Kvalitet är väl bra?

Det är bra att vi har fått en debatt om kvalitet i olika välfärdstjänster, och ännu bättre att den knyts til en allmän debatt om välfärdens finansiering. Men det finns alla skäl att höja ett varningens finger.

Kvalitet som begrepp är nämligen i högsta grad subjektivt och personligt. Det som är kvalitet för den ene behöver alls inte vara det som någon annan önskar. och det flesta av oss, i de flesta situationer, vill nog hellre bli ompysslade av rätt personer än av många.
Riksdagen ska nu tydligen fatta beslut om att ett - visserligen viktigt - kvalitetsmått ska vara lagfäst. En viss bemanningsnivå ska avgöra kvalitén på den verksamhet som erbjuds. Det är nu aningen oklart vad riksdagen egentligen tänkt sig, eftersom det som bakant är en kommunal angelägenhet att svara för de välfärdstjänster som avses.

Missförstå mig inte nu. Jag förstår verkligen att välfärdstjänster kräver personal. Men lika lite som i skolan är "personaltäthet" ett kvalitetsmått. Personaltäthet är ett mått på kvantitet, och det var det jag trodde att vi skulle komma ifrån.

Vi människor är olika. För det mesta spelar den olikheten mindre roll, eftersom vi ofta klarar oss hyggligt i vardagen. Men när vi blir sköra kan den olikheten bli förödande, om vi alla ska tryckas in i en och samma fålla. Det handlar inte ens om olika behov och krav - det kan vara så enkelt som att vi har olika önskan att vara uppassade av och omgivna av människor. Och det bekymrar mig när en fyrkantig människosyn leder till att man väljer att använda fyrkantiga kvalitetsmått utan hänsyn till olika önskemål och behov.

Därför är det viktigt att debatten om kvalitet i vård och omsorg fortsätter. Det är dessutom viktigt, mycket viktigt, att vi i Alliansen vågar stå upp för vår tro på att människor är olika - och därmed har olika önskemål, behov och förväntningar. Vi människor är olika, och vi som tror på olika måste kämpa för ett samhälle där alla får plats. Då måste kvalitet, och inte kvantitet, vara det som är avgörande i vården och omsorgen.