Regeringen tycker synd om sig själv. Mer konkret är det socialdemokraternas partisektreterare Carin Jämtin som kommenterar Ekots sammanställning av den senaste månadens opinionsmätningar. Enigt Jämtin är det största regeringspartiets opinionssiffror en följd av allt elände man fick ta över. När väljarna för skåda ljuset i form av en socialdemokratiskt färgad budget så kommer allt att bli så bra så.
Ekot konstatetar själva att låga opinionssiffror inte är ovanligt när en ny regering tillträder. Men det är i normalfallet inte så konstigt; man börjar förstås en regeringsperiod med de svåra och tunga reformer som man har förberett innan man tillträder.
Om man har förberett sig, alltså.
I år gick det till lite annorlunda än vad väljarna vant sig vid under det senaste decenniet.
Vi hade först en valrörelse där inte minst det största regeringspartiet strödde löften över väljarna. Däremot gav man inga besked om vilka man ville regera med och hur en gemensam regeringspolitik skulle se ut. Det gjorde Alliansen, och att på det sättet tillsammans visa en gemensam regeringspolitik kallade Löfven för "fördummande".
Så blev det val. Alliansen avgick, och Löfven - han som tyckte att blockpolitik var fördummande - fick i uppdrag att bilda regering. Han sade sig då vara övertygad om att han kunde bilda en regering som kunde få igenom en budget i riksdagen.
Sedan vet vi hur det gick. Det gick inte. Riksdagen röstade istället på det som Alliansen hade varnat för, nämligen det budgetalternativ som fick fler röster än regeringen. Det brukar bli så i en parlamentarisk demokrati med en arrogant regeringschef som inte kan räkna.
Innan dess hade Löfven lovat att avgå om Alliansens budget skulle gå igenom.
Så blev det inte heller. I stället för att gå till talmannen och lämna in begäran om entledigande, så kallade Löfven till presskonferens - och utlyste extra val. Felet till det som hade hänt var givetvis Alliansens. Som allting annat i statsministerns värld.
Nu blev det ju inget extra val. Det orsakades förresten också av Alliansen. Som insåg att det inte är så bra med en regering som inte kan regera och hjälpte den sittande statsministern med en överenskommelse: vi fäller inte en budget som regeringen lägger fram.
Därefter har regeringen börjat lägga fram sina förslag. Det är inte vad man sade i valrörelsen: sänkt RUT och ROT, höjd bensinskatt och annat som säkert förvånat en eller annan väljare som kanske trodde att de skulle få Allianspolitik även om man inte röstade på Alliansen. För så lät det ju ibland i den socialdemokratiska retoriken.
Det är alltså nu den socialdemokratiskt ledda regeringen lägger fram den politik som man visserligen inte gick till val på, men i alla fall vill genomföra. En knapp fjärdedel av mandatperioden har redan gått, ett knappt år präglat av kaos, motstridiga besked, svikna vallöften och total förvirring om vad som kommer att gälla i morgon. Och detta handlar då bara om själva spelet kring budgeten. Lägg till det utrikespolitiken, valfriheten i skola och vård eller den röriga migrations- och integrationspolitiken.
Slutsats: det är inte synd om regeringen. Den har själv bäddat för den situation som råder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar