Ett samhälle där alla behövs

Jag hör till de ganska många som anser att kvotering inte bara är en ganska ointressant fråga när det gäller att öka jämställdheten i näringslivet; i mina ögon äer det helt förkastligt och motverkar troligen sitt syfte - likt många "åtgärder" som genom åren prövats för att skapa mer jämlika, jämställda och rättvisa förhållanden i arbetslivet.

Därför är det bra att företrädare för tre allianspartier skriver i ämnet på DN debatt idag, och att de tydligt markerar avstånd från kvotering. Mitt eget parti gjorde samma sak på den senaste stämman, men M-kvinnornas ordförande Saila Quicklund ger kloka skäl för varför en av tre kvinnoorganisationer i Alliansen inte har undertecknat artikeln.

Men två aspekter på frågan saknas, och bägge har att göra med oss män i ledande ställning i olika sammanhang. Den ena är vårt ansvar - om vi verkligen vill - för att få fler kvinnor på ledande poster. Den andra är vårt intresse för att ta ansvar för frågan.

Innan jag fortsätter ska jag inte trötta med uppräkning av vad jag själv gjort i frågan; du som möjligen undrar kan höra av dig så kan jag redovisa det. Däremot kan jag konstatera en sak, som jag redan skrivit: om vi män i ledande ställning inte tar vårt ansvar, så kommer problemet att bestå. Kanske kan lagstiftning bidra till en förbättring, men i grunden handlar det om de personer som faktiskt sitter med beslut om att göra en viss rekrytering.

Jag är inte feminist. Jag tror väldigt lite på många av feminismens teorier, och det viktigaste skälet är att jag inte delar feminismens grundläggande resonemang; det gäller såväl särartsfeminism som likhetsfeminsim. Jag tror på alla människors lika värde och att detta lika värde är både odelbart och okränkbart - men jag tror också på varje människas rätt att vara unik. Därför har jag svårt för att dela i människor i en hel rad av olika "indelningsgrunder" trots att dessa ofta är ganska ovedersägliga. Det gäller såväl kön som ras, religion eller sexuell identitet.

Däremot finns med många individer som har särskilda problem värda att adressera. I detta fall är det ofrånkomligen så, att vi har en arbetsmarknad (och inte bara ett näringsliv) där vi måste ställa oss frågan om förhållandena är rättvisa och vad det innebär.

Det är en fråga om relationen mellan kvinnor och män, men man gör det för enkelt för sig, om man gör det till att alla kvinnor är underordnade alla män. Hur förhåller man sig då till de situationer där en kvinna faktiskt har fått en förtroendeställning och utövar den. Är den kvinnan i så fall "underordnad"?

Snarare är det så att det finns ett strukturellt problem, som vi alla måste ta ett gemensamt ansvar för. Däremot ser olika kvinnor individuella situation så pass olika ut, så att det faktiskt blir omöjligt att dra alla över en kam.

Med andra ord: i ett samhälle där alla behövs, så måste det också finnas en plats för alla. Vi har alla ett gemensamt men individuellt och personligt ansvar för at göra av vi kan för att samhället ska bli mer jämställt, jämlikt och rättvist. För men egen, personliga del kommer jag att arbeta vidare för att skapa det samhället - men jag kommer att göra det genom personliga insatser snarare än genom att ropa på lagstiftning. Det kanske tar lite längre tid, men resultatet blir desto hållbarare.