Att vara eller inte vara

Både DN och SvD skriver idag om Vänsterpartiets jakt på ny partiledare. Fyra kandidater står till medlemmarnas förfogande. För en utomstående är det inte helt lätt att se någopn större skillnad.

Men det mest frapperande är hur Vänsterpartiet som helhet, de berörda kandidaterna och inte minst bevakande medier förhåller sig till kandidaternas - och partiets - historiska band till kommunismen.

I 1900-talets politiska historia har det funnits två totalitära ideologier som skördat miljontals offer. Den ena är fascismen i dess olika former, den andra är kommunismen. Bägge har de, i olika grad och utrsträckning, efterföljare i den moderna politiken. Att i sitt politiska arbete ha ett fascistiskt arv är lyckligtvis helt enkelt omöjligt, men att ännu idag till och med hylla kommunistiska ikoner är faktiskt inte bara en möjlighet; det är i breda kretsar acceptabelt.

Men Vänsterpartiet och dess företrädare ställs sällan inför den press som partiets ideologiska arv borde kräva. Något aktivt avståndstagande från kommunistiska idéer ser vi i stort sett aldrig. Möjligen avkrävs de som nu kandiderar ett svar på frågan om de "kallar sig" för kommunist eller inte. Och svaret brukar bli därefter, nämligen att de - nej, just det - inte "kallar sig" för kommunist, för det mesta för att "det är så komplicerat att förklara" eller något liknande.

Jag har inget emot att betrakta Vänsterpartiet som ett demokratiskt acceptabelt vänstersocialistiskt parti, och de får välja precis vem de vill som partiledare. Men då krävs faktiskt att de tar avstånd från sin historia och slutar mumla om vilka de är. Men det verkar vara en lika stor utopi som föreställningen att kommunism skulle gå att förena med demokrati och mänskliga rättigheter.