Finns det bindningar?

Efter förmiddagens inlägg om förhållandet mellan väljare och valda så har ju diskussionen rullat på under dagen, både i media och i andra sammanhang (t ex på Facebook).

En fråga som onekligen inställer sig, och väcker viss oro, är vilka bindningar som finns mellan socialdemokraterna och de fackliga organisationer som söttar detta parti med medlemmarnas pengar. Är det så att det med de pengar som slussas från de fackliga organisationerna också följer politiska krav?

Frågan känns berättigad eftersom motsvarande fråga ställs till oss moderater, och vi med gott samvete kan svara nej på den. Men det vore välgörande att få ett svar på detta även från ledande socialdemokrater i landstinget. Finns det löften om politiska motprestationer knutna till det ekonomiska stöd som fackliga organisationer ger (S)?

En fråga mellan väljare och valda

Idag kan vi lyssna till Radio Uppland som berättar att de politiska partier hemlighåller bidragsgivare till personvalskampanjer. Jag hör till dem som uppskattar att det är så, av just de skäl somn vår partiombudsman Lars-peter Swärdh beskriver. En av de centrala delarna i en demokrati är valhemligheten, men den står ju inte högt i kurs om den som vill stödja ett parti eller en kandidat måste redovisa sitt ekonomiska stöd, och därmed sina sympatier, öppet. Noteras bör att detta gäller enskilda personer. Vi moderater tar inte emot stöd från företag elelr organisationer, och sådana har som bekant inte rösträtt i allmänna val.

Förhållandet till organisationer, inklusive företag, bör snarare vara att vara neutral och något avvaktande. Det som ororas i den svenska politiska kulturen är knappast hundralappar eller tudenlappar från grannar, väner och bekanta till personvalskadidater. det som oroar är när kandidater till förtroendeuppdrag står så i sold till organisationer att man till och med beskrivs som "deras kandidat". Hur kan en politiker, som nominerats av en facklig eller annan organisation, med bästa vilja kunna säga sig stå oberoende i förhållande till den organisationen när viktiga frågor sedan kommer på den politiska dagordningen.

Den viktigaste relationen mellan väljare och kandidater måste vara direkt mellan den som kandiderar och dem som ska lägga sin röst i valurnan. den som röstar måste dessutom kunna hålla för sig själv var de politiska sympatierna ligger. Det måste vara grunden för demokratin, annars är vi ute på farliga vägar.

Ett stycke järnvägshistoria

Dagen har ägnats åt att åka tåg, närmare bestämt ångtåg och rälsbuss mellan Bärby strax utanför Uppsala och Almunge lite längre österut. Därefter bjöds på gammal fin Postbuss från 50-talet vidare till Faringe. Inbjudare till denna fina kulturhistoriska dag var föreningen Stockholm-Roslagens Museijärnvägar som driver den museijärnväg som i dagligt tal kallas för Lennakatten.

De hundratals aktiva i denna fantastiska förening är ännu ett exempel på vardagshjältar. De arbetar ideellt med att bevara ett kutlruarv som verkligen minner oss om en tid för inte allt för länge sedan, då mycket såg annorlunda ut men ändå lade grunden för det moderna samhället.

Ideellt arbete är givetvis alltid hedervärt, men vi som arbetar med politik och samhällsfrågor har alldeles särskilt starka skäl att vara ödmjuka inför insatser som faktiskt i olika former ersätter behov av offentlig finansiering. Eller mer korrekt; vad många uppfattar som nödvändigt att finansiera med offentliga medel (det vill säga skatter). Vi bör helt enkelt, varje gång vi överväger att subventionera en verksamhet med skattepengar, också fundera vilka personliga initiativ vi riskerar att kräva och dessutom vilka andra verksamheter som måste stå åt sidan för att en viss verksamhet får sitt arbete understött med skattemedel.

Det betyder inte att det offentliga - stat, kommun och landsting - saklöst ska avstå från att stödja ideell verksamhet; däremot att allt sådant stöd måste ges med klokskap och eftertanke. Efter många år i olika politiska organ som delar ut olika typer av stöd till olika organisationer kan jag bara med beklagande konstatera att det inte alltid är så.

Men föreningar och verksamheter som Lennakatten kan stödjas på andra sätt än genom bidrag från det offentliga. Det enklaste och trevligaste sättet är helt enkelt att åka med någon gång, ta en fika vid stationen i Marielund och kanske till och med gå med i föreningen och få del av alla aktiviteter. Ideellt engagemang är så gott som alltid mycket hedervärt, inte minst när det handlar om att värna vårt fina kulturarv.

Kvalitet i välfärden är inte bara höga skatter

Svenska Dagbladet har granskat faktauppgifterna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Det är givetvis hedervärt, men det finns nog ingen som hade synpunkter på de i stort sett korrekta siffror som Sahlin använde. Det som däremot kan kritiseras är att socialdemokraterna försöker ge bilden av att det krävs en vänsterregering för att upprätthålla den välfärd som exemplen handlar om.

Hur mycket välfärden ska kosta, och vilken kvalitet den ska ha, är inte ödesbestämt. Det är i hög grad följden av vilka politiska beslut som styr den välfärd vi finansierar gemensamt genom skatten. Och då bör siffrorna granskas från ett lite annorlunda perspektiv.

Sahlins siffror om skolan, sjukvården och äldreomsorgen berättade vad verksamheten genomsnittligt kostar i hela Sverige. Sanningen bakom detta, vilket också framgår av Svenska Dagbladets analys, är att skillnaden i kostnad varierar mellan olika kommuner och landstning. Och inte nog med det: även kvalitén varierar!

Vårt landsting är faktiskt ett bra exempel. På vissa områden bedriver vi en vård av mycket bra kvalitet och dessutom till högst rimlig kostnad. Men även vi kan göra mer och bättre för att använda skattebetalarnas pengar mer effektivt i strävan att ge en bra välfärd av hög kvalitet till alla i samhället.

Hur det ska gå till i vänsterpartiernas Sverige hade Mona Sahlin inga svar på. Det enda vi vet är att de tre vänsterpartierna är djupt oense i frågor som rör just välfärdens kvalitet och innehåll - som till exempel den viktiga frågan om valfrihet och mångfald. Där är vi i Alliansen tydliga: mer mångfald och fler alternativ ger inte bara ökad valfrihet till dem som ska välja; det skärper också kraven på att den vård, omsorg och utbildning som erbjuds håller hög kvalitet.

Den viktigaste valfrågan

Maria Ripenberg på UNT skriver intressant om det som av TV4 och Novus opinion utnämnts till årets viktigaste valfråga: sjukvården. Landstingspolitiken preioriteras bort av väljare, media och andra i debatten. En del ligger nog i detta, men väl så intressant är också hur landstingspolitiken, och sjukvårdspolitiken, speglas.

Jag kan absolut inte säga att det är otacksamt eller undanskymt att vara landstingspolitiker. Däremot finns det en tendens till att de frågor vi arbetar med betraktas som något av ett särområde. Medan både riks- och kommunpolitik så att säga är ständigt närvarande i människors medvetande, så dyker landstingspolitiken upp på radarskärmen när något - inte sällan negativt - händer. Det kan ge en bild av landstingspolitiken som både konfliktfylld och problemorienterad. Eller annorlunda uttryckt som om all världens problem och elände skulle vara koncentrerat till landstinget och dess institutioner, men så är det givetvis inte. Vi har som bekant en sjukvård i absolut världsklass på många områden.

Denna sjukvård, som i samma grad är politiskt styrd som de problem som ofta speglas, får inte alltid den uppmärksamhet som den faktiskt skulle förtjäna. Dit hör stora delar av den specislistvård som bedrivs på Akademiska sjukhuset, och inte minst den vård i absolut världsklass som ofta uppmärksammas (känns det som, i alla fall) när den på något sätt är "hotad". Vi har också en folktandvård i vårt landsting som verkligen förtjänar att lyftas fram för sin goda kvalitet och sina låga kostnader, och åtskilligt annat - inger mer nämnt och inget glömt - där vårt landsting faktiskt ligger i absolut framkant.

Ripenbergs analys, som jag i allt väsentligt delar, innehåller dock en punkt som är värd en rad extra. Det är "myten" om att landstingspolitiken tidigare skulle vara präglad av samförstånd och numera blivit fylld av konflikter. Detta är rent sakligt helt enkelt inte sant. Antalet förslag i form av motioner och interpellationer från oppositionen var mångdubbelt större under de år de vi i Alliansen utgjorde opposition i landstinget. Skillnaden är att de konstruktiva förslag vi då lade fram oftast ignorerades av den dåvarande majortieten. Idag har vi en opposition som lägger ganska få egna förslag - men desto mer energi på att gnälla och klaga. Måhända präglar det också bilden av landstinget som helhet. Tyvärr.

Jag är stolt över det uppdrag jag fått och hoppas fortsätta med den utveckling och förnyelse av vården som pågått under de senaste fyra åren. Jag är också stolt över det vi uträttat under dessa fyra år i vårt landsting. Om detta ska vi berätta för väljarna när vi nu möter dem i valrörelsen - men vi ska framför allt ge svar på hur vi vill gå vidare med förnyelsen av sjukvården, och av andra frågor där landstinget ansvarar.

Bra bemötande ska gälla alla

En studie som genomförts på Akademiska sjukhusets akutmottagning bekräftar nu det vi sett under hela mandatperioden. Det behövs fler ingångar till sjukvården så att alla som söker vård kan bemötas och tas om hand på rätt sätt. Så är det inte alltid idag.

Dels har vi de många med ganska enkla åkommor, som snabbt vill få ett besked och en eventuell behandling. Många av dessa vänder sig idag till Närakuten, men uppenbart är att det finns mer att göra.

Vi har också dem med kroniska sjukdomar, ofta äldre med många samtidiga diagnoser. Dessa patienter är ofta väl kända både av sjukvården och av kommunernas äldreomsorg. Här måste bemötande och omhändertagandet definitivt bli både värdigare och smidigare. Om du är gammal, sjuk och i dålig kondition ska du inte behöva ligga och vänta på en akutmottagning i timtals.

Den som verkligen blir akut (i ordets rätta mening) sjuk ska också bli bemött och behandlad akut. men när akutmottagningnen övergår till att bli en allmän igång för alla oavsett vårdbehov så är det också givet att nästan alla upplever att de inte fär rätt mottagande. Här finns mer att göra, och det kommer vi i Alliansen att jobba vidare med på samma sätt som vi jobbat med dessa frågor under de fyra år som gått. Det är en uppgift för hela organisationen, och inte bera för akutmottagningen på Akademiska sjukhuset, och det är med den utgångspunkten som problemet måste lösas.

Närvård och samverkan behövs

Nyhetskanalen presenterar idag en undersökning som visar att förtroendet för äldreomsorgen sviktar bland invånarna i vårt län. Det är svårt att på rak arm veta vad som ligger bakom en sådan undersökning, att både vården och äldreomsorgen granskats flitigt i media är till exempel en faktor att ta med i analysen. Men en sak står klar, och det har dessutom koppling till nyheten i Radio Uppland, om synpunkter i primärvården på hur Akademiska sjukhuset skriver ut (framför allt ädlre) patienter.

I grund och botten handlar detta om den fråga som vi i Alliansen ser som en av de viktigaste profilfrågorna inför de närmaste åren, nämligen hur landsting och kommuner samordnar sjukvård och äldreomsorg.

Trycket på sjukvården är högt, och en stor del av detta tryck handlar om gamla och ofta mycket sjuka människor som först och främst behöver omvårdnad. Lösningen för den som är mycket gammal och mycket sjuk är påfallande ofta inte en sjukhussäng (det är alltså inte självklart fler vårdplatser som behövs) utan en god omvårdnad som först och främst utövas av den kommunala äldreomsorgen - men med kvalificerat stöd av landstingets lokala sjukvårdsresurser. Samtidigt ser vi att primärvården, den lokala sjukvården, allt mer delas i två delar där den ena handlar om lokalt omhändertagande av "vardagssjukdomar" och den andra om det således allt mer kvalificerade, och resurskrävande, omhändertagandet av älrde, multisjuka och kroniker.

Med detta ska vi i Alliansen ta itu både nu genast och under den kommande mandatperioden. Det som nu refereras visar att vi är på rätt väg men också att det pågående reformarbetet måste fortsätta och intensifieras. Det komemr vi att göra, och det är ett löfte inför den kommande mandatperioden.

Vad vore världen utan fakta?

Hemkommen efter ett par dagars härlig fjällvandring ägnar jag kvällen åt ett program om den i Uppsala bosatte professorn i internationell hälsa Hans Rosling. Han reser världen runt för att föreläsa om hälsoutvecklingen i världen och berättar i programmet o m hur alltihop började: med de föreställningar, för att inte säga fördomar, många av oss har om hälsoläget i olika delar av världen. Inte minst berättar Rosling om hur hälsoläget faktiskt förbättras i stora delar av världen, en förbättring som faktiskt innebär att den sedvanliga indelningen i i-länder och u-länder blir allt mindre relevant.

Länder som Kina, Indien och Brasilien har genomgått remarkabla förändringar i fråga om hälsoläge på bara några decennier. Relativt sett finns det länder i Afrika vars hälsoutveckling varit störst sedan 60-talet. Allt detta finns väl redovisat i befintlig och för den insatte väl känd statistik. Trots detta tror många av oss att världen ser helt annorlunda ut.

Så långt Hans Rosling och hans banbrytande arbete. Men i statistiken finns andra viktiga fakta, och då särskilt det mycket starka sambandet mellan allmänt hälsoläge och välfärd. Arbete och tillväxt ger inte bara välstånd i materiell form utan leder också till ett bättre allmänt hälsoläge. Därför är arbetslinjen viktig inte bara för ekonominutan i minst lika hög grad för ett förbättrat hälsoläge. Det som gör oss friska är, ytterst förenklat, att vi är någorlunda rika. Ökat ekonomiskt välstånd ger dessutom, vilket kanske säger sig själv, mer utrymme för att satsa resurser på hälso- och sjukvård. Beläggen är klart färre för motsatsen, det vill säga att aktiva satsningar på förebyggande hälsovård skulle ge lika direkta effekter på hälsoläget.

Det betyder inte att vi kan skrota det viktiga förebyggande hälsoarbetet, verkligen inte. Men det betyder att det förebyggande arbetet just måste riktas in på att förbättra hälsosituationen, inte på allmänpreventiva åtgärder utan nämnvärd effekt.

Svenskarna - till höger och med allt bättre ekonomi

Nu är det rötmånad, och då passar opinionsinstituten tydligen på med lite annorlunda undersökningar. Således har vi idagarna både fått veta att en majoritet av befolkningen känner sig höra hemma till höger och dessutom har fått mer i plånboken. Så bra då. Betyder det att valet är avgjort?

Nej, det gör det inte. För det första har vi pressade röda som kommer att fortsätta med sina allt mer desperata attacker. För det andra, och viktigare, så är det inte riktigt så enkelt som att folk tittar i plånboken och på körriktningsvisaren.

En stor del av utmaningen för oss i Alliansen ligger nu i att verkligen tydliggöra sambandet mellan ett antal faktorer. Mycket förenklat kan man säga att det nu finns ett värde i att förklara att saker och ting inte är orsakade av slumpen. Sverige har mycket goda statsfinanser, människor (många, men långt ifrån alla) har fått bättre privatekonomi. Valfriheten och mångfalden har ökat - ta bara det avskaffade apoteksmonopolet för att ta ett enda exempel - och det går i stort sett ganska bra för Sverige. Men vi vinner inga val på det vi har gjort, utan på det vi tänker göra under den kommande mandatperioden.

De senaste dagarna har samma fråga flera gånger dykt upp från journalister: "men ni har ju haft majoritet i fyra år - varför har ni inte löst problemet?" Att frågan ställs går att första, men svaret kräver en aning av djuplodande. Under de fyra år som gått har Alliansen, på alla politiska nivåer där Alliansen haft ansvaret, genomfört massor av reformer. Förmodligen har mer gjorts på dessa fyra år än på åtskilliga år innan dess. men allt kan inte klaras av på en mandatperiod - och framför allt: varje mandatperiod innebär sina utmaningar.

För fyra år sedan var det stora problemet när det gällde vård av äldre inte som idag väntetiderna på akutmottagningen, utan att patienter som redan fått den vård de lagts in för inte kunde skrivas ut för attd et saknades platser på äldreboende. Alliansen både i Uppsala kommun och i landstinget gick till val på att lösa detta. Vi vann valet, och vi löste problemet. Nu möter vi nya problem och utmaningar - och vi kommer att lösa dem också. Den dag då det inte finns några politiska problem att lösa kommer aldrig att komma, för hur samhället än utvecklas så kommer det alltid att finnas utmaningar kvar.

Därmed är det dags att knyta ihop säcken. Visst är det bra att folkkännr sig hemma till höger, och visst är det trevligt att många anser att man fått bättre ekonomi. men vi kan inte luta oss tillbaka och tycka att det är bara bra, utan vi måste hitta nya utmaningar, nya frågor att lösa, nya problem som kräver politiska lösningar och nya förväntningar från människor som vill veta hur vi som söker politiska mandat tänker lösa deras problem. Den utmaningen är nyttig för oss som arbetar politiskt, och jag är helt vöertygad om att vi i Alliansen är bäst på att svara på de frågor som medborgarna ställer. Det är därför vi kommer att vinna valet.

Medierna, demokratin och förhållandet mellan väljare och valda

Jag "sommarbloggar" idag om ett ämne som uppmärksammats av TV4, nämligen förhållandet mellan oss förtroendevalda och våra väljare. Väldigt många väljare, uppemot nio av tio, anser nämligen att de inte kan påverka oss politiker.

Det är både en fråga och ett enkätresultat som förtjänar att vridas och vändas på en del.

I mitt dagliga arbete som landstingsråd har jag kanska många kontakter med människor som vill framföra synpunkter, har idéer på saker som borde ändras elller helt enkelt vill veta varför vi har fattat ett viss politiskt beslut. Sådana samtal är väldigt nyttiga, för att inte säga helt nödvändiga, för det som har fått förtroendet att förvalta ett politiskt uppdrag. Vår roll är ju att vara medborgarnas företrädare och att ge uttryck för den synpunkter som medborgarna har.

Men att vi företräder medborgarna kan aldrig innebära att vi därför låter varje synpunkt, varje åsikt och varje idé som varje medborgare har bli verklighet i form av politiska beslut, och skälet till det är mycket enkelt: det finns väldigt många medborgare som var för sig tycker väldigt olika saker! Problemet är att många tror att demokrati är lika med att ha rätt att få sig vilja igenom - och riktigt så enkelt är det ju inte i ett samhälle med många viljor, i form av medborgare med olika önskemål, synpunkter och idéer.

Journalisten Anders Isakssom har i sin bok "den politiska adeln" beskrivit problemet på ett utmärkt sätt. Han skriver så här:

"Numera tycks de flesta i första hand förknippa demokrati med klassiska medborgerliga friheter som yttrandefrihet och rätten att resa vart man vill, men vetskapen om rättigheterna ackompanjeras inte alls av samma förtrogenhet med, insikt i och förståelse av det dagliga arbetet i den politiska demokratins institutioner. När folk i enkäter på stan säger att demokrati innebär att alla ska vara med och bestämma är definitionen visserligen inte helt fel, men den är samtidigt så förenklad och så avskalad allt innehåll om hur det demokratiska styret faktiskt förverkligas att den blir meningslös. I själva verket riktar den sin udd mot det representativa systemet, andas en känsla av vi mot dom, av att politikerna lagt beslag på den beslutsrätt som egentligen tillkommer folket. Den fångar i viket fall som helst inte innebörden i regeringsformens portalparagraf: "Den svenska folkstyrelsen ... förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt styrelseskick och genom kommunal självstyrelse".

Precis så är det. Tack för de orden, Anders Isaksson (som tyvärr gick bort häromåret). Det finns, inte minst i media, en tråkig tendens att skilda förhållandet mellan väljare och valda som ett motsatsförhållande, som om vi fått vårt uppdrag någon annanstans ifrån än från väljarna. det finns samtidigt också en motsvarande tendens - faktiskt - att skildra "allmänhetens" ställningstaganden som skilt från vad "politikerna" tycker.

I själva verket får jag också en hel del respons från människor som faktiskt ger uppskattning för den politik vi får, inte bara i landstinget där jag själv är verksam utan sannerligen också i regering och riksdag och i olika kommuner - inte minst min egen hemkommun Knivsta. Det är bara det, att hälsan som bekant tiger still och därmed att uppskattning för ett politiskt fögderi kanske inte ger upphov till floder av insändare och andra opinionsyttringar.

Att ha örat mot marken är således inte bara ett gott råd till den som vill vara politiskt verksam - det är en absolut nödvändighet. Men det gäller också att lyssna till mer än det som bullrar mest, och att vara känslig för nyanserna i det som örat uppfattar.

Men inte nog med det. En väl fungerande representativ demokrati kräver också väl fungerande massmedier. Det ställer krav på att medierna självklart förljer och granskar vad vi som är politiskt förtroendevalda gör, och inte minst på att vi gör det som vi lovade att göra när vi fick väljarnas fötroende. Mediernas roll är att skildra - och kritiskt granska - det som vi politiskt fötrtroendevalda gör i vår ämbetsutövning. Mediernas roll är också att förmedla stämningar i opinionen. Men här ligger lika självklart ett ansvar också på massmedia, och det är att bedriva denna granskning och denna opinionsförmedling sakligt och neutralt. Jag vill nu betona att jag verkligen upplever att de alldra flesta journalister i regel gör detta mycket bra, men lika väl som politiker begår misstag så kan det kanske hända att även journalister någon gång kan göra det. och då är det givetvis angeläget att medborgarna, som journalisternas yttersta uppdragsgivare, är på sin vakt.

Jag är stolt över det uppdrag som väljarna har gett mig. Det innebär inte att alla väljare alltid gillar allt jag gör, men i en demokrati fungerar det ytterst sällan så. Det viktiga för mig är att på ett bra sätt representera dem som jag företräder. Mot den bakgrudnen ska det också bli spännande att möta väljarna, egna och andra, i det val som nu väntar efter sommaren. den övervägande delen av de kontakter jag haft på senare tid visar ganska tydligt att vi i Alliansen har en valrörelse att se fram emot med stor tillförsikt!

Ockupanterna tillbaka

Delar av våren präglades, utöver att ta ansvar för verksamhet och ekonomi för landstinget som helhet, åt att föra stillsamam och konstruktiva samtal med de ungdomar som olagligen beredde sig tillträde till landstingets utdömda lokaler på Ulleråkersområdet. Dessa samtal slutade dels med att vi skapade utrymme för fortsatt dialog med den offentliga aktör som har ansvaret för frågor som dessa, nämligen Uppsala kommun. dels också med att vi förklarade varför det faktiskt inte vara juridiskt och ur miljösynpunkt möjligt att låta ockupanterna fortsätta att vistas i landstingets lokaler. Det troliga är faktiskt att landstinget självt i så fall skulle begå lagbrott.

Personligen var jag gladast över att frågan kunde få en både fredlig och konstruktiv lösning. Vi fick en rimlig rollfördelning, landstinget tog sitt ansvar utifrån de legala förutsättningar som faktiskt råder - och ungdomarna fick möjligt att fredligt och inom lagens råmärken fortsätta sitt arbete för bostäder och verksamhetslokaler.

Döm därför om min förvåning när ockupanterna nu är tillbaka! Fortsättning lär följa, och även om undertecknad har några dagar ledigt så följer jag givetvis händelsutvecklingen nära och ger de kommentarer som kan behövas. Låt mig dock göra helt klart att landstinget inte på något sätt vare sig kan eller vill sanktionera lagöverträdelser, och således inte kan ta ansvar utöver vad vi redan gjort för vad som faktiskt är brott mot gällande lag.

Onsdag i Almedalen - och trycket är högt

För oss moderater har onsdagen här i Almedalen givetvis präglats av beskedet som kom i morse, att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin avgår. Ett trist besked, både med hänsyn till bakgrunden och till de konsekvenser för politiken som avgången kommer att innebära. Sven-Otto har jobbat hårt både under åren i regeringen och innan dess som partisekreterare. Hans arbete i bägge rollerna har i hög grad påverkat utvecklingen av moderaterna som parti och av svensk arbetsmarknadspolitik. Hans betydelse för utvecklingen på bägge dessa områden speglas inte minst i många bloggar på de mest skilda håll, även bland politiska motståndare som nu ger Sven-Otto en eloge för hans starka sorti ur det offentliga. För den här gången, får man väl säga och hoppas. Jag har personligen haft stor glädje av Totto, och hoppas att han snart är tillbaka i politikens centrum.

Men ä'ven jag hoppas att dagens händelser ger anledning till reflektion. Även en liten bit under den yppersta politiska nivån blåser det ibland väl hårt i medierna. Jag tror att de flesta som är verksamma i politiken kan hålla med om att det inte är några större problem att hantera fakta, även i tuffa sammanhang, i medierna. Det är värre när det privata kommer med i bilden.

Men det höga trycket har mer positiva förtecken, och det är kanske tur. Jag har nu haft nöjet att framträda på tre arrangemang, och i samtliga fall överträffade deltagarantalet i alla fall mina egna förväntningar. Det är ganska påtagligt att det trots det enormautbudet av seminarier, mingel och debatter så finns det uppenbarligen publik så det räcker för mer än man tror. Eller också har jag helt enkelt haft turen att får delta i tillräckligt intressanta och givande sammanhang. Idag handlade det om innovationer i vården, vilket visade sig vara ett ämne som både intresserade och engagerade. Det som nu står på tur är förhoppningsvis en fortsatt utveckling på området. Akademiska sjukhuset ska vara det innovativa sjukhuset, och som politiker och ägare behöver då visa ledarskap genom att peka ut att området är viktigt.

Lite senare på eftermiddagen hälsade jag välkommen till mingel med Mälardalsrådet, som bjöd in till "Stockholmssoppa" och "Mälardalsmacka" i mysig visbymiljö. Bilder kommer, som vanligt, så snart tekniken tillåter.

NU ska kvällen rundas av med tal av Maud Olovsson och middag på någon av Visbys alla mysiga krogar. På morgondagens program står seminarium om vårdexport, samt bad på Tofta och inte så mycket mer. Jo, ett mingel med Alliansen på sena eftermiddagen, och ett tal av den kvinna om är och förblir oppositionsledare. Det är väl bäst att nämna hennes namn: Mona Sahlin.

Tisdag i Almedalen - Sverige ett borgerligt land

Till slut vek värmen - i alla fall den meterologiska. Dagens väder här på Gotland har varit moln, en aning regn och lite svalare. Men den ideologiska värmen är desto behagligare. När folkpartiledaren Jan Björklund klev upp på scenen, så kändes det på något sätt att Sverige blivit ett allt igenom borgerligt land - även om jag nu på kvällen fick en kvardröjande indikation på motsatsen.

Men låt oss ta dagen från början, med Gudrun Schymans uppeldade pengar. Just där, och just då, fick vi det ultimata beviser för att Gudrun och hennes parti inte är ett seriöst politiskt alternativ utan ett PR-trick rätt och slätt. Därför känns det tryggt och bra att ett belägg för att Sverige nu är ett borgerligt land är att fördömandet av Guruns tilltag i stort sett är enig.

Plumpen i protokollet, indikationen på att Sverige har en läxa kvar att göra, var Mikael Wiehes politiska inhopp i Allsång på Skansen; såg det inte själv men har fått det refererat. Här blir det belyst vad som återstår att göra för att Sverige ska vara ett land för alla att leva i - ett land byggt på tolerans och respekt. Idag är Sverige nämligen ett land där vissa artister, mer exakt med vissa politiska åsikter, ocensurerat får säga vad de vill. När Mikael Wiehe rackar ned på regeringens politik uppfattas det uppenbart som både objektivt och accepterat av vissa. Så vet vi det, och har skäl att förhålla oss till det i vår syn på public service. Tack, SvT.

Nåväl, det skulle handla om Almedalen. Idag var det folkpartiets dag, och detta parti hade helt klart bättre uppvärmningsunderhållning än moderaterna i söndags. Björklund var också befriande ideologisk och tydlig. Folkpartiet är i regel definitivt en politisk kraft som totalt sett stärker Alliansen, och dset gäller inte minst Jan Björklund personligen.

Från uppsalahorisonten kan annars noteras ett riktigt välbesökt seminarium med deltagande från Nationellt Centrum för Kvinnorfrid, NCK. Seminariet handlade om vårdens bemötande av våldsutsatta kvinnor, en otroligt viktig fråga när det gäller att göra vården rättvis. Efter seminariet diskuterade jag detta vidare med NCKs cgef Gun Heimer, och vi var bägge helt ense om att det inte kan få ha betydelse var i landet man bor för vilket bemötande man får om man som kvinna vänder sig till vården efter en misshandel eller en våldtäkt. Detta måste vara en fråga där alla landsting samlar sig till ett gemensamt agerande. Även detta är ett viktigt steg för att göra Sverige till ett borgerligt land - det vill säga ett bra land att leva i.

Måndag i Almedalen - dagen efter statsministerns tal

Gårdagen började tidigt och slutade sent. Efter mycket tidig väckning och resa till Nynäshamn för vidare befodran till Visby och Gotland fortsatte dagen med en skön stud på stranden vid Tofta söder om Visby. När det drog mot kväll drog vi oss in till Visby för att träffa moderata och andra vänner, lyssna till statsministern och äta en god bit mat.

Statsministerns tal svarade mot högt ställda förväntningar. Det som tilltalade mig mest var att statsministern pekade på vikten av ansvarstagande för sunda och stabila finanser. Det är ju exakt samma linje vi driver i vårt landsting, och det går att göra en direkt koppling över till våra politiska motståndares ansvarslösa pengarullning: det är inte enbart, och kanske inte ens i första hand, mängden ekonomiska resurser som avgör kvalitén i välfärden. Innehåll och verksamhet, mångfald och nytänkande är precis lika viktigt.

Sverige har nu statsfinansier i världsklass, och i vårt landsting gör vi vårt bästa för att hålla vår del av välfärdens kärna, och vår del av de totala offentliga finanserna, i samma goda skick. Hittills går det ganska bra, även om vi inte har mycket hjälp av oppositionen som mest ägnar sig åt att håna och förtala de goda siffrorna och den verksamhet som döljer sig bakom dem.

Almedalen i övrigt då? Väldigt mycket folk, "alla" är här och både hyrcyklar och hotellrum är helt fullbokade. Stämningen är god, och gårdagen rundades av med en "delegationsmiddag" för flertalet moderata almedalsbesökare från vårt län. Det blev en kväll med mycket skratt och glada samtal, men också en del allvarliga diskussioner om den väntande valrörelsen. Vindarna blåser åt rätt håll, men det blir ingen valseger utan hårt arbete!

PS. Naturligtvis har vi ännu inte fått till det med bilder - men det kommer! DS

Vaccin för miljoner - en rimlig försäkringspremie?

Den 2 juli skrev UNT en artikel (som du kan läsa här) om följderna av att vaccinationskampanjen mot den nya influensan slutade med att åtskilliga vaccindoser inte förbrukats och nu kanske måste kastas. det är naturligtvis ett osedvanligt märkligt slöseri med både skattemedel och sjukvårdsresurser, och det är helt korrekt att UNT tar upp detta. Men det förtjänar ett par kommentarer.

Först av allt: vi har beställt en genomgripande extern utvärdering av hela vaccinationskampanjen, just för att veta vad som kan göras annorlunda om detta skulle hända igen. Man bör nämligen komma ihåg att hela kampanjen, från beslut om pandemilarm över beställning av vaccin till själva genomförandet av en massvaccinering, var en helt unik process.

Vi vet med andra ord inte heller hur scenariet hade kunnat utvecklas annorlunda. Skräckscenariet för min egen del är inte ens nu vaccin för miljoner i sjön - utan vad som hade hänt om vi inte hade beställt vaccin och en omfattande pandemi sedan brutit ut.

Den första intressanta frågan är alltså om massvaccinationen, som dessutom genomfördes ovanligt snabbt, ledde till att det inte blev något pandemiutbrott. det är förmodligen omöjligt att svara på och öppnar för hypoteser.

Nästa fråga av intresse är varför avtalet om vaccinleverans såg ut som det gjorde. När beställningen gjordes så stod alla landsting inför ett enda avgörande beslut: beställa eller inte. Avtalet var så formulerat, att beställningen avseende volym redan var fastlagd: två doser per medborgare - varken mer eller mindre. Detta trots att vi visste att täckningen av olika skäl aldrig skulle bli precis hundra procent.

Det kom sedan att visa sig onödigt med två stick - vilket blev klarlagt när avtalet redan var tecknat och vaccinationerna inletts. Redan där uppstod alltså, så att säga, en överbeställning fast i efterhand.

Allt detta är dock alltså sådant som är lätt att konstatera i efterhand, man som var helt okända eller opåverkbara faktorer när beställningen av vaccinet gjordes. Det som i efterhand är mest intressant och relevant att analysera är alltså om avtalets konstruktion (två doser till alla i befolkningen) eller inget vaccin alls verkligen var den rimligaste lösningen. Det ska möjligen tilläggas att beställningen gjordes på nationell nivå och inte av enskilda landsting.

Fråga två, som var och en som ger sig i debatten bör ställa, är alltså vad som hade hänt om vi hade fått en pandemi. Vi hade i så fall haft en situation med hundratusentals insjuknade, med därav följande konsekvenser för samhällsfunktioner. Svårast hade följderna troligen inte blivit för det offentliga (möjligen med undantag just för vården) utan för sektorer som transport, livsmedelsförsörjning och export - vilket i sin tur hade kunnat påverka den globala ekonomin till och med värre än finanskrisen.

Nu klarade vi oss ifrån en omfattande pandemi, och så är kanske sexton miljoner en ganska rimlig "försäkringspremie". Men det kan aldrig vara rimligt, och det kan inte vara rimligt för någon, att landets alla landsting satts i ett avtal som i vårt landsting leder till att influensavaccin för nästan sexton miljoner kronor måste kastas bort.

I övrigt återkommer jag när den externa utvärdering landstinget beställt är färdig. Jag vet att det finns många synpunkter på hur själva vaccinationskampanjen genomfördes - men vi behöver göra en rejäl analys av vad som hade kunnat göras annorlunda, och vad det hade inneburit beträffande både kostnader och effekt av kampanjen.

Ska vi masstesta män nu?

Flera medier uppmärksammar idag en studie som visar möjligheterna att kraftigt minska dödligheten i prostatacancer genom allmän provtagning. Min första egna reaktion var att detta kanske lägger grunden för en ny syn på så kallade PSA-test. Men riktigt så enkelt är det nog ändå inte. I själva verket pekar studien på ett dilemma som i framtiden kommer att bli allt vanligare.

En av de saker som präglar den vanligaste av alla cancerformer, prostatacancer, är att behandlingen kan ge minst lika allvarliga konsekvenser som sjukdomen för den drabbade. I de mest påtagliga fallen ger själva cancern inga direkta allvarliga följder - patienten avlider i stället i helt andra sjukdomar - men den behandling som ges leder i stället till kraftigt försämrad livskvalitet i form av potensproblem, inkontinens och liknande. Då blir avvägningen givetvis svårare än den ser ut enbart med ugtgångspunkt i den intressanta studien.

Det är också svårt att direkt jämföra mammografi med PSA-test. En mammografi ger svart på vitt besked om en tumör, och kan direkt följas av en planmässig behandling om så krävs. Ett PSA-test ger tydliga besked om nivåhöjning av ett hormon, men det kräver ytterligare tester, analyser och bedömningar.

Jag rubricerade detta inlägg med en fråga, och jag är personligen fortfarande frågande. Det som nu behövs är en noggrann analys inte bara av de testresultat som redovisas, utan också en noggrann analys av innebörden för valet av strategi. Någon enkel och entydlig lösning ger studien inte - men det ger definitivt anledning att granska förusättningarna noga och delvis med nya ögon. Detta kommer också att ske under ledning av Socialstyrelsen som regelmässigt tar fram nationella riktlinjer för olika områden, och där är cancer ett område som väntar på genomlysning. Det blir ett bra tillfälle att göra ett klokt och välavvägt ställningstagande. Det är också det klokaste vi kan göra för landets alla män.

Världsklass igen

Dagen har börjat med att jag hälsade närmare 300 forskare välkomna till Uppsala, och till en i raden av konferenser där Uppsala visar sin världsklass. I detta fall handlar det om forskning kring hjärnstamsimplantat för hörsel - mycket lekmannamässigt uttryckt. På detta område bedriver Akademiska sjukhuset en mycket framstående verksamhet, och för mig som företrädare för landstinget är det givetvis inte bara hedrande att få hälsa välkommen till Uppsala. det är också ett viktigt tillfälle att markera hur mycket verksamhet av denna typ betyder för vårt landsting, för vårt universitetssjukhus och för hela vårt län.

Forskning i världsklass är inte bara viktigt för forskningen i sig. I förlängningen behöver även den med vardagliga sjukvården, om vi kan kalla den så, den forskning som det handlar om i sammanhang som detta. utan denna ständiga utveckling vet vi att sjukvården snabbt stagnerar. Därför är det en central fråga för oss politiker att fundera över hur vi ständigt kan arbeta för att ge goda förutsättningar - i en situation där resurserna alltid är begränsade - för att ge forskningen goda möjligheter till utveckling.

För mig är detta en prioriterad fråga, som har kommit mer på dagordningen under de senaste fyra åren i vårt landsting. Givietvis är ambitionen att detta ska fortsätta under kommande år, i alla fall om vi i Alliansen får fortsätta att ha det avgörande inflytandet över dessa frågor.

Uppsala håller världsklass. Det ska vi fortsätta göra, och det är ett vallöfte från Alliansen, från oss moderater och från mig personligen.

Kan de inget annat än gnälla?

So0m politisk plattform för en fungerande ledning och styrning av ett stort landsting räcker det inte alls. Det var mitt omdöme igår om den politik som oppositionen fört i vår landsting under de senaste fyra åren.

Det har inte gårr så bra för landstinget, säger socialdemokraten Börje Wennberg. Sanningen är att ekonomin är i god ordning och att köerna till de flesta typer av vård har kortats. Vi klarar vårdgarantin.

Det görs inga satsningar, säger miljöpartiets Johan Edstav. Sanningen är att vi tagit hem uppdrag inom rikssjukvård, utvecklar närvård, investerar mer än någonsin (till exempel Psykiatrins Hus och det jetplan UNT skriver om) och utvecklar kollektivtrafiken.

Missnöje, säger vänsterpartisten Sören Bergqvist. Sanningen är att den medarbetarenkät som genomfördes under våren visar samma eller högre värden som tidigare.

Med andra ord: visst finsn det ett missnöje (och jag förringar inte de synpunkter jag hör när jag pratar med medarbetare) - men missnöjet är störst och hörs mest hos oppositionen. Det är nog bäst att de får stanna i det missnöjda hörnet även efter valet.

Demokratiska alternativ

Jag slösurfar lite mellan olika bloggar som inte tycker som jag, och hittar ett intressant mönster. Bloggar som håller till på vänsterkanten har i dessa dagar gott om synpunkter på monarkin. Den är, enligt dessa vänsterbloggare, inte så värst demokratisk.

Jaså. Jaha. Ja, nu har ju demokratin i och för sig samexisterat alldeles förtrffligt med den parlamentariska demokratin i sisådär hundra år vid det här laget - och det verkar ju ha fungerat alldeles utmärkt. Men om det är på det viset, så har jag några kul och spännande statsskick som bör kunna fungera alldeles förträffligt som alternativ till monarkin.

Folkrepublik, till exempel, som i Nordkorea eller Kina, eller som i Polen på den gamla kanske inte så goda tiden. Eller som i Cuba, för Fidel Castro eller hans bror Raoul kan ju inte gärna jämföras med kungen eller prins Daniel.

Nej, demokratin är nog inte så tokig i alla fall. Och den som vill byta ut denfår nog lov att berätta vad vi ska ha i stället. Det tål att fundera på!

Än slank han dit...

Hemma efter en lång dag på landstingsfullmäktige reflekterar jag över dagens debatt samtidigt som jag tittar på fotboll och njuter ett glas vin. Jag funderar över oppositionens argumentation, och jag måste säga att jag inte får ihop det riktigt.

I april kallades vårt bokslut för "skryt och friserade siffror". Det redovisade överskottet fanns inte ens, påstod oppositionen då. Nu tycks det dock ha uppstått, för nu i juni var överskottet för stort - så stort att hundra miljoner kunde spenderas på allt möjligt från tågtrafik till kultur. Men det är kanske inte helt förvånande. För två år sedan ville oppositionen dra in 50 miljoner från Akademiska sjukhuset och anklagade oss för att inte ta i tillräckligt. Nu, två år senare, ska det i stället satsas lika mycket extra. Och för tre år sedan skulle det tillsättas någon sorts "kriskommission" för att få ordning på landstingets ekonomi - som nu av samma opposition sägs vara i så gott skick att de 400 miljoner som prognostiseras som överskott kallas för "vinst som samlas i ladorna".

Det går som sagt inte ihop, men orsaken är ganska enkel att finna. Om man som opposition främst bygger som politik på att vara emot det som majoriteten gör, så blir det precis så som det har blivit nu. Eftersom saker och ting, till exempel konjunkturen, förändras så måste vårt agerande i majoritet hanteras därefter. Om man då som opposition inte har en fast och konsekvent linje, så blir politiken ryckig och motsägelsefull. Det är exakt vad som nu drabbat oppositionen.