Viktigt medddelande till allmänheten

Jag kan förstå den som undrar över alla "turer" kring ambulansdirigeringen i Mälardalen, och jag beklagar verkligen att det kan uppfattas som om den som behöver ambulans skulle ha något som helst skäl att oroa sig. Faktum är nämligen att ambulanssjukvården i våra fyra län (Uppsala, Södermanland, Gotland och Västmanland) dels fungerar mycket bra, men dessutom nu fungerar bättre än den tidigare gjort. Tiderna för utlarmning är kortare än de tidigare varit, och den personal som svarar för att dirigera ambulansen till rätt plats har mer kvalificerad sjukvårdskompetens än tidigare.

Ambulanssjukvården har utvecklats oerhört under de senaste decennierna. En modern ambulans har bemanning och utrustning som gör att sjukvårdsinsatser kan påbörjas omedelbart vid ankomst till skadeplatsen. Det innebär i sin tur - något förenklat - att det viktigaste är att ambulansperosnalen har ett korrekt bedömningsunderlag vid ankomsten till skadeplatsen. Tidsfaktorn är självklart mycket viktig, och tiderna för utlarmning har blivit kortare, men det behövs också svar på frågor om den skadades allmäntillstånd som behöver ställas av sjukvårdsutbildad personal. Av det skälet stod sjukvårdskompetens som ett absolut krav i den upphandling av tjänsten ambulansdirigering som gjordes för några år sedan.

På liknande sätt förhåller det sig också med de andra utryckningsfunktionerna, polis och räddningstjänst. den som ringer polisen har vid det här laget i många år blivit kopplad till polisens länskommuikationscentral, som i sin tur har kontakt med polisens olika enheter. Det gör att larmsamtalet snabbt kan gå över från att bli snabbt besvarat, till att få korrekt bedömning och hantering av en sakkunig person.

Med andra ord: ambulanssjukvården inklusive dirigeringen av ambulanser är en central del av en sammanhållen vårdkedja. Ansvaret för denna vårdkedja ligger på landstinget, som arbetar intensivt med att förbättra och utveckla den. Det ansvaret kommer vi att fortsätta ta. Därmed kan vi också garantera medborgarna en trygg och säker vård.

Kulturlandstingsråd

I kväll träffar jag den moderata gruppen i SKL, kommunernas och landstingens gemensamma organisation. Ämnet för kvällen i moderatgruppennär kulturpolitik, och vi får tillfälle att samtala med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det behövs, för den framgångsrika moderata kulturpolitiken på regeringsnivå behöver också få genomslag på det regionala och lokala planet. Där har var och en av oss som är moderata ledare i kommuner och landsting en viktig roll.

För min personliga del tar jag kulturfrågorna på stort allvar. De spelar roll för vår identitet som människor och samhällsmedborgare, och de spelar roll för utformningen av vårt moderna samhälle. Och landstingen är viktiga aktörer för att utveckla kulturlivet på lokal och regional nivå. Det handlar både om de olika institutioner, som landstingen har ansvar för (till exempel museer, bibliotek och scener) men också om stödet till de ideella och kommersiella kulturlivet.

Av samma skäl tar jag rollen att företräda landstinget i olika kulturella sammanhang på mycket stort allvar. Det är ett sätt att ge uttryck för stolthet och tacksamhet över allt det goda som görs på kulturens område. Vårt län har även på detta område mycket att vara stolta över. Av exakt samma skäl tycker jag också att det är självklart att jag som ordförande i landstingsstyrelsen ska markera kulturpolitikens betydelse genom att alltid hålla fram kulturlivets betydelse för vår regions utveckling.

En fråga om demokrati

Jag skrev i förra veckan om medias rapportering om "skolkande politiker", och efter dagens artikel i UNT känns det angeläget att skriva igen. det finns nämligen skäl för att klara ut ett och annat om hur politiken faktiskt fungerar, varför det är som det är - och hur det skulle kunna vara.

Missuppfattningarna börjar egentligen redan med synen på politiken som "ett jobb", med allt vad det innebär. men inte ens vi som är förtroendevalda på heltid (det vill säga vi som brukar påstås "ha politiken som yrke") verkar under de omständigheter som gäller för yrkesarbetande. Vi är faktiskt aldrig lediga, och har sannerligen inte som enda uppgift att sitta på sammanträden och rösta på förberedda förslag.

Det som behöver förklaras och beskrivas förstärks dessutom av ett par myter som politiskt förtroendevalda själva brukar underhålla. Den ena myten handlar om hur ärenden förbereds och avgörs, den andra om hur man gör mest nytta som förtroendevald politiker.

Har du någon gång hört att det inte är någon idé för den som sitter i exempelvis kommunfullmäktige att gå på sammanträdena? Jag skrev om det även förra veckan. den absoluta huvuddelen av arbetet med politiska ärenden sker inte alls på själva beslutssammanträdet, utan i långa och djupa insatser i förväg. och den som inte drar sitt strå till stacken i detta förberedelsearbete missar givetvis möjligheten att påverka. Att tycka att politiker skulle prioritera själva sammanträdet framför inläsning, gruppmöten, samtal med väljare och egna reflektioner är ungefär som att tycka att det vore bra att skådespelare och musiker uppträdde utan föregående repetitioner. En bra politiker, liksom en bra artist, lägger den mesta kraften på att förbereda sig.

Det talas om att "sitta av" sammanträden. Ja, för det finns en arbetsfördelning i varje politisk gruppering. Om alla skulle uttala sig i alla ärenden skulle sammanträdena bli olidligt långa och ännu mindre intressanta. OM man då inte har något ärende att svara för eller bevaka - så kanske det finns viktigare saker att göra som helt och hållet ingår i förtroendeuppdraget. Alltså är det inte alltid fyra timmars stolsnötande i fullmäktige som är det som är mest rätt att kräva. Inte om den som uteblir kan göra annat som har med uppdraget att göra.

I grunden är detta - både närvaron och det politiska uppdraget som helhet - i hög grad en fråga om demokrati. Men om bilden av politikens vardag skildras på ett sätt som kan ge människor en felaktig bild av hur denna vardag ser ut; ja, då får det också en påverkan på synen på hur demokratin fungerar.

En fråga om idéer

Godafton. Jag ska be att få leverera en varning. Det handlar om sammanblandning av politik och teknokrati, ett fenomen som dessvärre blir allt vanligare.

Politik handlar i mycket hög grad om att vilja. Politik handlar om idéer och visioner, och om att se brister i samhället som kräver en lösning. Vilken lösning som är den ideala, eller ens den bästa, är i regel nästan omöjligt att ha en entydig uppfattning om.

I vårt land, och i många andra läner på jorden, har vi sedan länge insett att människor kan ha olika åsikter om hur saker och ting löses på klokast tänkbara sätt. Vi människor har helt enkelt lite olika sätt att se på saker - och det är bra vi har en öppenhet för detta. Det är helt enkelt inte alltid som det finns "rätt" och "fel" i en viss fråga. Däremot kan det finnas olika svar.

Det är liksom det som är själva poängen med demokratin. Olika idéer tävlar om människors stöd.

Mot detta står en samhällssyn som jag då och då möter, och som varje gång gör mig lika orolig. det är föreställningen att det finins någon sorts "objektivt gott" svar på olika frågeställnignar och utmaningar. I sin mest extrema (men för den skull inte helt ovanliga) form hänvisas rent av till "tillgänglig forskning" för att ge svar på politiskt formulerade frågor. Som om vetenskapsmän och forskare skulle kunna ersätta politiska ställningstaganden.

Jag vill helt enkelt varna för den övertro på vetenskapliga lösningar som någon sorts allena saliggörande lösning på politiskt formulerade problem. Vi som är politiskt aktiva ska självklart ta stöd i vetenskapen när vi gör våra ställningstaganden - men därifrån är det långt till att tro att forskningen ska kunna formulera både frågor och svar på samhällsåroblem som ju faktiskt är skapde och definierade av oss människor!

Politik handlar om idéer om hur en viss samhällsutveckling akn åstadkommas. I en fungerande demokrati får de bästa idéerna det största genomslaget. De politiker och andra debattörer som tror att teknokratiska lösningar kan ersätta idéer och tankar om samhällsutveckling är helt enkelt på ett sluttande plan, just när det gäller demokratin.

Idéerna, vardagen och verkligheten

Politik är intressant. Å ena sidan är politisk faktiskt något av det enklaste man kan ägna sig åt. Det handlar nämligen om att föverkliga idéer - och bara idéerna finns så är de ganska enkla att förverkliga.

Å andra sidan blir politik egentligen inte riktigt spännande och utmanande förrän idéerna möter verkligheten. Det är när vardagsfrågorna ska kopplas samman med idéerna som politiken blir både verklig och spännande.

Idéer är det ingen brist på. Jag får dagligen uppslag om olika frågor som vi bör driva, och områden där det "med enkla medel" borde gå att genomföra förbättringar. Jag är alltid lika tacksam för sådana idéer, men de måste också tåla mötet med verkligheten.

All politik handlar i grund och botten om människor. Då gäller det att ha i minnet att människor är olika och har olika förväntningar och önskemål. Politik handlar inte bara om att lyssna till den som för tillfället har prdet och vill framföra sina idéer och åsikter - utan också om att ha tålamod att lyssna till alla de andra. I många fall är politiken dessutom en fråga om att inte bara ta tillvara många olika människors intressen, utan också om att se vilka möjligheter och svårigheter som lurar runt hörnet. Det är helt enkelt ingen idé att välja lösningar som skapar nya problem utan långt bättre att se till så att de lösningar man väljer faktiskt leder till varaktiga och långsiktiga förbättringar.

Det resonemganet håller nog var och en med om, men det blir alltid lite knepigare när det möter en allt snabbare óch allt med medialiserad vardag. Vi som har politiska förtroendeuppdrag möter ofta ett akut problem - och förväntas ha ett omedelbart svar på hur vi ska lösa problemet. Nu. genast. Och helst så enkelt och för alla begripligt som möjligt.

Jag önskar ofta att det fanns sådana snabba och enkla lösningar på de problem som vi har att bemästra, men med tiden har jag lärt mig att det oftast inte är så enkelt. I stället väntar som sagt nya problem, som kanske hade kunnat undvikas med en annan lösning på det första problemet redan från början.

En bra politisk linje tänker långsiktigt. Idéerna måste kunna möta verkligheten inte bara här och nu utan också med ett längre perspektiv. Det är därför som politiken, och demokratin, mår bra av tid och tålamod. men framför allt av eftertanke.

Politisk vardag

Jag kan förstå om människor blir förundrade över rapporteringen i UNT om "skolkande politiker". Men det vore bra om journalistiken också innehöll en beskrivning om hur det faktiskt förhåller sig.

Påfallande ofta framställs vi förtroendevalda politiker som om vi hade politiken som yrke. Vissa av oss är ju engagerade på heltid (vilket inom parentes inte innebär 40 timmar - utan dygnet runt...) och har dessutom arvode. Men för de allra flesta med politiska uppdrag ser det inte riktigt ut på det viset. De ska klara den otacksamma uppgiften att kombinera heltidsarbete och familjeliv med möten, pappersluntor, väljarkontakter - och en och annan släng om att de skolkar.

Politik är dessuotm ingenting som enbart utövas på sammanträden, allra minst på sammanträden med ett kommun- eller landstingsfullmäktige. Man kan rent av med mycket gott samvete säga att den absoluta huvuddelen av uppdraget faktiskt handlar om helt andra saker.

En viktig del av uppdraget är kontakter med alla människor som berörs av politiska beslut. Det sker via e-post, telefon och brev men framför allt när man handlar i livsmedelsbutiken, träffar människor på fritiden och möts på barnens skola eller i liknande sammanhang. Och det är inte alltid de största beundrarna som hör av sig, för att uttrycka det milt.

En annan del av det politiska uppdraget handlar om att samla in fakta, kunskap och argument. Att läsa de handlingar som ligger till grund för varje ärende är en del av detta, men det gäller också att läsa på lyssna och lära i andra sammanhang. Till exempel genom studiebesök i de verksamheter som besluten berör.

När det gäller argumenten och de politiska ställningstagandena som till slut ska formaliseras genom beslut i kommun-/landstingsfullmäktige, så är väden det en process som ligger före själva mötet i fullmäktigeförsamlingen. Somliga menar att det innebär att fullmäktiges beslut är, som det brukar heta, uppgjorda på förhand. Stränt taget är det så, och det är en ordning som faktiskt regleras i lag. Beredningstvång kallas det för, och innebär att ingen fullmäktigeledamot egentligen ska behöva utsättas för att behöva fatta beslut i något ärende utan att ärendet i fråga är ordentligt förberett.

Med andra ord: om man tror att den politiska beslutsprocessen i fullmäktige handlar om att gå på mötet, säga sin mening och rösta lite som man behagar; då kan jag förstå vinkeln på de senaste dagarnas artiklar. Men om man beskriver hela den politiska beslutsprocessen med alla dess komponenter, så blir bilden faktiskt en helt annan.

En av de politiker som "hängs ut" som notorisk mötesskolkare (jag tänker inte namnge vederbörande) är för mig en viktigt person i bygget av moderaternas och Alliansens politik. Denna persons insatser görs kanske inte främst på fullmäktiges sammanträden, utan just i den process som föregår de formella besluten.

Massmedierna har två ytterst viktiga uppgifter i den demokratiska processen - två uppgifter som dessutom hör nära samman. Den ena är att granska oss som fått politisk makt genom det förtroende väljarna visat oss. den andra uppgiften är faktiskt att svara för en viss folkbildning när det gäller att förklara och beskriva hur de politiska processerna fungerar. Det är viktigt att medierna tar båda dessa uppgifter på allvar.

För övrigt kan jag berätta att jag i kväll för första gången på drygt två veckor ska äta middag hemma i min egen bostad på en vardagskväll. Det ska jag göra tillsammans med mina partikamrater i landstingsstyrelsen. De ska få lax med kokt färskpotatis och min frus jättegoda laxsås. Vi ska prata igenom aktuella frågor i landstinget och formulera våra moderata ställningstaganden i olika frågor, och eftersom tiden är knapp passar vi på att äta medan vi pratar. Maten lagar jag själv, och råvarorna köper jag på hemvägen. För egna pengar och utan föregående upphandling. Så ser den helt dominerande delen av "politikernas lyxfestande" ut.

Samtal med väljare i Bålsta

Förra veckan bloggade jag om medborgarna, medierna och politiken. I helgen fick jag intressanta exmpel på just det jag skrev om.

Lördagen ägnades åt att prata med människor i Bålsta centrum, där den årliga Håbo Festdag arrangerades. Det visade sig vara ett bra tillfälle att lyssna till vad det är som engagerar mest bland dem som bor i just Håbo. Eftersom det minst sagt varit en del turbulens kring en av de två vårdcentralerna i Bålsta, så ville jag lyssna till vad människor hade att säga.

Det går att sammanfatta ganska kort: de jag talade med tycker att primärvården fungerar betydligt bättre idag än tidigare. Många undrade givetvis över turerna kring den vårdcentral som gått i konkurs - men det uppfattar man som ett problem för landstinget att lösa. det viktiga för dem som bor i Bålsta och i Håbo kommun är att den lokala vården fungerar.

Men jag uppmärksammades också på ett problem som vi har anledning att ta tag i från landstingets sida. Det handlar om informationen om hur vårdvalet fungerar, och om att människor vill veta mer om hur man enklast vänder sig till vården i olika situationer. Det finns idag många vägar för att komma i kontakt med vården. Sjukvårdrådgivning på Internet och telefon (titta själv här), vårdcentralerna, sjukhusens akutmottagningar och närakuten i Uppsala ger alla olika möjligheter att snabbt och smidigt vända sig till vården för att direkt få behandling eller lotsas vidare till rätt vårdgivare. De som har de allra största vårdbehoven, äldre och kroniskt sjuka, bör dessutom kunna få en egen vägledare för att hitta rätt i vården. Ett projekt kring detta pågår just nu.

Fördelen med aktiviteter som Håbo Festdag är möjligheten att prata direkt med människor och lyssna till de vardagsproblem som är viktiga här och nu. Det är nämligen vad politiken mest av allt handlar om för mig. Det är att hitta lösnngar på människors vardagsproblem. Och det ska vi i Alliansen jobba vidare med.

Medborgarna, medierna och politiken

En viktig fråga för oss som arbetar politiskt är dialogen med dem som vi representerar, det vill säga medborgarna. Min erfarenhet är att de flesta som är politiskt aktiva också hjar ett självklart intresse av att så aktivt som möjligt skaffa en bra grund för sina ställningstaganden. Ofta innebär det många kontakter via telefon, e-post och personliga möten. men det finns också några viktiga saker som ofta dyker upp i dessa kontakter. UNT berör detta i en artikel som handlar om resecentrum. I just det fallet vet jag att de informella kontakterna med berörda människor har varit otroligt många. Det finns få frågor som engagerar och berör lika mycket som kollektivtrafiken. Jag har därför väldigt svårt att se att de närmast ansvariga politikerna skulle kunna anklagas för att inte ha lyssnat. Däremot är det helt enkelt inte möjligt att ta hänsyn till alla olika synpunkter, framför allt inte i komplicerade och centrals belägna stadsbyggnadsprojekt. Och det ger anledning till några reflektioner.

Det första är att väldigt många människor har uppfattningen att "alla" tycker likadant - och att dessa "alla" dessutom tycker som de. Min erfarenhet av dessa många kontakter med människor är närmast den motsatta, det vill säga att det finns många olika åsikter och viljor bland människor som är berörda av politiska beslut. det är inte alltid helt enkelt att navigera mellan dessa olika viljor, för att uttrycka det diplomatiskt.

Det är också ganska självklart så att den som är mer berörd av en fråga också är den som är mest engagerad. Men det är inte automatiskt samma sak som att man kan grunda hanteringen av en fråga enbart på dem som hör av sig - och som hörs mest. Demokrati handlar om att låta alla komma till tals, och i hög grad om att väga olika intressen mot varandra.

Till syvende och sist har vi som är politiskt förtroendevalda därtill ett politiskt mandat. Vi har gått till val på att genomföra vissa saker, och det är vad de väljare som röstat på oss förväntar sig att vi ska göra. Då gäller det - som sagt - att lyssna noga, men också att lyssna till den egna övertygelsen grundat i det mandat man fått av väljarna. För den politiker som inte bygger sitt arbete på respekt för dem man representerar är snabbt ett offer för ren och skär populism.

Att lyssna är alltså viktigt. För egen del lägger jag mycket tid (vilket jag berättat om tidigare här på bloggen) på att besöka olika föreningar, knacka dörr, samtala med människor i olika sammanhang och inte minst på att besöka de verksamheter som vi har politiskt ansvar för. Det betyder inte att jag kan tillmötesgå alla de synpunkter som jag får nöjet att lyssna till. men det innebär att jag får många kloka argument att överväga när vi ska göra olika politiska ställningstaganden.

Särskilt viktig är medias roll i dessa processer. Medierna är viktiga och har ett stort ansvar för att ge olika frågor en tydlig och allsidig spegling. Samtidigt är utrymmet begränsat och journalistens möjlighet att göra svåra frågor begripliga sannerligen ingen enkel uppgift. Så mycket viktigare blir det då att göra speglingen av en fråga neutral och saklig, så att risken inte ökar för att en felaktig vinkling ger medborgarna och oklar bild av hur skeendet i en fråga faktiskt ser ut.

Samspelet mellan medborgare, politiker och media är en grundförutsättning för demokratin. Vår roll som företrädare för allmänheten är att lyssna och att fatta kloka och välavvgäda politiska beslut. Då är det alltid bra att börja med att lyssna.

Uppdrag: att utveckla, inte att förvalta!

Landstingspolitik är svårt, får jag emellanåt höra av människor i min omgivning. Eftersom landstingspolitiken ägnar sig åt ett ganska smalt men viktigt område i politiken (nämligen sjukvården) så blir landstingspolitiken knepigare eftersom den så att säga hamnar nära den medicinska professionen.

Det är möjligt att det är så - men det bygger i så fall på en felsyn som det är viktigt att arbeta bort för oss som är verksamma i landstingspolitiken. De frågor som vi sysslar med bygger nämligen på exakt samma logik som de kommunalpolitiska frågorna. Människor betalar skatt och väntar sig vissa typer av offentliga åtaganden för de skattepengar ssom de betalar. Det visar också vilka som är våra uppdragsgivare. Det är väljarna, som har högst rimliga krav på att vi tillhandahåller den service som skattebetalare och medborgare har anledning att vänta sig.

Med det förhållningssättet är det förhoppningsvis också tydligt att det som är viktigt är att vården och kollektivtrafiken - landstingets i särklass viktigaste uppgifter - faktiskt fungerar som medborgarna har skäl att vänta sig. Och om det finns brister så ska de rättas till. Eller mer korrekt; de brister som alltid finns ska åtgärdas.

Både vården och kollektivtrafiken fungerar nämligen - faktiskt, får man kanske tillägga - för det mesta riktigt bra. Människor får vård, kommer till jobbet och är påfallande ofta ganska nöjda med den vård som ges och den trafik som bedrivs. Det är - faktiskt - vanlgiare att människor hör av sig med positiva berättelser än med klagomål. Men det betyder absolut inte att vi som har ansvaret för verksamheten kan luta oss tillbaka och vara nöjda. Tvärtom finns det alltid saker som kan bli bättre och saker som kan göras annorlunda. Det gälelr allt från personalpolitik till vem som faktiskt utför vården. Vi i Alliansen ser som vårt ansvar att genomföra de reformer som behövs just för att vården ska fungera bättre.

Allt detta kan verka som rena självklarheter, men inför höstens arbete kände jag att jag ville skriva det på bloggen. Snart kommer ämnet för dagen att vara aktuella vardagshändelser som jag vill kommentera - men då kan det vara bra att luta sig tillbaka till några rader om det som kan vara lätt att glömma bort. Vårt uppdrag som politiker är att se till så att våra uppdragsgivare medborgarna blir nöjda med den verksamhet som finansieras med skattemedel - inte att försvara verksamheten i lägen där det uppdagas brister! Det är ett uppdrag somo jag tar på stort allvar, och som det nu är dags att ta tag i efter en avkopplande sommarledighet. Hör gärna av dig med dina synpunkter på hur det fungerar!

Att tänka nytt

Jag har skrivit tidigare på detta tema, och efter att ha intervjuats av Radio Uppland idag kände jag ett behov av en ny postning i ämnet.

Vad det handlar om är behovet av reformer inom sjukvården, men också på många andra områden. Sådana reformer kräver ofta både nytänkande och mod att våga kasta gamla dogmer över ända. Men förändring möter ofta motstånd - därför att det finns krafter som har intresse av att förändring inte äger rum. Därför reser motståndarna allehanda krav på att vi som ser behovet av att genomföra reformer redan på förhand vet exakt hur effekterna kommer att bli. och om inte precis allting blir exakt som det var tänkt från början, så är det väldigt enkelt att i efterhand rikta kritik inte bara mot det som brister utan mot allt reformarbete överhuvudtaget.

Det får mig att tänka på Christopher Columbus, som gav sig ut på en seglats i en riktning som ingen före honom hade prövat. Hans mål var att finna den västliga sjövägen från Europa till Indien, men i stället "upptäckte" han (från europeiskt perspektiv, indianterna hade liksom "upptäckt" det långt innan) Amerika.
Columbus mötte också motstånd. Mäktiga krafter ville inte att han skulle finna en kortare sjöväg till Indien, för det skulle förändra maktstrukturer. Men Columbus vågare - och fann en för Europa okänd världsdel. Genom att utmana invanjda föreställningar gjorde han världen större från en europeisk horisont.

Lyckligtvis lät sig inte Columbus hindras av den tidens motsvarighet till de argument mot förnändring som vi i Alliansen möter idag. Exempelvis när det handlar om patientens makt över den egna journalen eller möjligheten för patienten att välja mellan olika vårdgivare.

Landstingspolitisk debatt

I två dagar ska landstinget nu debattera landstingsplan och budget för de närmast kommande åren. Det är, som alla säkert är medvetna om, en budget som balanserar viktiga satsningar med ekonomisk återhållsamhet. Men en genomläsning av de olika budgetförslagen (finns på landstingets hemsida) gör att jag inte kan låta bli att bli en aning förundrad över hur olika partier verkar se på landstingets ekonomiska förutästtningar.

Att det ekonomiska läget är kärvt, är det ingen som förnekar - i alla fall inte i ord. Men när det ska omsättas till handling, i form av praktisk politik, är läget en aning annorlunda. Då haglar nämligen förslagen på så kallade "satsningar" på både det ena och det andra. Dessvärre är det inte lika väl beställt från oppositionens sida med att se till så att dessa satsningar är finansierade.

En budget måste gå ihop, men den måste också bygga på realistiska utgångspunkter. Och om man pekar ut saker som man vill ska kosta mer - så måste man också vara beredd att berätta vad man vill satsa mindre på. Den politiska oppositionen är tråkigt nog bättre på det ena (på att göra nya satsningar) än på det andra (berätta om hur det ska finansieras).

Det är bland annat därför som Alliansens bugdetförslag är det mest genomarbetade och kompletta. Vår budget är inte bara en genomtänkt idé om hur landstingets verksamhet ska formas under kommande år; den är dessutom rundad på ansvar både för den egna verksamheten och för länsinvånarnas ekonomi.

Politik handlar nämligen om att göra prioriteringar. "Allt åt alla" är lätt att säga, och lätt att göra - men följden blir ofrånkomligen just det som vi nu ser utspelas i länder som Grekland och Spanien. Att hålla hårt i pengarna innebär att man måste säga nej till ett eller annat - men ger också en långsiktig ekonomisk trygghet som innebär att drastiska besparingar kan undvikas. Alliansens budgetalternativ innebär prioriteringar. Därför kan vi ta ansvar inte bara i dagens debatt, utan också under en följd av kommande år.

Folkvilja

Dagens viktigaste politiska nyhet är att konservativa Ny demokrati gick segrande ur det grekiska valet. Men det är en valseger som lämnar en del eftersmak. Segern är visserligen knapp, men ändå klar. De grekiska väljarna valde höger framför vänster, Europasamarbete framför isolering och ansvarstagande framför att smita undan de problem som tidigare grekiska regeringar lagt grunden för. På det sättet är valet i Grekland en framgång inte bara för Ny Demokrati och för väljarna i Grekland, utan också för Europa och förhoppningsvis för världsekonomin.

Men efterdyningarna innehåller också oroande om än inte helt oväntade signaler. Förlorande Syrizas ledare har visserligen gratulerats Ny Demokratis premiärministerkandidat Samaras, men också enligt media krävt att Smaras ska "följa folket vilja". Ursäkta, men i min föreställningsvärld är det exakt vad fria val i en demokrati handlar om: folket ger uttryck för sin vilja genom att rösta. Och det alternativ som får rösterna, regerar också med folkets mandat. Nu fick förvisso inte Ny demokrati egen majoritet, men förhoppningsvis ska det vara möjligt att samla en bred koalition, under Ny Demokratis och Samaras ledning, som kan föra en konstruktiv politik som för Grekland ur krisen.

Om nu inte...

För i vassen lurar enligt uppgift valets andre förlorare, Pasoks ledare Venizelos, vilken siktar på en koalition som nog är aningen bredare än vad Ny Demokrati fått mandat för - nämligen med flera av de partier längre till vänster (inklusive Syriza) som motsätter sig den krisplan som Ny Demokrati, och för den delen Pasok, gick till val på. Konsekvensen av ett sådant krav kan inte gärna bli annat än att just folkviljan sätts ur spel.

"Folkviljan" i Grekland har nu nämligen visat sig inte bestå av dem som under senare tid högljutt gett uttryck för sina åsikter genom att demonstrera på Atens gator. Folkviljan är snarare alla dem som inser hur dessa demonstranter bokstavligen skämt ut Grekland genom att utmåla landet som oansvarigt och ovilligt att ta på sig de bördor som krävs för att klara krisen. Låt oss hoppas att denna folkvilja nu också får sitt uttryck även i den politik som framöver kommer att föras i Grekland.

Så kan det gå

I dag kom så beskedet att Medpro Clinic begär sin egen vårdcentral i Bålsta i konkurs. Kanske inte helt förvånande efter alla turer, men inte hller något att glädjas över; absolut inte. Det som ändå känns betryggande är att vårdcentralen drivs vidare av konkursförvaltaren och att människor i Håbo kommun inte behvöer vara oroliga över att inte ha tillgång till bra primärvård i Bålsta.

Det finns ingen anledning för mig, eller för landstinget överhuvudtaget, att spekulera i orsakerna till vårdcentralens konkurs. Vår uppgift är att se till så att människor i vårt län har tillgång till en god hälso- och sjukvård och att landstingets ekonomi är i god ordning. Vi kan konstatera att så är fallet, men inte nog med det. Tillgängligheten till primärvård är idag väsentligt bättre än tidigare i länet, och inte minst i Bålsta. Skälet till detta är det fria vårdval som gett möjlighet för företag som medpro Clinic att etablera sig.

Att återgå till tidigare ordning, där landstinget självt drev alla vårdcentraler, tillgängligheten var sämst i landet och primärvårdens ekonomi urusel, är naturligtvis inget fungerande alternativ. I sjävla verket finns det idag inga andra lösningar presenterade, vilk,et i sig ger en bra bild av hur pass framgångsrikt vårdvalet varit. Att alla aktörer som etablerar sig inte klarar ekonomin är tråkigt, mend et visar också att alla påståenden om att dessa vårdcentraler skulle vara överkompenserade är gravt felaktiga.

Väljarkontakt om vardagspussel

Det har varit en givande dag, med verksamhetsbesök på BVC i Storvreta och dörrknackning på kvällen.
Besöket i Storvreta gav en hel del tankeställare kring barnens situation. att vara barn är snart lika jobbigt och stressigt som att vara vuxen, om vi inte hittar lösningar för att få vardagspusslet att fungera. Det blir uppenbart i en ort som Storvreta där många pendlar och har långa arbetsdagar. En väl fungerande BVC (barnavårdscentral) är då inte bara en självklarhet utan en viktig pusselbit för att lösa problen, int minst för unga föräldrar.

Kvällen har ägnats åt samtal med väljare, denna gång i Alunda mellan Uppsala och Östhammar. Som vanligt ledde kvällen till riktigt intressanta samtal både om sådant som fungerar i vården - och om sådant som fortfarande kan bli bättre. Det senare är en hel del, men samtal som de jag har fört i kväll ger också en annan dimension till förhållandet mellan oss som arbetar med politik och de väljare vi företräder.

Det kanske starkaste intrycket är nämligen reaktionen från dem som blir glada över att få berätta om sina upplevelser för någon som lyssnar. Ett av de stora problemen med det politiska samtalet, inte minst när det förs i massmedia, är att det för det mesta förs mellan olika politiker. Möjligen är ibland också media deltagare i samtalet (om än på sina högst egna villkor), och vid vissa tillfällen kan någon representant från allmänheten - helst men mycket starka åsikter - ges möjlighet att delta i den offentliga debatten.

Men den största och viktigaste delen av det politiska samtalet förs faktiskt på helt annat håll, utom hörhåll för politiker och journalister. Det handlar om samtalet hemma vid köksbordet, och om mycket vardagliga frågor långt från de ganska teoretiska debattämnen som ofta präglar det politiska samtalet.

I grunden handlar tillvaron nämligen för de flesta människor om ett ganska knepigt vardagspussel, och den trots allt kanske viktigaste uppgiften för oss politiker är att hjälpa till med att få detta pussel att gå ihop. Det gör vi inte i första hand genom diverse reformer - utan genom att se till så att vården helt enkelt fungerar och finns till hands när människor behöver den.

Att lära av historien

En av de saker som sysselsätter mig just nu är det faktum att landstinget i år firar att det var 150 år sedan som landstingen inrättades. Att följa landstingens historia är att följa en intressant utveckling, där stora förändringar har ägt rum i takt med tidens och samhällets utveckling.

Därför ska vi vara glada och tacksamma över att det hela tiden sker en utveckling. Alternativet till att förnya landstingets verksamhet är inte att gå tillbaka till hur det var förr; en sådan utveckling skulle nämligen leda till just - en tillbakagång. Därför blir jag ibland en aning uppgiven när jag mötes förslag som inte ser den samhällsutveckling som sker - inte bara inom de områden som landstinget har snavar för.

Det är en utveckling på en lång rad olika områden. Människor är idag mer informerade än för bara ett decennium sedan. Med några knapptryckningar går det att hitta olika vårdgivare, jämföra resultat och väntetider, framföra synpunkter och hitta olika diagnoser och behandlingar. Den rätta politiken i en sådan verklighet är naturligtvis inte monpol, politisk detaljstyrning och låsning till en gammaldags styrmodell.

Frö femtio år sedan fungerade säert en sjukvårdspolitik byggd på politisk styrning av vårdproduktionen. Idag ställs helt andra krav, inte minst av de medborgare som faktiskt också är uppdragsgivare.

Mot den bagrunden är det bra att vi i landstinget nu reflekterar över hur det var förr. Det ger nämligen möjlighet till två saker. Det ena är att vi inser hur det var förr. Det andra att det ger oss möjlighet att tänka nytt, och fundera över hur vi vill att sjukvården ska vara formad i framtiden.

När man inte vill se

Noterar att oppositionens olika budgetförslag idag kommenteras i UNT. Att de olika partierna presenterat sina budgetförslag är gott och väl, men hur det av detta ska kunna bli ett samlat alternativ till Alliansen är aningen oklart.

Men det är inte det allvarligaste. Det är att oppositionen är så förblindade av sina egna dogmer att man faktiskt inte ser effekterna av den politik som förs. En av oppositionens företrädare ifrågasätter möjligheten att välja vårdcentral - för att de flesta "ändå väljer den som ligger närmast". Tja; det kan ju bero på att man faktiskt tycker att vårdcentralen "som ligger närmast" numera fungerar. Sedan 2006 har primärvården nämligen gått igenom en fullständig omvandling, och från att vara bland de sämsta i landet är både väntetider och ekonomi i topp. Orsaken är den politik som Alliansen fört på området. Så, visst kan man säga att vi har "ideologiska motiv" för att föra den politik vi för. Vi tycker inte att folk ska behöva vänta på vård i onödan, och vi tycker att vården ska vara effektivt skött.

Det betyder inte att vi är nöjda med läget som det är idag. Fortfarande finns det för många som får vänta för länge på att få vård de behöver, och det är inte acceptabelt. Men vägen till en vård utan onödiga väntetider går inte genom oppositionens domatiska fasthållande vid en gammaldags vänsterpolitik utan genom att öppna för mer mångfald och fler möjligheter att välja. Det sätter patienten i centrum, så som reformera i primärvården, patientens tillgång till den egna journalen och öppnare gränser för vårdval också gör det.

Den politiken för vi i Alliansen. Vi har två gånger gått till val på den och fått väljarnas förtroende att föra den. I valet 2014 komemr vi en tredje gång att redovisa hur vi har uppfyllt tidigare ställda vallöften och hur vi kommer att fortsätta arbetet med att renovera och förnya sjukvården.

Argument i ljuset av fakta

"Forskning visar att privat omsorg har lägre kvalitet än den gemensamma omsorgen" skriver en insändarskribent i UNT idag. Det är ett vanligt men ack så försåtligt retoriskt grepp. Ingenstans framgår vad det är för forskning som det refereras till, eller mer exakt vad de refererade forskningsrönen går ut på. Såvitt jag vet så finns det gott om forskning på området som stöder både det ena och det andra, helt beroende på vad det är man vill studera. Det ger ingen, vare sig man är för eller emot valfrihet i omsorgen, rätt eller möjlighet att på ett rimligt sätt använda forskning som bas för argumentationen om något som i grund och botten är helt och hållet en ideologisk fråga. Personligen tror jag på mångfald och möjlighet för människor att välja välfärdstjänster. Det finns gott om empiriskt stöd för en sådan hållning - men i grund och botten är det ett ideologiskt ställningstagande som jag står för. Därför försöker jag inte slå mina motståndare i huvudet med konstruerade vetenskapliga argument, utan konstaterar att i en situation när det faktiskt finns vetenskapligt stöd för både det ena och det andra - så måste rollen som förtroendevald vara att göra politiska ställningstaganden. Som bygger på värderingar och som lägger grunden för en riktigt bra kvalitet i vård och omsorg.

Blir det någon spade?

Jag har ägnat en stund av morgonen åt den här veckans nummer av Dagens Samhälle. En av de större artiklarna i veckans tidning handlar om den så kallade Carema-skandalen. I efterhand har det visat sig att denna skandal inte riktigt ser ut som den speglats i åtskilliga medier. Dagens Samhälle har helt enkelt klätt av myterna bakom mediedrevet. Det man bland annat har redovisat är att:
- det inte var Dagens Nyheter som "avslöjade Carema-skandalen". Beträffande de brister som förekom hade Carema redan innan DN började skriva gjort egna anmälningar, helt enligt gällande regler.
- inga pengar har gått till så kallade skatteparadis. Pengarna har återinvesterats i verksamheten.
- vården inte har blivit sämre. de kvalitetsmätningar som gjorts visar ingen skillnad jämförtt med innan Carema tog över verksamheten på Koppargården.
-bemanningen inte är lägre än tidigare. Faktum är att den är högre, både jämfört med före Caremas övertagande - och jämfört med Caremas åtagande enlig avtal.
- antalet avlidna inte är högre, utan till och med lägre än då kommunen drev Koppargården.
- antalet sjuksköterskor inte har halverats, vilket har hävdats som en del av "granskningen".
- privata företag inte alls "bara tänker på vinsten". Varför arbetar man i så fall så mycket mer med kvalitetsutveckling än vad som görs i kommunal drift.

Allt detta reser givetvis frågor, man inte i första hand om Carema. Däremot finns två andra saker som det är hög tid för två andra funderingar.

Den första är vem som granskar granskarna. Journalistikens viktigaste uppgift är att granska oss makthavare. Då är det ytterligt viktigt, inte främst för oss makthavare utan för våra uppdragsgivare, medborgarna, att den granskningen är orubbligt korrekt och vederhäftig. I Carema-fallet har det uppenbarligen inte varit så. Hur är det andra gånger så kallade "skandaler" rullas upp. Vem kollar att den som säger sig ha kollat verkligen har gjort det.

Den andra frågan är vilka politiska slutsatser som kan dras av detta. I spåren av Carema-skandalen har vi sett många politiker yla högt inte bara över det rapporterade utan över i stort sett all offentligt finansierad verksamhet som bedrivs av andra än kommunerna och landstingen själva. det tuffaste drevet har kanske trots allt inte gått mot Carema, utan mot en omfattande verksamhet som handlar om välfärden för hundratusentals människor, och som med detta har misstänkliggjorts på tämligen lösa grunder.

I det förra fallet har journalistkåren en ypperlig möjlighet att rehabilitera sig. Det första steget är att redan nu nominera Dagens Samhälles reprotage till Guldspaden. Det andra är att reportaget givetvis får priset. det skulle ju visa att kåren själv klarar att sanera sina brister. Omvänt skulle allt annat innebära att journalistiken erkänner sin egen ofelbarhet, med allt vad det innebär.

I det senare faller är inte mycket annat att göra än att föra debatten ungefär som i detta inlägg. Vi som tror på mångfald, valfrihet och alternativa utförare i välfärden får fortsätta med att driva vår tes. Vari således ingår att bekämpa även de myter som sprids, av mer eller mindre uppenbart politiska skäl. Även i vårt landsting.

Det ska gå att välja

Sammanträden är inte alltid det roligaste att pyssla med, inte ens om man är intresserad av politik. Men vissa sammanträden är ändå både roligare och mer konstruktiva än andra, särskilt om de kan leda till bättre verksamhet för de människor som är direkt berörda.

Idag har jag ägnat mig åt ett möte som kan leda till just det. Jag har träffat mina kollegor i kringliggande landsting för att bland annat diskutera hur vi kan öka valmöjligheterna för den som vill söka vård utanför det egna länet.

Tiotusentals människor i Uppsala län bor nära en länsgräns. Många av dem pendlar till Västerås, Stockholm, Gävle eller andra orter utanför Uppsala län. Tusentals människor pendlar också till vårt län. Målet är nu att underlätta för dem som vill välja vård på den ort där man arbetar i stället för att till exempel behöva ta en hel dag ledigt för ett besök på vårdcentralen.

Glädjande nog är samsynen mycket stor om detta i de landsting som jag träffat idag, nämligen de sex län som vi samverkar med om regional sjukvård. För oss i Uppsala län handlar det framför allt Västmanlands och Gävleborgs län där detta är aktuellt - förutom Stockholms län som vi för särskilda diskussioner med. Först och främst gälelr det naturligtvis husläkare, men det kan också bli aktuellt med specialistvård.

Det är idag lite svårt att svara på när det kan bli aktuellt, men arbete pågår för fullt och jag vet att vår ordförande i hälso- och sjukvårdsstyrelsen komemr att arbeta vidare med detta. Det blir i så fall ännu en välfärdsreform som ökar människors makt över den egna vardagen - och i detta fall också över den egna kroppen. Alliansen i länet fortsätter att ta steg mot en modernare sjukvård och en bättre välfärd för människor i Uppsala län.

I världsklass

Nittio procent grå vardag och tio procent lite mera spännande. Ungefär så ser nog de flesta arbeten ut, även om vi alla tror att livet är lite ljusare och grönare på andra sidan. För egen del ska jag gärna erkänna att det uppdrag jag nu har på heltid är både spännand eoch givande för det allra mesta - men även arbetet/uppdraget som landstingsråd innehåller ändå en hel del rutin, vardag och måsten.

Men så händer det... På torsdag är jag inbjuden till riksdagens Näringsutskott för att prata om hur vi i Uppsala län arbetar med samverkan mellan sjukvården och näringslivet. det är ett både spännande och mångfacetterat område - som jag ska klara av att täcka på åtta minuter. Så när jag skrivit manuset klart, så tänkte jag att det ikan vara på plats att fylla på med några rader på bloggen.

Givetvis är jag lite stolt över att ha fått inbjudan. den känns faktiskt som ett erkännande för något som jag arbetat ganska hårt med under de senaste fem-sex åren, och ett erkännande för hur hela vårt landsitng och vårt län arbetar med dessa frågor. Nu ska i ärlighetens namn erkännas att mycket var gjort redan innan 2006, då jag tillträdde. Men samverkan med näringsliv och akademi ÄR en av mina viktigaste frågor på agendan, och även om Uppsala län låg bra till redan före Alliansens tillträde, så har det varit en aktiv strategi att flytta fram positionerna i en mycket konkurrensutsatt värld.

Det har till exempel handlat om många och långa diskussioner om att få satsningen på Science for Life Laboratory till Uppsala och Stockholm, om att bygga vidare på samarbeten med andra lärosäten, om att flytta fram positionerna beträffande rikssjukvård och inte minst om att rikta in Akademiska sjukhuset på att vara vad det ska vara: ett ledande universitetssjukhus med stark profil mot forskning och utveckling.

Satsningar som Sci Life Lab, men också till exempel U-CAN, U-Care, vårt regionala cencercenter, Skandionkliniken med mera visar på Uppsalas starka position inom cancervård och cancerforskning. Då är det också på plats att tydligt men mycket ödmjukt konstatera att det rör sig om nationella satsningar som lokaliserats till just Uppsala därför att vi har kvalitéer som gör oss lämpliga.

Även på neurovetenskapernas område står sig Uppsala mycket starkt, och det är en händelse som ser ut som en tanke att jag på tosdag inte bara ska tala i riksdagen, utan dessutom på kvällen får tillfället att gratulera våra enastående verksamheter inom käk- och plastikkirurgi för deras starka verksamhet som också nått internationell ryktbarhet och ger landstinget möjlighet att inrätta ett rikscentrum för dessa viktiga områden.

Men inte nog med det - för att återknyta till ämnet. Uppsalas starka ställning som nationellt medicinskt centrum har dessutom lagt grunden för ett näringsliv som i sin tur är grunden för Sveriges lägsta arbetslöshet. det är kanske inte landstingets direkta förtjänst - men visst bör det finnas ett samband mellan aktisa insatser för att stärka life science-sektorn och draget i länets arbetsmarknad.

I länet finns idag hundratals företag som har sin bas i medicinsk och biovetenskaplig forskning, företag som många gånger startat utifrån en frågeställning hos någon forskare på Akademiska sjukhuset eller Uppsala universitet. De hade aldrig kunnat komma dit de är idag utan en infrastruktur bestående av allt från finansiering och rådgivning till kollegor och rent av konkurrenter som både stimulerar och innebär ett kluster av olika funktioner för att skapa en livskraftig näringslivssektor. En sektor som därtill inte bara leder till jobb i vårt län utan också till jobb och tillväxt i andra delar av vårt land. Allt detta kan tyckas ganska långt från tragglandet med vårköer och ekonomiska begränsningar som trots allt är landstingspolitikens "grå vardag" - men det är i grund och botten samma sak. Vi har ju nämligen en sjukvård i världsklass som egentligen är den verkliga grunden för en framgångsrik sektor.