Som man frågar

Det blev stor uppmärksamhet kring statsministerns intervju i Dagens Nyheter. Och det kan man ju förstå. Frågan är bara hur många det är av alla dem som kommenterat, som faktiskt också har läst vad Fredrik Reinfeldt sade. Nästa fråga är hur många som funderat över vad frågan ytterst handlar om.

Det gäller nämligen lite mer än bara om vi ska gå till jobbet, fika på rasten och stämpla ut klockan fem även när sjuttioårsdagen har passerat. För om vi inte ska jobba, så måste någon annan stå för vår försörjning. Eller också får vi räkna med sänkt - rejält sänkt - levnadsstandard. Kanske skulle frågan i stället ha varit om vi kan tänka oss att leva på en bråkdel av nuvarande lön efter 65 års ålder, eller om vi utan att få mer för pengarna är beredda att betala betydligt högre skatt.

Den nuvarande välfärden kläms nämligen dessutom från två håll, om vi inte ser till att öka antalet arbetade timmar rejält. Den ena skänkeln som klämmer åt heter pensionssystemet. Den andra skänkeln är hela det välfärdssystem där inte minst hälso- och sjukvården är en betydande del.

Vi kan mycket väl klara av framtidens välfärd, leva gott och få utrymme över för lite guldkant. Men då kan vi inte leva i föreställningen att vi kan arbeta allt mindre och hoppas att "någon annan" (vem det nu är) ska ta ansvar för att välfärdssystemet håller ihop. Hur det går i så fall ser vi nämligen påtagliga exempel på, på ganska nära håll: i Grekland.

"Allt åt alla" är helt enkelt ingen bra paroll om man vill bygga ett robust välfärdssystem som klarar - just det - en välfärd för alla medborgare. Risken med den filosofin är tvärtom att samhället slits itu, mellan dem som klarar att sörja för sin egen välfärd och dem som helt enkelt är beroende av ett välfärdssystem som brakar samman.

Att "vara kritisk" räcker dessutom inte som mothugg mot den framtidsbild som statsministern skissar. En befolkning som blir allt äldre och samtidigt vill sluta jobba allt tidigare är med nuvarande välfärdsmodell helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Att "beskatta de rikaste" fungerar inte heller - för i motsats till den bild som försöker sättas är "de rika" vare sig så rika eller så många att det går ihop. De som politiskt motsätter sig statsministerns tankar är alltså inte bara skyldiga att ge ett svar på hur de vill lösa ett centralt samhällsproblem. De är dessutom fångade i sin egen felaktigt grundade argumentation.

Låt oss så återkomma till vad statsministern sade, fast med lite andra ord. Han sade först och främst att fler måste kunna byta jobb mitt i livet. Vi behöver helt enkelt en rörligare arbetsmarknad. Han sade vidare att det bör vara möjligt för de som kan att arbeta upp till 75-årsdagen, inte att alla måste. Sist men inte minst öppnade han för en bred diskussion om hur vi ska klara framtidens välfärd. Den inviten möttes politiskt mest av allt av öppet hån. Det om något visar var gränsen går mellan långsiktigt ansvarstagande för att forma ett samhälle och kortsiktig populism för att rycka fram litegrann i nästa opinionsmätning. Jag är glad att vara på rätt sida om den gränsen.