Mitt intresse för politik började i tolvårsåldern. Det är kanske lite tidigt, men det fanns saker vid den tiden som väckte intresset. Det är den första valrörelse jag minns, Sverige drabbades av ett terrorattentat och den demokratiskt valda regimen i Chile störtades i en militärkupp. Vid ungefär samma tid fick jag också en bok som gjorde stort intryck på mig: Isser Harels "Huset på Garibaldigatan" om tillfångatagandet av Adolf Eichmann. Många olika intryck och ett brinnande intresse för historia gjorde att jag hamnade till höger.
Kuppen i Chile spelade naturligtvis en speciell roll. Jag minns mycket väl själva kuppen, men också agerandet från militärjuntan och berättelserna om systematiska avrättningar av oliktänkande. För mig har det gjort ett outplånligt intryck, som än idag präglar min syn på politik och samhällsfrågor - i svensk inrikespolitik lika väl som ute i stora världen.
Det som hände i Chile 1973 känns idag långt borta. Sedan dess har Chile utvecklats till at vara den stabil, demokratisk välfärddsstat som kombinerar en fri ekonomi med demokratiska fri- och rättigheter. Chile är kanske inte ett perfekt samhälle, men de har format de grunder som krävs för att bli det. Grundläggande rättsprinciper är en viktig del av det. Ett land som tillämpar rättsstatens och demokratins grundläggande principer har alla möjligheter att också bli ett samhälle som präglas av social stabilitet och goda levnadsvillkor för alla invånare. Ett land som trampar på dessa principer har aldrig möjlighet att bli det. Inte ens om man med tvångsmedel omfördelar resurser brukar följden bli vare sig välstånd eller jämlika levnadsvillkor.
Nu ser vi än en gång rubriker som påminner om Chile efter militärkuppen 1973, men i ett annat latinamerikanskt land, och med andra ideologiska förtecken. Det går nu inte riktigt lika dramatiskt till nu som då, men för den som vill se är det inga problem att hitta paralleller. det är egentligen bara de ideologiska motiven som skiljer.
Militärerna i Chile hävdade då, och fick visst internationellt stöd för, att kuppen var nödvändig för att tillförsäkra Chile en trygg samhällsutveckling. Jag tror inte ett dyft på att bortföranden, tortyr och avrättningar av politiska motståndare är rätt väg att gå, och jag anser än idag att de krafter i världssamfundet som stödde Pinochet gjorde fel. Chile utsattes också för ett internationellt tryck som jag tror var rätt. Flyktingar togs emot, och solidaritetsrörelser bildades över hela världen. Inte bara vänstern, utan också många med liberala och konservativa värderingar, ansåg helt enkelt att det som hände i Chile var fel. Jag hörde själv till dem.
Frågan är nu om vi kommer att se motsvarande uppslutning för de oppositionella i Venezuela. en vänsterinriktade diktatorn (något annat kan han inte kallas) Nicholas Maduro har med en riggad folkomröstning svept bort de sista resterna av demokrati, och nu börjar nästa steg. De första rapporterna om bortförande av ledare för det politiska motståndet har kommit, och vi väntar nu på nästa drag från diktatorn och hans hantlangare. Kan de folkvalda representanterna för oppositionen (som alltså är i majoritet i parlamentet) känna sig trygga till liv och lem? Kommer oppositionen att topphuggas snabbt och effektivt? Väntar sedan en tid av fortgående politisk repression?
Men situationen ger också upphov till en inrikespolitisk fråga: var finns vänstern, och de solidaritetsrörelser som brukar vara mer regel än undantag, den här gången? Kommer svensk vänster att stå upp för de förtryckta i Venezuela - eller ska förtrycket även denna gång relativiseras och ursäktas med att ändamålet helgar medlen?
Utvecklingen i Venezuela är inte bara en humanitär katastrof. Den är också ett test på hur svensk vänster i bred mening ser på demokrati och solidaritet. Nu om någonsin finns tillfälle att stå upp för demokratiska och mänskliga rättigheter. Frågan är vilka som kommer att göra det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar