I Sverige har vi, sedan ganska många år vid det här laget, ett väl fungerande folkstyre, eller som det brukar kallas: demokrati. Eftersom vi är ganska många invånare, en bra bit över nio miljoner, så har vi i mycket stor enighet kommit överens om att den bästa formen är att utöva folkstyret i form av så kallad representativ demokrati. Insikten om hur krångligt det skulle bli har lett till insikten om att det bästa sättet att utvöa demokratin är att i allmänna, fria och hemliga val utse vissa företrädare, kallade förtroendevalda, som svarar för att mellan dessa val stå för själva utövandet av politiken.
Det är nog ingen som tycker att detta system, liksom nästan alla andra former för att fatta beslut, är perfekt. Men systemet fungerar och är - som sagt - trots allt ett ganska smidigt sätt att åstadkomma det som eftersträvas, nämligen ett sätt att utse representanter för väljarna som svarar för att fatt och genomföra de beslut som väljarna önskar.
Egentligen finns det bara en hake. Det är att somliga människor visserligen säger sig respektera och till och med gilla den representativa demokratin - men ändå inte riktigt vill finna sig i de beslut den leder till.
Jag möter ganska ofta människor i olika sammanhang, som har en något märklig föreställning om hur den representativa demokratin faktiskt fungerar. Orsaken till detta kan man fundera på, med tanke på olika idéer och förslag på hur det politiska arbetet bör förändras. Men framför allt ställer det frågor om hur vi som är politiskt verksamma bör arbeta.
Jag kan leva med att vi som har ledande förtroendeuppdrag kallas för "makthavare", men jag blir ytterligt misstänksam när olika typer av rådslag och dialogmöten ska hållas, där syftet är att på olika sätt förminska eller till och med ersätta sedvanliga politiska beslutsprocessen. Jag tycker ytterligt illa om diverse så kallade "folkaktioner" som sägs representera en bred opinion - men i regel bara repsesenterar en bråkdel av dem som berörs. Samtidigt möter jag i olika sammanhang massor av människor som i det tysta faktiskt står bakom det demokratiska system vi i vårt land har byggt upp, och som faktiskt förtjänar att få sin röst hörd, även om det är en röst som inte låter sig höras annat än av den som lyssnar riktigt noga.
Rösträtten kom till för att ge röst åt dem som hade svårt att göra sin stämma hörd. idag är det mer och mer den som kan tala för sig, ta sig fram genom mediebruset, som kan skapa uppmärksamhet eller har anledning att vända sig till media i olika former som kan få genomslag för sin åsikt. Några tiotal männniskor med starka opinionsyttringar och en god förmåga att kommunicera blir lätt en opinion som vi politiska beslutsfattare förväntas reagera på. men alla de andra då? Alla de som visserligen lade en mycket medveten röst i valet - och som till och med, emellanåt, faktiskt också hör av sig och berättar att de är ganska nödja med det vi gör. är det ingen som lyssnar till dem?
Representativ demokrati är knepigt att utöva. Mer än något annat kräver det en riktigt god hörsel, för det är inte säkert att det är de mest högljudda rösterna som är de viktigaste att lyssna på. Framför allt kräver den represenativa demokratin en förmåga att säga NEJ, nämligen till dem som gärna försöker göra sig till företrädare för många, många fler än de faktiskt företräder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar