Sant och falskt om välfärden

På senare tid har situationen i välfärden fått en hel del uppmärksamhet. Påståenden om ekonomiska nedskärningar, bristande kvalitet och så kallade skandaler duggar tätt. Ofta får dessa påståenden en hel del uppmärksamhet, och nästan lika ofta tillåts påståendena passera utan närmare granskning. Det är hög tid att det demokratiska systemets granskningsfunktioner synar en del av argumenten i välfärdsdebatten i sömmarna.

Skattetrycket i Sverige är högst i världen, men har sjunkit något de senaste åren. Samtidigt som människor har fått mer i plånboken, så har de samlade skatteintäkterna ökat. Det beror på att fler människor är i arbete och bidrar till den gemensamma välfärden.

De ökade skatteintäkterna används till de viktiga delar av välfärdens kärna som ofta påstås ha fått känna av nedskärningar. I Uppsala län har sjukvården tillförts ungefär 30 procent mer resurser sedan 2007. Det är pengar som används till sjuksköterskors löner, till att rusta vårdens lokaler och till att ge patienter en sjukvård som hör till de allra bästa i landet.

Osakliga påståenden haglar också om privata vårdgivare. Sanningen som behöver berättas är att både den offentliga och den privat drivna vården tillsammans ger människor en bättre välfärd. Den andel av sjukvårdens resurser som går till andra utförare än landsitnget själv dränerar inte vården på pngar – tvärtom gör dessa resuser att vården blir bättre.

En tredje sanning som behöver berättas är att människor faktiskt tycker att det är bra att kunna välja skola, sjukvård och omsorg. Det egna valet ökar kraven på kvalitet och bemötande, men ännu viktigare är den direkta möjligheten att påverka innehållet i verksamheten.

Det finns en annan väg en den som Alliansen slagit in på. Den vägen leder tillbaka till monopol, krångel, byråkrati och bristande kvalitet. Vårdskandalerna var inte färre när endast landsting bedrev sjukvård och kommuner bedrev all skola och omsorg i egen regi. Det kan vara på sin plats att minnas att det inte alls var bättre förr.