Av någon anledning så har på senare tid någon konsult i S-högkvarteret kommit på att socialdemokrater ska säga om oss moderater att vi är "desperata". Först och främst förstår jag inte vad dessa socialdemokrater menar. Jag har inte träffat en enda desperat moderat på jag vet inte hur länge. De flesta av oss har om inte annat helt enkelt inte tid att vara särskilt desperata. Vi har förtroendeuppdrag att sköta, och i påfallande många fall handlar det om att ta ansvar för verksamhet. Då är desperation det sista som passar sig.
OM det nu, mot förmodan, vore så att vi vore desperata så beter vi oss i sanning konstigt. Den ena veckan anklagas vi nämligen för passivitet och handlingsförlamning, medan exakt samma politik den påföljande veckan påstås bygga på ideologisk trosnit och överdriven iver att genomföra det vi vill.
En så vacklande hållning i argumentationen tyder på att socialdemokraterna inte riktigt vet hur de ska lösa sin egen kris eller hur de ska förhålla sig till sina ibland lite bångstyriga vänner i (MP) och (V), för att inte tala om problemen i fackföreningsrörelsen och med der bristande förtroendet för både Sahlin och Lundby-Wedin.
De har de inte lätt just nu, socialdemokraterna. Det får vi moderater, lite lagom avkopplat och tillbakalutat, leva med. Gårdagens valresultat är kanske inte precis vad vare sig vi eller socialdemokraterna väntat sig, men i alla de kontakter jag hunnit ha med moderater runt om i landet så är i alla fall inte desperation den dominerande känslan.
Inom socialdemokratin verkar däremot finnas en känsla av att inte veta hur man ska hantera den rådande politiska situationen vilket leder till diverse oöverlagda utspel och uttalanden. Vilket namn man vill sätta på detta tillstånd överlåter jag till dig som läsare att värdera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar