Turerna kring regeringens misskötsel av sitt ansvar rullar vidare. Att tre ministrar nu kommer att få gå är logiskt efter det som hänt. Vad som är mer förvånande, och oroande, är socialdemokratins oförmåga att hantera situationen.
En viktig del av problemet är att politiken beskrivs som ett spel med jämbördiga parter. Så är det inte. Regeringens roll och ställning skiljer sig markant från oppositionens. Att en misstroendeförklaring nu har aviserats är inte bara den ena partens schackdrag.
Regeringen styr riket. Till sitt förfogande har man inte bara taburetterna man sitter på, utan också en förvaltningsapparat av gigantiska mått. Drygt 300 myndigheter har till uppdrag att förverkliga regeringens politik. Dessa myndigheter är i och för sig självständiga i sin myndighetsutövning - men de har att agera under lagarna och i enlighet med regeringens instruktioner.
För att en maktapparat av den kalibern ska fungera väl i en demokratisk rättsstat, så behövs något mer än själva maktutövningen. Det behövs en kontrollfunktion som sätter stopp när maktutövningen inte fungerar som den ska. Kontrollfunktionen brukar i vår samhällsmodell kallas för parlamentarism och innebär att regeringen och dess ledamöter hela tiden måste få godkänt för sitt agerande av riksdagen. I annat fall måste riksdagen, som i alla kontrollsystem, kunna markera att man inte är nöjd med hur regeringen - och enskilda ministrar - agerar. Det är den markeringen som ytterst sker genom en misstroendeförklaring.
Att sätta sig över den misstroendeförklaringen och markera att man inte gillar den innebär alltså att man - av vilket skäl det vara må - underkänner riksdagens kontrollmakt. Då inställer sig naturligtvis frågan vilket organ som i stället skulle utöva kontroll på regeringen. Den socialdemokratiska partikongressen? LO? Finanspolitiska rådet? Socialdemokraternas självförsvar blir en aning ihåligt när man betänker vad som faktiskt sägs.
Dessvärre är vår svenska socialdemokratiska regering inte den enda som med olika knep försöker sig på att slippa låta sig kontrolleras. I Polen vill den sittande regeringen låta riksdagen ge den långtgående befogenheter även över rättsväsendet. I USA tror uppenbarligen Donald Trump att presidentens exekutiva makt är större än den faktiskt är. Med andra ord är demokrati, i meningen folkligt majoritetsstyre, inte tillräckligt för att upprätthålla en fungerande demokrati. De behövs också lagar, regler och institutioner som reglerar hur maktutövning och kontroll går till.
En misstroendeförklaring är därmed ett bra exempel på hur makten kontrolleras av ett balanserande organ. Att den nuvarande regeringen försöker slingra sig från den kontrollen är mycket oroande. Och det är helt klart ovärdigt ett demokratiskt parti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar