I den ena ringhörnan: en premiärminister som valts av folket i öppna och demokratiska val, och som prövas i en förtroendeomröstning helt enligt reglerna. Förtroendeomröstningen vinner han, och är därmed både demokratiskt och konstitutionellt sett en fullt legitim innehavare av sitt ämbete. Belöningen: omfattande protester från politiska motståndare.
I den andra ringhörnan: en med knapp marginal vald president som nu vill styra sitt land med hjälp av dekret - så att det parlament som folket röstat fram inte ska sätta stopp för hans tilltag. Dekreten förhindrar givetvis effektivt sådana tokigheter som förtroendeomröstningar och andra hinder för en så kallad effektiv maktutövning.
Den ene av dessa två makthavare beskrivs med jämna mellanrum i svenska media som både korrumperad och maktfullkmlig. Den andre beskrivs i stället närmast som någon sorts folkhjälte.
Att så är fallet är ingen slump. Den ene hör nämligen hemma till höger och är därmed i någon mening lite och i alla fall inte riktigt folkvald på något sätt. Den andre hör hemma till vänster och har därmed på något lika konstigt sätt alltid (?) fribrev för sina tilltag - även om de innebär omfattande inslränkningar i sitt folks fri- och rättigheter.
Personligen har jag inte så svårt att ta ställning. I valet mellan en demokratiskt vald ledare som följer givna lagar och en person som trixar och fixar med dekret och andra knep för att behålla makten, så är det den som låter demokratiska processer ha sin gång som är den goda i mina ögon. För somliga andra är det uppenbarligen så, att det är okej att göra vad som helst - om man hör hemma till vänster.
Påpekas ska kanske också, att jag inte är någon större beundrare av Berlusconi. Men jag har inte rösträtt i italienska parlamentsval och har därmed inte närmare med saken att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar