Jag har ägnat en stund av kvällen åt min favorit-TV-serie "Vita Huset" och ett av mina favoritavsnitt. Det är avsnittet där presidenten - som också är nobelpristagare i ekonomi - möter en gammal akademisk antagonist som han också delat nobelpriset med. De har följaktligen rejält olika åsikter inom sitt akademiska område och, som det visar sig i replikväxlingen, också på det politiska planet.
Den lilla episoden påminner mig om något mycket tänkvärt som regeringens narkotikasamordnare, och tidigare socialdemokratiska kommunalrådet, Björn Fries sade: Det finns lyckligtvis inte någon "evidensbaserad politik". Däremot vore det bra om politiker lyssnade lite mer till forskningen innan de tog ställning. Politiker har dock en tendens att lyssna just till den forskning som passar deras syften.
Så är det, och det är kanske inte så konstigt. Men på de områden där vi politiker verkar finns det sällan några entydigt vetenskapliga sanningar. Det finns forskning, men det är dessutom ofta material som måste studeras noga för att verkligen fylla sitt syfte, om det ska användas politiskt. Till det kommer att de flesta forskare faktiskt betackar sig för att få sina studier kapade i partipolitiska syften.
Den som senast råkat ut för detta har jag skrivit om tidigare. Det är uppsalaforskaren Laura Hartmann, som råkade i rejält blåsväder för en forskningsrapport som egentligen inte går att använda för något annat syfte än just det jag skriver om nu - nämligen just att konstatera att det inte finns stöd för vare sig den ena eller den andra åsikten om större mångfald i välfärdssektorn. Men genom att plocka bland enstaka citat blev Hartmanns rapport politiskt stoff.
Vi politiker bör använda forskningen mer försiktigt än så. Stöd för våra idéer brukar gå att hitta i alla fall, inte minst bland de människor som är direkt berörda av den politik vi för. Jag pratar hellre med de människor som berörs än bygger stöd för mina åsikter i svårttolkad forskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar