitet. Att den som har gott ställt kan betala lite mer i skatt än den som helt saknar marginaler är knappast kontroversiellt. Men sedan börjar det bli lite knepigt.

De flesta av oss anser nog också att ett bra skattesystem är effektivt och upplevs som rättvist av de allra flesta. Den knepiga frågan blir då vad som händer om några skattebetalare upplever att systemet missgynnar dem även om de snällt betalar de skatter de är skyldiga. Frågan är också vad som händer med skattemoralen när de som betalar mest både i absoluta och relativa termer hela tiden får höra att de är parasiter och smitare - trots att de betalar mer än andra.


Med andra ord är vänsterns retorik kring skattemoral hos dem som betalar mest inget annat än förödande. Höga skattenivåer i kombination med progressiv beskattning och en vänsterretorik som pekar finger åt högskattebetalare ökar om något risken för att samhället slits sönder.


I ett samhälle som mår bra vill alla var med och bidra till det gemensamma bästa. I ett samhälle där vänsterns populistiska retorik tillåts råda ökar risken för att de som behövs genom att de bidrar väljer att betala sin skatt någon annanstans. Vi som i så fall blir kvar bör kanske fundera i förväg på vad det kan innebära.

Först som sist

Jag hör ofta från dem som ogillar företagande, mångfald och valfrihet i välfärden att "vinsten kommer först" för dem som driver företag. Det är ett direkt okunnigt resonemang.


Allt företagande börjar med intäkter. Intäkter är inte detsamma som vinst. Intäkter är det man behöver för att betala företagets alla kostnader.


Kostnaderna är å andra sidan helt nödvändiga för att det ska kunna bli några intäkter. Kostnader för ett företag är exempelvis personal, hyror, förbrukningsmaterial och att berätta för dem som genererar intäkter att man finns.


Intäkterna kommer nämligen från dem som tycker att man gör ett bra jobb. Inga intäkter kommer av sig själva.


Vad är då vinsten?

Mycket enkelt. När man bedrivit verksamhet (vilket alltså genererar kostnader) och fått betalt (intäkter) för det man gör, så blir det kanske lite grann över.


Kanske. Det är absolut ingen självklarhet i ett företag att intäkterna överstiger kostnaderna. I många fall är det tvärtom, och då blir det förr eller senare konkurs.


Men om man ändå lyckas med det ganska svåra konststycket att göra av med mindre pengar än man drar in, så kan man i bästa fall få lite grann över. Det är det som i företagsekonomiska sammanhang kallas för vinst.

Den, vinsten alltså, kommer på den plats i företagets årsredovisning som denna text nu har kommit till.

Vinsten kommer sist. Allra sist. Framför allt blir det ingen vinst förrän kostnaderna är betalda. Det är den kanske mest grundläggande av alla företagsekonomiska principer, och det vore bra om alla vi som diskuterar denna fråga vore överens om att det är så

Att styra ett bolag

De senaste dagarna har turerna i fondbolaget Allra skapat rubriker. Jag kan inte kommentera själva bolaget närmare eftersom jag saknar detaljkunskaper. Det ger däremot anledning att fundera allmänt kring uppdrag i bolagsstyrelser och vad det innebär, utan att säga hur det gått till i just det nämnda bolaget.

Att ta plats i en bolagsstyrelse innebär inte bara att delta i sex-sju sammanträden och skriva under årsredovisningen. Att vara styrelseledamot innebär också att styra bolagets operativa ledning, utöva intern kontroll, bevaka bolagets omvärld och vara beredd att svara på frågor om bolagets verksamhet. Man har helt enkelt stort ansvar för bolagets väl och ve. Att i det läget säga ”jag visste inte” om bolagets interna förhållanden är verkligen inte att ta det ansvar som lagstiftningen, och rimligtvis också bolagets ägare, ställer på en styrelse.

Lika orimligt är det att personer sitter i tiotals eller fler bolagsstyrelser och samtidigt försöker upprätthålla en illusion av att göra nytta i sagda styrelse. Att ägna professionell tid åt styrelsearbete i bolag kräver tid, och någonstans finns en gräns för hur lite tid det är rimligt att lägga på styrelseuppdraget. Exakt hur många uppdrag som är ”för många” kan bero på flera faktorer, men en bra tumregel är att uppdraget tar minst den tid med rimlig timtaxa som styrelsearvodet utgör. Föreställningen att man för tiotusentals kronor i årsarvode kan sköta ett styrelseuppdrag genom att gå på några möten är felaktig, och som sagt stridande emot lagstiftningens anda.

Jag tar gärna uppdrag i bolagsstyrelser, och bidrar då med lång erfarenhet från olika verksamheter. I så fall lägger jag ned tid, ställer frågor, ger förslag och pratar om bolaget i sammanhang där det lämpar sig. Jag är bollplank till VD och ordförande och ibland till andra i bolagets ledning, följer inte bara bolaget utan också dess marknad och ser till att vara väl påläst när det är dags för styrelsemöte. Dessutom har jag validerad kunskap om styrelsearbete, informationsgivning, kapitalförsörjning, redovisning och internkontroll.

Dessutom har jag ibland haft nöjet att valbereda, och ser då till att inte plocka in fem likadana kompetenser. I stället gäller det att bredda styrelsen, hitta ny kunskap och inte minst bidra till insikt om sådant som inte självklart är bra för bolagets utveckling men som kan påverka i rätt riktning.

Hör gärna av dig om du är verksam i näringslivet och vill få bättre tryck i styrelsearbetet. Rätt använd är en styrelse ett oerhört viktigt strategiskt redskap i ett välfungerande bolag. Fel använd är styrelsen i bästa fall en formalitet. I värsta fall är styrelsen till ren skada för bolagets utveckling. Sådana styrelser ska bytas ut.

Naivitetens pris

Skattemyndigheten berättar idag att man kommer att granska vissa bostadsområden särskilt. Det är bra - och det kommer att främja integration och öppenhet. De områden som räknas upp är inte bara beryktade för hög kriminalitet, utan också för hög andel invandrare.

Det betyder inte att flertalet invandrare är kriminella. Det är heller inte ett erkännande av att den som är utlandsfödd på något sätt skulle vara disponerad för högre sannolikhet att bli kriminell. Däremot är det ett konstaterande av en helt annan sak: ett fritt och öppet samhälle måste också vara en fungerande rättstat där den som begår brott kan räkna med att bli uppspårad och lagförd. Det gäller givetvis oavsett etnisk bakgrund.

Det vi just nu ser flera exempel på är hur en naiv inställning till brott och straff är omöjligt i ett fritt och öppet samhälle. Det är en inställning som inte gynnar den invandrare som vill arbeta hårt, sköta sig och bli en del av vår samhällsgemenskap. Däremot finns det uppenbart grupper som kunnat dra fördel av kombinationen bristande rättssäkerhet och öppen attityd till migration.

Naturligtvis finns det inget skäl att skylla det på en generös migrationspolitik. Återigen är de allra flesta som kommer till vårt land ärliga och ambitiösa personer som inget hellre vill än att bli en del av samhällsgemenskapen. Men det gäller inte alla, och vi som tror på öppenhet måste samtidigt vara tydliga med att öppenheten inte gäller dem som väljer brottslig verksamhet som försörjningskälla.

Svensk rättspolitik har präglats av en naiv eftergivenhet mot brottslighet under alldeles för lång tid. Dessvärre har den naiviteten understötts av en skatte- och arbetsmarknadspolitik som gynnat skattefusk, svartarbete och trixande. Det har gjort att kriminell verksamhet har kunnat sko sig på en naivitet som sträcker sig långt utanför de kriminellas egna led. Naiviteten ha å andra sidan inte bara funnits i en missriktat välmenande vänsterdebatt utan också bland oss helt vanliga medborgare.

Utvecklingen kallar på ansvar. Vi som tror på det öppna samhället måste vara tydliga med att det också förutsätter en fungerande rättsstat. Det ska inte löna sig att begå brott, och det ska heller inte vara bekvämt att åka fast. Därför behövs en stramare rättspolitik som gynnar den som är skötsam och leder till att den som har oärliga avsikter tänker efter mer än en gång.

En sådan utveckling är möjlig, men den kräver politisk vilja och resurser.

Att våga se samhällsproblem

Det blev en hel del reaktioner, positiva och negativa, på det inlägg jag skrev på Facebook om polisen som skrivit om sin arbetssituation.

Debatten som följt är, liksom det refererade inlägget, lite symptomatisk.

Jag förstår den enskilde polismannens frustration. Däremot har jag föga förståelse för ett inlägg, skrivet av en polis som refererar till sin yrkesroll, som förenklar kriminologiska samband som en polisman, i tjänsten såväl som utanför den, bör förhålla sig professionellt till.

Så var det sagt.

Men det finns ännu en aspekt på debatten. Det är den svartvita föreställning som bygger på att man antingen är reservationslöst för öppenhet och en friare rörlighet - och därmed också tillåtande till baksidorna av en sådan migrationspolitik. Eller också är man motståndare till en allt för omfattande migration - och då kan man ge sig själv legitimitet för allsköns problem som man således kan skylla migrationen för.

Det finns en överrepresentation av utrikes födda och andra generationens invandrare i brottsstatistiken. Vad jag vet är det ingen som ifrågasätter det. Vad som däremot orsakar denna överrepresentation är väl värt att diskutera.

Det går enligt den kriminologiska sakkunskapen att finna tre orsaker till överrepresentationen. Jag kommer framför allt att hålla mig till en av dem. De tre orsakerna är:

Diskriminering inom rättsväsendet

Förhållanden kopplade till ursprungslandet

Faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige

Av allt att döma är den tredje av dessa den mest intressanta från ett integrationsperspektiv.
Vi vet nämligen också att det finns gott om andra svårigheter för den som invandrat till Sverige. Arbetslösheten är högre bland utrikes födda och deras barn. De har - sannolikt med koppling till arbetslösheten - lägre medelinkomst och av dessa faktorer svårare att etablera sig i samhället. Andra faktorer som påverkar är bostadssituation, utbildning och språkkunskaper.
Det finns således en rad faktorer som, utan att gå in på etniska förhållanden, gör livet besvärligare för den som kommit från ett annat lan än för den som är född i Sverige. Det är väl egentligen så självklart att det inte behöver skrivas.
Men det leder också till två ytterligare frågor: måste det vara så här? Vad går att göra åt saken?
Då finns det också skäl att - på samma sätt som "högerpopulismen" måste utmanas om en enkel bild av förhållandet mellan invandring och kriminalitet - utmana populismen till vänster om en förenklad syn på invandrares levnadsförhållanden.
Generellt sett har invandrare helt enkelt besvärligare levnadsförhållanden än vi som bott här lite längre. Det faktum att vi kombinerat en generös migrationspolitik med en alldeles för slapp integrationspolitik har skapat klyftor. Det är ett samhällsproblem som behöver erkännas - särskilt av den ständigt fingerpekande vänsterpopulismen. Det som skapat klyftorna - som absolut är ett samhällsproblem - är inte "alliansens skattesänkningar" (det finns faktiskt ingen som helst empiri för det) utan en politik på områden som arbetsmarknad, skola och socialpolitik som lett till att de som kommer från andra länder har svårt att ta sig in i, och upp i, samhället.
I vissa fall - alldeles för många, men inte så många som i vulgärdebatten - leder till kriminalitet och därmed till en ökad otrygghet i hela samhället. I de flesta fall blir dessa många fattiga inte alls kriminella - men fattiga är de likväl.
Brottslighet är ett samhällsproblem, men sociala spänningar är ett större sådant. dessa sociala spänningar beror inte alls på vänsterns favoritförklaringsmodell - att skatterna sänkts och "de rika blivit rikare" - utan på en arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik som ställt dem som behöver utanför det samhälle vi andra är inkluderade i.
Därför är det glädjande att socialdemokraterna nu aviserar en ny utbildningspolitik byggd på kunskap och bildning. Att vi däremot skulle få se en arbetsmarknadspolitik byggd på inkludering och rörlighet är nog däremot lite för mycket begärt.

De hunsades revansch

En av dagens stora nyheter handlar om barnmorskan som vägrar utföra en arbetsuppgift, och får starkt stöd för sin vägran av diverse lobbygrupper. Jag vill påtala att jag inte stöder barnmorskans ståndpunkt på något sätt.

Däremot förstår jag den, och tror det är viktigt att förstå för att kunna tolka vad som just nu händer i opinionen och hur det påverkar samhällsklimatet både i vårt land, i Europa och i övriga världen - inte minst i Donald Trumps USA.

"We are the 99 per cent" skanderade talkörerna som ockuperade Wall Street för en tid sedan. Så värst många var de nu inte, men de tog sig rätten att tala inte bara för sig själva utan också för "alla andra" som de ansåg sig vara företrädare för. I höstens presidentval fick vi den korrekta bilden. De demonstrerande vänsterelementens kandidat Bernie Sanders vann inte ens den demokratiska nomineringen, och Hillary Clinton lyckades inte besegra Donald Trump när det gällde att vinna flest antal elektorer (läs: vinna tillräcklig majoritet i rätt delstater).

Under de senaste åren har mycket hänt i opinionen när det gäller rättigheter för tidigare marginaliserade grupper. På område efter område har samhället liberaliserats och därmed blivit friare, öppnare och mer rättvist - tycker de allra flesta av oss. Men när jag beskriver de grupper det rör sig om (utan att nämna någon särskild grupp vid namn), så bör man också ha i minnet att inkludering av vissa tidigare marginaliserade grupper alltid leder till risken för att något annat händer, och det är att nya grupper i stället upplever en tilltagande marginalisering. Förr eller senare kommer då den dag, då gungbrädan tippar över.

I USA har den redan kommit, och frågan är hur långt bort den befinner sig i vårt eget land.

Jag vill absolut inte misskänna den positiva utveckling vi sett under senare år. Jag är rent av stolt över att ha varit delaktig i utvecklingen i flera fall, och det finns mer att göra. Men ett i verklig mening inkluderande samhälle behöver alltid titta sig över axeln medan utvecklingen pågår, och ställa sig den lika viktiga som knepiga frågan "är alla med"?

Det vi kan lära oss om processen kring kvinnan som vägrar utföra aborter är att alla inte är med. Det finns inte en entydig uppfattning om har samhället ska utvecklas, och det finns en växande klyfta mellan olika ståndpunkter. Det är dessutom en klyfta som växer i takt med att vissa uppfattar att andra blir vinnare medan de själva står kvar utan att kunna räkna hem några segrar. Nu gör de i allt högre grad sina röster hörda.

Och om vi rannsakar oss själva, så får vi erkänna att vi hör dem, även om vi inte lyssnar på dem.

I USA lyssnade inte demokraterna, och dessvärre inte heller viktiga delar av det republikanska partiet. Det ledde till att presidenten i USA heter Donald Trump, och att vi nu i rasande fart upplever en utveckling i allt annat än önskvärd riktning för många av oss.

Vi har en del att fundera på om den utvecklingen ska vändas, och det är bråttom. Frihet och öppenhet kan inte tas för givet. Och de stora frågan är hur vi inkluderar.

Ordet är fritt

Det har uppstått en intressant debatt om yttrandefrihetens former. Även om ingen motsätter sig allas rätt att komma till tals, finns det väldigt olika sätt att se på hur rätten till det fria ordet kan värnas.

Det fria ordet värnar inte sig själv. Om vi inte är många som ständigt är vaksamma, så finns alltid en risk för att yttrandefriheten snärjs in utan att vi ens märker det. Yttrandefriheten värnas genom att tillämpas, inte genom att hyllas.

Yttrandefriheten hotas inte heller i första hand av sina ivrigaste motståndare, för de är lätta att känna igen och därmed lätta att bekämpa. Vi kan alla gå till storms emot censur, eller emot att legitimt majoritetsvalda politiker använder sin maktposition till att inskränka yttrandefriheten. Riktigt knepigt blir det däremot, när försvarare av det fria ordet säger "yttrandefrihet, men..." och tycker att yttrandefriheten på olika sätt ändå kanske kan vara lite relativ. Vi måste ju bekämpa de där som säger sånt där som vi inte gillar. Vi måste markera, och på det sättet kanske få tyst på dem.

Att gilla yttrandefrihet måste också vara att gilla fri åsiktsbildning. Då kan man naturligtvis tycka illa om vissa åsikter (de man inte själv delar, nämligen) men absolut inte om det faktum att olika åsikter faktiskt existerar.

Får då vilka åsikter som helst fritt framföras var som helst? Självklart inte. Det finns givetvis alla möjliga begränsningar som vi alla måste finna oss i. Rätten att yttra sin åsikt är inte samma sak som rätten att yttra sin åsikt var, när och hur som helst. Det finns andra lagar, och det finns rent mänskliga hänsyn att ta.

Det finns självfallet ingen rättighet att få en insändare publicerad i en tidning eller att få en bok marknadsförd i en bokhandel. Det finns å andra sidan inga lagar som förbjuder motsatsen. Vilka arenor vi öppnar för tillämpning av det fria ordet är helt och hållet upp till oss alla. Men av exakt samma skäl delar vi också ansvaret. Den som aktivt väljer att stänga en viss kanal för en viss typ av åsikter må alldeles självklart göra det, men bör då också besinna vad den utdragna konsekvensen kan komma att bli.

Däremot delar vi alla en skyldighet. Det är att värna det fria ordet genom att ge det utrymme, och det gör vi genom att även låta våra meningsmotståndare komma till tals, hur rysliga och motbjudande vi än finner deras ståndpunkter.

Jag talade nyligen med redaktören för ett framträdande debattorgan med vänsterorientering. Vederbörande oroade sig för debattens polarisering, för oförmågan att samlas kring ståndpunkter och för oviljan att med gemensam referensram pröva varandras argument. Det är en högst begriplig oro, men den är också lätt att förklara. När vi, oavsett ståndpunkt, är totalt ovilliga att ta till oss av motståndares resonemang, så blir det naturligtvis svårare att hitta gemensamma utgångspunkter. Så om det första vi gör när vi stöter på för oss själva misshagliga åsikter är att stöta dem ifrån oss, så bidrar vi - hur svårt det än kan vara att erkänna - till att stympa den öppna debatt som är ett av yttrandefrihetens fundament.

Det är så lätt att reflexmässigt försvara något annat, och på köpet råka offra det fria ordet. Vi har säkert alla gjort det ibland, och jag är bara tacksam när jag blir påmind. Men det är också ett skäl för att vara uppmärksam. Låt därför varje meningsutbyte börja med att lyssna, för det fria ordets skull.

Med andra ord

Landstinget ska byta namn. Det gamla begreppet ska bytas ut mot "region" för att markera att landstinget fått nya uppgifter. Det må så vara - men det viktigaste signalen borde kanske i stället vara att sjukvård och kollektivtrafik fortfarande är de klart viktigaste uppgifterna.

Är detta en viktig fråga? Ja och nej. Vad landstinget/regionen heter är förstås helt underordnat, men om namnfrågan då skymmer de mycket viktigare frågorna om vad som är regionens kärnuppgifter, så kan en ren struntsak få ganska tråkiga konsekvenser.

Regionen (som det nu alltså ska heta) omsätter varje år långt över tio miljarder kronor. Huvuddelen av detta består av landstingsskatt (som det fortfarande heter) och används för att finansiera sjukvård. Det är dessutom den just nu viktigaste politiska frågan. Därmed kan vi också ganska enkelt sluta oss till hur regionen (nya namnet alltså) på bästa sätt vinner respekt hos invånarna. Det är genom att bedriva E en sjukvård som är så bra att den inger förtroende. Det är, dessvärre, lite si och så med den saken för tillfället.

Det klokaste budskapet från politiker (jag är själv en av dem) och tjänstemän i regionen borde alltså vara att man jobbar på allt vad man kan för att sjukvården ska bli bättre. Redan i en nyhet om namnbytet borde alla berörda fokusera på uppdraget - och markera att namnfrågan är underordnad.

När man då i nyhetsinslaget om namnbytet får se ett rykte om att tjänstemän som slinter med tungan ska "få böta" så finns det goda skäl att höja ett ögonbryn. OM man får böta för att man råkar säga fel namn - vilka böter väntar då för den som är ansvarig för inställda bussar, orimliga väntetider eller brist på personal?

Namnbytet är alltså ingen stor fråga. Regionens verksamhet är desto större och viktigare. Just därför bör alla kommunicera att det är verksamheten som är viktigast. Då får man också respekt från de invånare som vi politiker tjänar.

En modernare sjukvård

Jag har just läst en mycket intressant artikel i Dagens Samhälle. Artikeln handlar om regeringens nya lagförslag, som ska förhindra att viss verksamhet förläggs utanför universitetssjukhus. Det är ett förslag som går rakt emot den utveckling som pågår i många (även S-styrda) landsting, och som är en viktig del av vårdens modernisering.
Det händer just nu väldigt mycket i svensk sjukvård. Allt mer vård kan utföras utanför de stora sjukhusen som en följd av den medicinska och tekniska utvecklingen. Sjukdomar som för några års edan krävde långvarig inläggning kan idag behandlas utan att patienten ens behöver besöka ett sjukhus. Det ställer krav på att kunna gemomföra strukturförändringar av vården som inte har det minsta med ideologi eller med synen på privata vårdgivare att göra.
Flera av de landsting och regioner som anses som moderna och nytänkande driver också en sådan utveckling, åter igen oavsett färg på den politiska ledningen. Ett exempel är Region Östergötland, som tillsammans med andra närliggande landting ser över vilken vård som behöver bedrivas på universitetssjukhuset i Linköping och vilken vård som i stället kan förläggas till andra orter - och till andra huvudmän.
Omstöpningen har sin grund i begreppet universitetssjukvård. I framtiden kommer all sjukvård att på olika sätt vara föremål för forskning, utveckling och utbildningen. Modellen där dessa frågor "låstes in" på universitetssjukhus är föråldrad. De moderna och nytänkande organisationerna i sjukvården öppnar all sjukvård för samarbete och fokuserar på att hitta goda former för att skapa detta. Det är, som sagt, möjligt som en följd av teknisk och organisatorisk utveckling. De landsting som driver utvecklingen hårdast kommer också inom några år att ha den modernaste sjukvården och, av allt att döma, den slagkraftigaste medicinska forskningen och utvecklingen.
Vårt landsting väljer att döma av remissvaret på utredningen, en annan väg. I ett läge då den allmänna uppfattningen är att utredningen är slarvigt skriven och okunnig om vårdens utveckling, har landstingsttyrelsen i vårt landsting valt att tillstyrka utredningen i sin helhet. Det är ett mycket oroande förhållningssätt, som också kommer till uttryck i konkret politik.
Universitetssjukvården förändras inte bara i en rasande takt. Den söker sig dessutom helt nya former. Gränssnittet mellan sjukvård och teknik förflyttas. Samverkan mellan huvudmän för sjukvård och för äldreomsorg blir allt viktigare. Nya forskningsområden skapas både inom teknik och hälsa och inom olika delar av vården. Allt detta kräver en akademisk vårdmiljö som kan anpassa sig till förändringar. det rimliga vore att vår universitetsssjukvård i Uppsala län gick samma väg.
Men så är inte fallet. I stället råder en otidsenlig inställning som i sig är ett hot emot Akademiska sjukhusets framtida ställning som universitetssjukhus. När andra landsting och regioner i vårt närområde moderniserar och driver på en utveckling som skapar en modernare vård, så står landstinget i Uppsala kvar i en gammaldags inställning till hur sjukvård ska organiseras och bedrivas.
Det ska bli intressant att se vad den politiska ledningen kommer att skylla ifrån sig på, när den här utvecklingen blir verklighet.

I en stökig tid

Förutvarande statsministern Fredrik Reinfeldt intervjuas av Aftonbladet, och givetvis kommer det omtalade "öppna era hjärtan" från slutskedet av valrörelsen 2014 upp. Reinfeldt vidhåller att invandring är någonting bra och påpekar syrligt att de som motsätter sig människors rörlighet sällan pratar om de positiva effekterna med rörligheten.

Efter intervjun utbryter, föga oväntat, en diskussion i sociala medier. De som - likt jag själv, för övrigt - delar Reinfeldts uppfattning tycker förstås att det är bra att han uttalar sig. De som verkligen vill se stängda gränser hävdar hånfullt att den situation som uppstått helt och hållet beror på statsministerns naiva uppfattning i frågan. Men alla verkar missa att Reinfeldt faktiskt inte uttalar sig om det aktuella inrikespolitiska läget i Sverige. Han ger uttryck för en principiell och djupt ideologisk uppfattning om en idealisk samhällsutveckling.

Jag ska inte ge mig på någon sorts tolkning av vad Fredrik Reinfeldt hade sagt om han verkligen haft en åsikt om svensk inrikespolitik idag. Däremot kan det vara på plats att påminna om en sak, som vi nya moderater verkar behöva en påminnelse om. Fredrik har sagt fler saker värda att lägga på minnet än "öppna era hjärtan".

Förändras eller dö
Jag minns nu inte på vilken konferens eller stämma han sade just så, men jag minns mycket väl innebörden och syftet. Det handlade om den dogmatiska tron på att det finns ett perfekt samhälle, och att det finns en perfekt ståndpunkt som i varje givet läge är den rätta och därmed värd att försvara. I stället finns det goda skäl att i varje givet läge först fundera över vilka grundläggande värderingar och principer som är värda att försvara, för att därefter fundera över hur man gör det bäst.

Vi nya Moderater har under de senaste dryga tio åren många gånger haft modet att förändras. Vi har kunnat göra det genom att ifrågasätta våra egna dogmer baserat på det faktum att omvärlden förändras. Om vi inte hade haft det modet, så hade vi förmodligen inte kunnat behålla den position i svensk politik som nya Moderaterna har idag. Och om vi inte lyckas bevara det förhållningssättet, så är det förmodligen bara en tidsfråga innan vi inte längre är ett parti i takt med aktuella och moderna värderingar.

Trygga i värderingarna
Vi nya moderater ska stå för öppenhet och rörlighet. Vi ska våga vara nyfikna och bejaka det som är okänt. Framför allt ska vi våga gå in i framtiden med en frimodig insikt om att förändring för det mesta är någonting bra. Om inte annat är det något som historien lär oss.

Men vi har också en stark och obruten tro på rättsstatens principer. Vi tror på lagar som är lika för alla, som gäller för alla och som tillämpas lika för alla. Vi tror på demokratiska fri- och rättigheter, men att vi tror på den innebär också att vi tror att de ska upprätthållas. Vi tror, sist men inte minst, på människors frihet - men också att den enskilda människans frihet måste sättas i relation till den samhällsgemenskap vi lever i.

De värderingarna byggde nya Moderaterna, och lade en grund för att tillsammans med de andra partierna i Alliansen stegvis bygga ett frihetligare samhälle än det vi tog över efter valsegern 2006.

I en ny omvärld
Sedan valet 2014 har mycket hänt. Det blir allt mer uppenbart att Alliansen är den politiska kraft som inte bara står för frihet och öppenhet, utan dessutom förmår kombinera dessa grundläggande principer med en fungerande rättsstat. Det kräver förmågan och modet att inte saklöst tillåta öppenhet till varje pris - men väl att med öppenheten och humaniteten som ledstjärna också ha förmågan att upprätthålla rättsstaten och välfärdsstaten. Om man då tolkar "öppna hjärtan" som en signal om att Sveriges gränser är öppna utan förbehåll, så är man inte bara naiv. Man har dessutom missat viktiga delar av de grundläggande principer som är viktiga att försvara.

Vi lever i en stökig tid. Det ställer särskilt höga krav på att verkligen fundera på vilka värden och värderingar som är viktiga att försvara. Det kräver också en insikt om att den politik värderingarna uttrycker måste hålla ihop och vara i takt med hur samhället utvecklas. Den förmågan var en grundbult i utvecklingen av nya Moderaterna, och den måste just därför vårdas mer än någonsin.

Olika sorters mördarideologier

Innan du läser det jag har skrivit här nedanför kan du läsa det reportage som detta kommer ifrån här. Inslaget handlar egentligen om Kommunistiska Partiet, som lever i viss välmåga i Göteborg. Men överslätandet av detta partis arv säger något om var grogrunden finns för andra odemokratiska rörelser i vår politiska snårskog. Det finns ingen anledning att behandla partier med kommunistiska rötter annorlunda än de med nazistiska.
Så: titta på reportaget om kommunisterna och läs denna transkription av reportaget. Fundera sedan på hur det kommer sig att vi behandlar totalitära ideologier olika, och vad det kan leda till.

Personnamnen och andra egennamn är påhittade, i övrigt har jag i alla fall försökt vara autentisk.

....
I våras för 71 år sedan föll Nazityskland samman. I Västeuropa var det många nazistpartier som bytte namn. Men det finns fortfarande de som kallar sig nazister. – Hitler är en av 1900-talets stora politiska tänkare, anser Nisse Nilsson, ordförande i Nazistiska partiet. Men om diktaturen och de miljontals som dödades vill man inte gärna tala om i dag.

– Nazismens grundtankar, ett samhälle där det är arbetarnas och vanligt folks intressen som styr i stället för elitens är det enda alternativ som finns, säger Nisse Nilsson.

Han visar runt i Hitler-Goebbelshuset, partihögkvarteret i centrala Göteborg. Här finns också bokhandeln Sieg Heil och partitidningen Folkmakts redaktion där Gertrude Offenbach är chefredaktör.

– Vi vill spegla de vanliga, arbetande människornas perspektiv. Annan media tar ju nästan alltid judarnas och finanskapitalets perspektiv, säger hon.

Inga tankar på att överge ordet nazist

Sedan nazismens fall i Centraleuropa har ordet ”nazist” för de allra flesta varit ett skällsord. Den förre Folkdemokratledaren Karl Karlsson pressades under flera år att sluta använda det begreppet om sig själv. Femton år efter att Folkdeokraterna slutade kalla sig nazister gjorde också Karl Karlsson det.

Men hos Nazistiska partiet finns inga sådana tankar. På väggarna hänger affischer i med hakkorset och i Nisse Nilssons bokhylla står en byst av revolutionsledaren Adolf Hitler.

– Han är en av 1900-talets stora politiska tänkare, säger Nisse Nilsson.

Trots miljontals dödade – ”inget fel på ideologin”

Tiden efter det tyska maktövertagandet 1933 dödades tiotusentals människor i Nazityskland.

– Att maktövertagandet alldeles efter Weimarrepubliken var en ganska tuff period, det är väl ganska givet, är Nisse Nilssons förklaring.

Under det kommande decenniet, under Adolf Hitlers styre, dödades och mördades miljontals människor. Men Nazistiska partiet står fast vid att det inte är något fel på ideologin. Felet i Hitlertyskland var att ledarskiktet skaffade sig egna privilegier och lät sig korrumperas, hävdar man.

– Då började man bygga upp en maktfullkomlighet, en toppstyrning som blev ett hot mot hela grundtanken, säger Nisse Nilsson.

Diktatur och väpnad kamp kvar i partiprogrammet

Partiet betonar sina rötter i det nazistiska arvet och i partiprogrammet finns fortfarande de mest hårdföra formuleringarna från den nazistiska historien.

Demokratin, såsom den ser ut i Sverige och andra västländer, är absolut inget ideal. Istället förespråkas en ”nazistisk ekonomi” som ska ”spränga den borgerliga demokratins begränsningar”. Den ska gälla också ekonomin, som ska tas över av folket.

Våld är inte uteslutet. Under en ”övergångstid” ska ”judeklassens diktatur” (alltså dagens samhällsordning/reds anm) ersättas av ”folkets diktatur”. Folket och deras förbundna måste därför ”vara förberedda på väpnad kamp”.

– Man måste räkna med att de som sitter på privilegierna inte kommer att vara beredda att släppa dem utan att använda sig av lagar och polis och annat för att skydda dem och i det läget är vi förberedda på det. Vi vill i stället ha lagar som till exempel stoppar människor från att blanda sig och flytta hur som helst säger Nisse Nilsson.

”Dagens samhälle ingen demokrati”

Men våld är alltså möjligt för att åstadkomma politisk förändring?

– Det hoppas jag inte. Men historiskt sett har plutokraterna visat att de är beredda att använda våld för att skydda sig, men Sverige är ett fredligt land och vi nazister är de fredligaste av människor så jag hoppas att det inte ska behöva bli så. Men i ett program beskriver vi de historiska erfarenheterna, säger Nisse Nilsson.

Diktatur, det låter hemskt!?

– Jo, men när det formulerades en gång i tiden hade det ju en helt annan värdeklang än vad det har efter Stalin och annat.

Men ert program är från 2014?

– Jo men, det är del i den nazistiska begreppsapparaten och tillhör en av de mer svårförklarliga delarna att kommunicera. För man tänker något helt annat när man hör det, säger Robert Mathiasson.

– Man måste förstå att vi inte tycker att dagens samhälle är en demokrati. Vi lever i mångkulturens diktatur nu, säger Gertrude Offenbach.

Nära frågor i vardagen

Men i vardagen är det mer näraliggande frågor som partiet jobbar med. Varje år är partiet med och organiserar löpartävlingen Fredsloppet i Slottsskogen i Göteborg. I år gick överskottet till kampen mot Israel. Andra frågor som partiet driver är Sverige ut ur EU, höjda pensioner, nej till Nato och nej till blandäktenskap.

– Vi går ständigt och jämt emot den folkfientliga politiken. Bland annat i de fullmäktigeförsamlingar vi sitter med i. Ibland får vi med de andra, men oftast röstar de som det är beslutat i Bryssel att man ska rösta, säger Nisse Nilsson.

Ekonomisk demokrati

Debatten om vinster i välfärden börjar allt mer likna en ideologisk strid som många av oss känner igen. Jag tänker på debatten om införande av löntagarfonder under 70- och 80-talen. Den gången slutade allt väl tack vare en bred folklig uppslutning för en av demokratins och rättsstatens viktigaste institutioner: det fria företagandet.

En av de frågor som då diskuterades flitigast var det minst sagt Orwell-inspirerade begreppet "ekonomisk demokrati". Fonderna sades vara steget som ledde till den ultimata demokratiseringen av samhället, eftersom också ägandet skulle spridas på samma sätt som det politiska inflytandet spriddes genom införande av allmän rösträtt.

Det är bara det att resonemanget fungerar exakt som den orwellska förebilden. För demokrati handlar inte bara om allmän rösträtt, utan också om andra institutioner i samhället som är en förutsättning för att rösträtten ska vara meningsfull.

Ett samhälle blir inte fritt, bara för att man kan gå till valurnan vart fjärde år. Det räcker inte ens med olika alternativ att rösta på. det behövs också en fri åsiktsbildning och ett samhällsliv som ger medborgarna utrymme att göra egna ställningstaganden. Därför räcker det inte ens med yttrandefrihet, utan det behövs ytterligare medborgerliga fri- och rättigheter som säkerställer att demokratin inte bara är en form för att utöva rösträtt.

En sådan förutsättning är äganderätten, som också blev den fråga som avgjorde den ideologiska striden om löntagarfonderna. Om vi inte själva kan fatta egna beslut om hur vi använder frukterna av vårt arbete, så finns det verkligen goda skäl att fråga sig om samhället är fritt. Därför måste äganderätten - och därmed det fria företagandet - alltid värnas som en del av en fungerande, fri och öppen demokrati.

Förespråkarna för vinstbegränsning, och för löntagarfonder, vet naturligtvis om detta. Det är därför de lindar in sina argument i precis allt de kan hitta för att undvika en debatt om äganderätt och ekonomisk frihet.

Äganderätten, och rätten att förfoga över frukterna av sitt arbete, är en lika omistlig del av ett fritt och öppet samhälle som yttrandefriheten och den allmänna rösträtten. Kom ihåg det nästa gång någon som kallar sig demokrat påstår något annat.

Politisk demokrati förutsätter rösträtt, men också yttrandefrihet och fri åsiktsbildning. Ekonomisk demokrati förutsätter äganderätt, men också rätten att verkligen förfoga över sin egendom, att fritt sluta avtal och att disponera resultatet av sitt arbete. Det är värt att tänka på i debatten om "vinster i välfärden".

Vem betalar vår gemensamma kaka?

Vi vet ju alla vad det är som finansierar vår gemensamma välfärd. Det är skatterna, och skatterna är det riksdag, landsting och kommuner som bestämmer om. Så det är politikerna i riksdag, landsting och kommuner som avgör hur mycket välfärd det blir.

Ett sådant resonemang är ganska enkelt för de flesta av oss att ställa upp på. Skatter beslutas politiskt, och skatter finansierar välfärden. Men är det verkligen så enkelt?

Jag har skrivit tidigare om det olyckliga motsatsförhållande som ofta målas upp mellan dem med höga inkomster, och hur de beskrivs som ointresserade av välfärden, och det offentligas behov av intäkter. I själva verket är en välfärdsmodell som den vi har i vårt land helt beroende av att det finns människor som är aktivt intresserade av att genom att tjäna pengar och betala skatt bidra till gemensamma åtaganden.

Samtidigt finns det nog ingen som, oavsett inkomstläge, är beredd att betala mer i skatt än vad man åläggs genom de politiska beslut som fattas. Sist men inte minst gäller det också att forma ett skattesystem, och föra en debatt om det skattesystemet, som gör att det uppfattas - och diskuteras - på ett som gör att alla, notera ordet alla, är villiga att vara med och bidra till det gemensamma.

För något håller på att hända i samhällsdebatten. Något som går att spåra till en ideologisk grundsyn på oss människor som samhällsvarelser.

Innan jag fortsätter vill jag betona en gång till att hela det följande resonemanget bygger på att människor respekterar och efterlever gällande lagstiftning. En rättsstat kräver att alla människor är lika inför lagen, och att staten lagför alla medborgare lika. Någon skillnad gäller förstås inte för skattelagstiftningen, även om den har en lite annan rättsprocess än många andra brott.

De allra flesta av oss tycker att det är sunt att vi alla delar på kakan både när det gäller inkomster och utgifter i samhällsmaskineriet. Den som jobbar får lön, och betalar skatt. Den som under sina aktiva år skjutit upp en del av löneutrymmet får tillbaka det i form av pension. Som för övrigt också beskattas vid uttaget.

Det är också, i alla fall för många av oss, självklart att det behövs företag som producerar varor och tjänster och genom sin verksamhet skapar en ekonomisk process som leder till att det där utrymmet skapas, som behövs för att det ska finnas något att fördela.

Men det är ungefär nu som det börjar bli krångligt. Det är, om man lyssnar till aktuell debatt, inte riktigt lika många som ser sambandet mellan att lönsamma företag producerar och går med vinst och ett samhälle som har råd med en gemensam välfärd.

Allt för ofta hör vi tvärtom i debatten att företag som är lönsamma beskrivs som en sorts parasiter, vars "profitjakt" skulle stå i motsats till den gemensamma välfärdens behov av resurser. Givetvis står det företrädare för vänstern fritt att argumentera på det sättet, men det är hög tid att vi som ser saken annorlunda verkligen bemöter den typen av argument.

Lönsamma företag behövs, och de behövs inom alla samhällssektorer inklusive den gemensamma välfärden. Lönsamma företag producerar varor och tjänster av god kvalitet (annars är det i alla fall över tiden svårt att ge med vinst), och det överskott som skapas (vinsten, alltså) beskatts för det gemensamma bästa. Men dessa företag behöver också skatteregler som gör att de kan spara en del av överskottet för att kunna återinvestera i verksamheten, vilket behövs för att lönsamheten ska vara uthållig.

Lönsamma företag betalar således skatt. Men inte nog med det. Lönsamma företag har råd att anställa, och att betala löner till anställda. Löner som beskattas, till nytta för den gemensamma välfärden. Som därigenom kan anställa fler lärare och sjuksköterskor.

Med andra ord: den som samtidigt talar sig varm för "ökade resurser till välfärden" och misskrediterar lönsamma företag oavsett bransch har en del att förklara när det gäller att få resonemanget att hålla ihop.

Lönsamma företag behövs. I alla branscher. För det är företags lönsamhet som avgör välfärdens storlek.

Politiskt ledarskap

I torsdags röstade de brittiska väljarna för att landet ska lämna EU. Det fick till följd att premiärminister David Cameron omedelbart aviserade sin avgång i ett tal fyllt av självkritik.

I helgen uppdagades också att fullt kaos råder i Storbritanniens andra stora parti, Labour. Där är partiledaren Jeremy Corbyn häftigt ifrågasatt, och mer än halva hans skuggregering har avgått i protest mot ledaren.

Debatten om Brexit fortsatte i det brittiska parlamentet igår, och det var mycket talande att lyssna till de båda partiledarna. Medan Cameron sakligt konstaterade att väljarna röstat för utträde och att han tar konsekvenserna, så höll Corbyn ett tal där han placerade skulden hos alla andra än sig själv.

Dessvärre tycks Corbyns brist på självkritik, för att inte säga självinsikt, vara ideologiskt betingad. För på den brittiska arbetarrörelsen fanns, som sagt, inga som helst fel. Att Labours väljare svek den linje partiets ledning stod för skylldes i stället på den konservativa regeringen. Partiets egna tillkortakommanden nämndes inte med ett ord.

Något liknande kan också ses i det minst sagt röriga politiska läget i Spanien. De senaste åren har Spanien sett en ekonomisk utveckling som skiljer sig från många andra länder i Sydeuropa. Medan socialistiskt styrda länder som Grekland harvar vidare med fortsatt ekonomisk kris, har Spanien under ledning av konservativa Partido Popular (PP) lyckats lyfta sig ur krisen och visar en positiv ekonomisk utveckling (liksom för övrigt Storbritannien under Tories). I valet i december straffade dock väljarna PP för deras minst sagt solkade hantering av ett antal korruptionsskandaler. Vänstern, splittrade på två partier, fick flertal i valet. De två vänsterpartierna var dock så oense om hur vänstermajoriteten skulle fördelas, att nyval till slut fick utlysas. I nyvalet gick PP inte helt oväntat fram, men nådde inte egen majoritet. Vänsterpartierna kan fortfarande inte samla sig till ett regeringsalternativ. Deras ledare är så fyllda av självtillräcklighet att inte ens ett extraval kan bringa dem till sans. Samtidigt förklarar PPs ledare Manuel Rajoy att han självklart är beredd att ta det ansvar situationen kräver och bilda en regering för att styra landet i svår kris.

Här finns en instrumentell skillnad mellan höger och vänster, inte bara i Storbritannien och Spanien.

Politiskt ledarskap handlar inte bara om att ragga ihop flest röster. Det handlar också om att lösa samhällsproblem och att vara beredd att fatta svåra beslut. Det, i sin tur, kräver mod och förmåga till självinsikt - och i än högre grad förmåga att släppa prestige när situationen så kräver.

Manuel Rajoy och David Cameron äger de förmågorna, liksom för övrigt Fredrik Reinfeldt gjorde under sin tid som regeringschef.

Dessvärre ser vi, inte minst i Storbritannien, sorgliga exempel på hur populismen lurar även i moderaternas systerparti Tories. Det är beklagligt.

Mamma, pappa och den häftiga kompisen

De flesta av oss minns nog hur det var i tonåren. Man kan tycka vad man vill om könsroller och stereotyper, men därhemma fanns för det mesta en pappa som satte gränser och en mamma som torkade tårarna när vi ramlat och slagit oss eller när storebrorsan varit dum. Mamma och pappa uppfostrade, och det fanns (oftast) ett rollspel.

Men i takt med att vi växte upp, så fanns det också andra som präglade och påverkade oss. En annan stereotyp som inte går att komma undan, det är den där häftiga kompisen som vågade göra det som mamma och pappa hade sagt att vi inte fick. Kompisen som tjuvrökte, körde trimmad moppe, trackade lärarna och överhuvudtaget vågade säga och göra det där som vi nog tyckte var lite farligt och förbjudet men också ack så spännande.

För det var ju grejen. Häftiga kompisen gjorde det där som utmanade den (mer eller mindre) trygga hemmiljön. Häftiga kompisen visade att det gick att tänja gränser även om vederbörande - de finns av bägge könen - betedde sig rätt olämpligt ibland. Det förstod vi, men det handlade ju om att utmana föräldrarna snarare om att tjuvröka.

Det känns som om något liknande håller på att hända i det politiska samspelet mellan väljare, politiker och samhällsinstitutioner. Medan huvuddelen av det politiska samtalet antingen handlar om så kallade mjuka välfärdsfrågor som skola eller omsorg eller om lite hårdare frågor som ekonomi eller ordning och reda, så finns det också en ständig närvarande figur som manar på med de där lite farliga och utmanade grejerna. Det kan vara Donald Trump i USA, Boris Johnson i Storbritannien eller Vladimir Putin på den världspolitiska scenen. Vi har "sanningssägare i Polen och Ungern, men också i Grekland och Spanien. Skillnaden mellan dem är mer en gradskillnad än en artskillnad trots att de till det yttre ser helt olika ut.

Här hemma i Sverige har vi en alldeles egen folkhemsk variant av häftiga kompisen. Han bedyrar att han är snäll, minst lika snäll som både mamma och pappa, och att det egentligen är mamma och pappa som är dumma och mossiga.

Kanske är det inte häftiga kompisen som är det stora problemet. Tänk om det är hemmiljön som har misslyckats! Tänk om det helt enkelt kan vara så enkelt som att en betydande del av väljarkåren helt enkelt har tröttnat på visionslösa politiker "där henma" som helt har missat att 50-talsvärlden med svartvit TV och äppelkaka har övergått i rock 'n' roll! Om det då inte finns en mamma och pappa som klarar av att erbjuda en vision som lockar - då blir det rätt självklart att det farliga kompisgänget finns till hands.

Vårt västerländska välfärdssamhälle står inför enorma utmaningar. Miljoner flyktingar knackar på dörren och är bokstavligt talat beredda att riskera livet för att få bli en del av en kaka som i alla fall inte växer. Tillväxten står nämligen och stampar i de länder som av tradition stått vår välstånd och materiell utveckling - medan de länder som för bara en generation sedan kallades U-länder och sedan utvecklingsländer håller på att komma ifatt med stormsteg.

Paradoxalt nog är det då "häftiga kompisen" som står med en berättelse som lockar. Det är häftiga kompisen som både klarar av att prata om ordning och reda och om hur vi klarar välfärdssystemen, och häftiga kompisen gör det som häftiga kompisar alltid gjort bättre än mamma och pappa. Genom enkla lösningar - som låter just enkla.

I den etablerade fåran gör vi då exakt det som misslyckade föräldrar alltid gjort. Vi försöker vara som häftiga kompisen, fast bara lite ofarligare - och i värsta fall mycket töntigare. Några svar på de stora samhällsutmaningarna ger vi inte. Vi försöker bete oss som tonåringar - men  vi tillåter absolut ingen tjuvrökning. Däremot röker vi själva. På balkongen (pappa) eller under köksfläkten (mamma). Om nu någon hänger med på metaforen.

Det är hög tid för etablissemanget att ta hand om de verkliga samhällsutmaningarna och lyfta fram sina visioner för hur ett bättre samhälle kan formas. Ansvaret vilar tungt på de bägge politiska huvudriktningarna i aktuell politik - för de finns och tjänar inget på att förminskas. I stället för ett tjatande om "den svenska modellen" respektive att "Sverige går åt fel håll", så behövs mammor och pappor i debatten som vågar ryta ifrån och därigenom ingjuta det som påfallande många medborgare egentligen frågar efter. Nämligen respekt och kärlek i en alldeles lagom blandning. Att mamma och pappa tycker olika ibland och ger uttryck för det inför oss är bara bra. men det allra viktigaste är att de visar att de älskar oss (medborgarna) och varandra (demokratin) och är beredda att slåss för sina ideal. Det är så vi återvinner respekten för de värden som de allra flesta av oss står för.

Modern teknik ger bättre arbetsmiljö

Jag befinner mig på Vitalis, Nordens största mötesplats för IT i vård och omsorg. Här finns gott om intressanta människor att träffa och prata med om IT i vården. Det finns också mycket gott om innovationer som skulle kunna underlätta vardagen för hundratusentals anställda i välfärden. Här finns appar, dataprogram, robotar, tekniska hjälpmedel och hundratals andra prylar som bara väntar på att handlas upp, införas i verksamheten och användas.

Det som flertalet av dessa prylar, appar och program har gemensamt är att de skulle underlätta tillvaron för stressade och hårt slitande medarbetare i olika delar av vår gemensamma välfärd. Här finns till exempel en kamera som skulle kunna spara in hundratals mil på hala skogsvägar för nattpatruller i norrländska inlandskommuner med en geografisk yta som ett medelstort landsting i södra eller mellersta Sverige. Nattpatruller i hemtjänsten kan ibland få köra flera mil för ett enda tillsynsbesök där själva besöket i bästa fall kan ta tio minuter, enbart för att säkerställa att vårdtagaren mår bra och har en ostörd nattsömn. Tills nattpatrullen kommer och knackar på, alltså.

Om alla dessa prylar kom till användning, så skulle tiotusentals arbetstimmar kunna - inte sparas in, men i stället användas till viktigare sysslor. Digitalisering i vården ska inte handla om att spara pengar genom att dra in tjänster. Digitalisering i vården ska handla om att göra så att anställda sjuksköterskor, undersköterskor, socialsekreterare och hemtjänstassistenter kan lägga sin arbetstid på det som de är bäst på.

Men tekniken används inte fullt ut, och så sent som igår fick vi ett tydligt exempel på varför det är så.

När statsministern presenterade regeringens senaste satsning på välfärden - tio miljarder i friska skattepengar - så var det inte datorer, programvara och robotar som pengarna skulle satsas på. I stället kom det vid det här laget lika välkända som verkningslösa förslaget: det ska anställas ännu fler, för att göra ännu mer.

Men om fler anställda vore lösningen på välfärdens utmaningar, så hade de sedan länge varit lösta. Vi ha aldrig haft så många läkare, sjuksköterskor, barnmorskor eller socialarbetare (med reservation just för den sista yrkesgruppen) som vi har idag. De sliter ändå hårdare än de någonsin gjort.

Skälet är att den sociala och medicinska utvecklingen ställer allt större krav - men också att det blir allt svårare att möta de krav utvecklingen ställer, just därför att handkraft inte är det som ger lösningen på nya utmaningar. Därför blir arbetsinnehållet tuffare och tuffare, och nu har förändringarna av arbetssätt gått så långt att fler händer helt enkelt inte är lösningen.

Regeringens tio nya välfärdsmiljarder borde i stället oavkortat gå till att ge alla anställda fler hjälpmedel och smarta lösningar för att underlätta deras arbetssituation. På köpet följer dessutom - garanterat, för så fungerar alla andra samhällssektorer - bättre arbetsmiljö, färre sjukdagar och en stabilare arbetssituation.

Banksektorn har gjort det, dagligvaruhandeln lika så. Vi gör redan massor av saker på nätet, och den sociala interaktionen mellan oss människor har inte blivit lidande av det. Men vården  och omsorgen fortsätter att vara hopplöst omodern och får dessutom statliga stimulansmedel för att fortsätta vara det.

Nu är det bråttom. Välfärden behöver bli modernare, både som arbetsplats och för att ge dem som behöver vård och omsorg det bästa möjliga och den modernaste teknik som finns att tillgå. Regeringen borde ta chansen, stryka ett streck över pratet om fler anställda och i stället se till att kommuner och landsting använder modernast tänkbara teknik. Då, men inte förr, kan svensk välfärd återta positionen som ledande i världen igen.

Den svenska modellen

På senare tid verkar en del ha fått för sig att "den svenska modellen" skulle ha någonting att göra med socialdemokratisk välfärdspolitik. Den har därmed, särskilt av företrädare för det ena regeringspartiet, gjorts till någon sorts symbol för något den inte är.

Exakt vad den svenska modellen egentligen är går helt enkelt inte att säga, eftersom den med tiden har blivit ett ganska allmänt hållet begrepp. Det som däremot faktiskt går att definiera, det är när och hur modellen föddes. Den föddes i Saltsjöbaden, och året var 1938.

Sedan dess har Sverige i huvudsak haft en fridfull arbetsmarknad präglad av samförstånd och insikt om vikten av måttfulla löneökningar som ger utrymme för ekonomisk tillväxt. I stället för att strejka sig till skyhöga löneökningar som leder till inflation och försämrad konkurrenskraft har svensk fackföreningsrörelse varit klok nog att förhandla sig till löner som höjts i den takt företagen tål. Det var en av de viktigaste nycklarna till den goda tillväxt Sverige drog fördel av under 50- och 60-talen.

Denna goda tillväxt, emellanåt med tal som närmast liknar de senaste årens kinesiska under, lade för övrigt grunden för att finansiera den välfärdspolitik som socialdemokraterna således försöker ta äran åt sig för - genom att kalla sin ideologiskt färgade syn på välfärdspolitik för "den svenska modellen".

De senaste decennierna har denna framgångsrika modell inte alltid varit lika självklar. Arbetsgivarsidan kan absolut inte skylla ifrån sig, men även LO och dess medlemsförbund har satt några plumpar i samförståndsprotokollet. Därför är det glädjande att LO och Svenskt Näringsliv nu centralt sätter ner foten. Löneökningarna ska hållas inom det så kallade märket, så att svensk industri kan bevara sin konkurrenskraft.

Bra så! Men det behövs mer! Att arbetsmarknadens parter tagit sitt ansvar för en avtalsrörelse med ordning och reda är ett steg, och nu väntar vi bara på det övriga som behövs: respekt för förenings- och avtalsfrihet, en lönebildning som öppnar för en arbetsmarknad i förändring och inte minst en skattepolitik som främjar arbete, sparande och kapitalbildning framför bidrag, lånande och konsumtion. Mycket av detta går att göra redan idag - men en mer progressiv skattepolitik - i ordets rätta mening - kräver nog en del politiska förändringar.

Samhällsintresse

"Allt det här är ett tecken på att vi kanske inte längre kan vända oss till det allmänna när vi behöver en bostad". Så beskriver bostadsforskaren Helen Ekstam konsekvenserna av att allt fler bor inneboende eller har hyreskontrakt i andra hand. Det är en intressant beskrivning, som säger mer om samhällsklimatet än om bostadsmarknaden.

Visst har det allmänna ett ansvar på en fungerande bostadsmarknad; ett mycket viktigt ansvar, till och med. Det ansvaret handlar om att, i kraft av ett planmonopol, se till så att det är möjligt att bygga de bostäder som behövs i lägen där människor vill och behöver bo för att kunna forma sina liv. Själva byggandet av bostäder sköts bäst av byggföretag, och att sedan fylla bostäderna med människor som vill bo i dem - det klarar vi kloka och självständiga människor i regel av själva.

Men i breda kretsar finns verkligen uppfattningen att "det allmänna" borde "ordna bostäder" åt alla dem som idag är utan ett förstahandskontrakt. Att politiska beslut skulle vara lösningen på bostadsmarknadens problem är dock ganska naivt. Snarare ligger politiska beslut till grund för rätt många av de problem som ropar på en lösning.

Hur klarar då "det allmänna" den uppgift man faktiskt har för att klara behovet av bostäder?

Tja, det kunde nog i många fall vara bättre. I Stockholmstrakten kan vi läsa om hur kommuner bråkar om samma mark, och om hur allt fler byggbara områden görs till naturreservat just för att hindra bebyggelse. Miljö- och naturvård är viktigt, men det måste också ske med balanserad hänsyn. Andra exempel på hur samnhällsintresset sviktar är e mycket generösa reglerna för strandskydd, som dessutom hämmar möjligheter till utveckling i glesbygd. Listan kan göras lång, för när samhällsintresset bostadsbyggande ska vägas mot andra intressen, så finns det alltid en möjlighet att något annat går före.

Så; nästa gång du hör en politiker påstå att bostadsförsörjning är ett "samhällsansvar", fråga då den politikern vad vederbörande gjort för att underlätta för att fler bostäder ska kunna byggas. Det är politikens uppgift som regelmakare och domare. Själva byggandet, och att människor kan bo, flytta och röra på sig, det finns det andra krafter som klarar bättre.